Av Torsten Madsén
utvecklingsledare
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Bengt-Erik Andersson, professor i utvecklingspsykologi och pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, har länge tillhört skolans skarpaste kritiker. Inte för att han vill ha tillbaka den gamla skolan, utan därför att han tycker vi behöver bygga en helt ny.
I boken Spräng skolan! har han samlat både sina kritiska argument och konstruktiva förslag. Grundat på egna undersökningar av skolan som utvecklingsmiljö konstaterar han att en institution som slår ut så många elever måste lida av grundläggande konstruktionsfel. En färsk studie, byggt på enkäter till 1200 elever i åldrarna 14, 16 och 18 år, visar att drygt 20 procent hatar skolan. Inte ens 18-åringarna, som är myndiga, har något egentligt inflytande i sin vardag. Knappast en bra miljö som förberedelse för fortsatt livslångt lärande och självständigt arbete!
Utifrån bland andra Bronfenbrenners teorier analyserar Andersson de strukturella svagheter som ligger bakom att skolan inte fungerar utmanande och stimulerande för alla elever. Dit hör bland annat konkurrensen mellan eleverna och att de inte får ta ansvar, liksom att de inte får bidra till sin omgivning. Han klagar med rätta på att vi nästan aldrig i den allmänna debatten diskuterar hur skolan fungerar som utvecklingsmiljö.
I sina visioner av ett alternativ – skolan som bildningscentrum – blir Andersson av naturliga skäl rätt svepande. Men det mesta tål att diskuteras. Att vi i grunden behöver ändra (spränga) våra föreställningar om skolan som fenomen håller jag fullständigt med om. Därför behövs verkligen lättillgängliga och systemkritiska böcker av denna typ.
Torsten Madsén
(2001-04-10) |