Eva Larsson har skrivit en engagerad bok om mobbning. I ramberättelsen i Mobbad? Det har vi inte märkt! beskrivs en pojke som blivit mobbad under större delen av sin skoltid och vilka konsekvenser det fått för honom och hans familj. Det är en upprörande skildring som också anger tonen för boken i sin helhet.
Eva Larsson bemödar sig om att vara saklig. Men det märks att hon kommit mycket nära några barn som utsatts för allvarliga trakasserier, och ibland bränner texten till rejält.
Författaren är besviken på utvecklingen inom den svenska skolan. Resursinskränkningar och ständig omorganisation har fått allvarliga konsekvenser för utsatta barn.
Författaren är lärare, och därför är det lite förvånande att hon i övrigt anlägger ett så renodlat psykologiskt perspektiv när hon beskriver mobbningens orsaker och följder. Hon är väl påläst inom såväl psykodynamisk teoribildning som grundläggande socialpsykologi. Hon skriver klart och lättfattligt, möjligen lite omständligt ibland.
Författarens hjärta finns hos de mobbade barnen, och på ett övertygande sätt beskriver hon mobbningens förödande inverkan på barns utveckling, självkänsla och lärande. Hon skildrar också vilka faktorer som ligger bakom mobbningen och varför barn, som i andra sammanhang fungerar bra, under vissa förhållanden kan visa häpnadsväckande brister i sin empatiska förmåga.
Men störst utrymme får beskrivningen av de mekanismer som gör att omgivningen har så svårt att se vad som faktiskt pågår. Eva Larsson utgår här från åtta vanliga och omhuldade myter, som alla fungerar som psykologiska försvar för den som inte förmår eller orkar se klart. Detta är bokens starkaste avsnitt. Författaren frilägger flera av dessa myter med stor precision och betydande insikt.
Ändå har jag en del invändningar att göra. Jag tycker perspektivet ibland blir alltför ensidigt psykologiserande. Jag saknar en mer strukturell analys. Vad finns det i en skolas sätt att fungera, förutom bristen på vuxna, som kan öka risken för trakasserier och mobbning? Vad utmärker de skolor som trots knapphet på resurser lyckats väl i sitt förebyggande arbete? För sådana skolor finns faktiskt!
En sådan strukturell faktor av betydelse är förhållandena i vuxengruppen. I boken beskrivs mobbningen som enbart en företeelse bland skolans elever – ingenting sägs om lärares mobbning av elever eller om mobbningstendenser föräldrar och skolans vuxna emellan. Författaren beskriver exempelvis situationen då en elev beklagar sig för en lärare om hur en annan lärare uppträder på skolan. I ett sådant läge ska man ”vägra lyssna” på eleven, skriver hon. Eleven ska lära sig att baktaleri aldrig lönar sig. Synpunkten känns märklig när författaren i övrigt ofta understryker hur viktigt det är att lyssna och att det är barnets upplevelse som ska räknas.
Man kan vid läsningen av boken därför lätt få intrycket att mobbning förekommer främst bland barnen, och att de vuxnas största försyndelse är passivitet. Men mobbning förekommer alltså även från de vuxnas sida. Och bland barnen finns också starka goda krafter. Lika viktigt som det är att tidigt upptäcka tendenser till mobbning (här delar jag helt författarens synpunkter), lika viktigt är det att upptäcka och kraftfullt stödja de empatiska barnens strävanden. På varje skola finns det bland eleverna ett stort antal ständigt jourhavande socialarbetare, som sällan får det stöd de behöver för att inte resignera.
Men på denna punkt, liksom när det gäller det praktiskt förebyggande arbetet i övrigt, lämnar författaren läsaren i sticket. Hon hänvisar i stället till Zelma Fors’ i och för sig utmärkta bok Makt, maktlöshet, mobbning. Det är synd, tycker jag. Jag inser förstås att författaren här har gjort en avgränsning. Hennes syfte har varit att beskriva varför vi blundar för mobbning i skolan i dag. Men hennes avgränsning blir problematisk också för de avsikter hon har.
Jag tror nämligen att ett av de viktigaste skälen till att så många av oss blundar är den vanmakt som infinner sig när vi inte vet vad vi ska göra med det vi ser. Att då bara få höra: ”Öppna ögonen! Det finns mobbade barn alldeles omkring dig!” kan öka vår frustration än mer. Och då ökar också risken för ytterligare bortträngning. Får vi däremot samtidigt idéer till konstruktiva handlingsalternativ ökar vår beredskap att se, lyssna och förstå.
Därför skulle jag önska att Eva Larsson snarast sätter sig ned och skriver en del två. Den bör innehålla både en analys av de metoder som i dag tillämpas när mobbning misstänks (här finns mycket att diskutera) – och en beskrivning av det långsiktigt förebyggande arbetet bland elever, föräldrar och skolans vuxna. Författaren har det engagemang, den skrivförmåga och den kunskap som gör att jag ser fram mot en sådan fortsättning med förväntan.

Lars H Gustafsson
(2001-11-02)