Av Lars H Gustafsson
barnläkare
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | TV-journalisten Birgitta Sohlman, känd från flera intressanta program om barn med inlärningssvårigheter, har utkommit med boken Möjligheterna finns. Om hjälp för barn med läs- och skrivsvårigheter och andra inlärningsproblem. Det är en spännande bok, buren av det engagemang för utsatta barn som är så utmärkande för Birgitta Sohlman.
Boken tar sin utgångspunkt i den verksamhet som bedrivs vid Sensomotoriskt Centrum i Mjölby, en enhet i Mjölby kommun där barn med specifika inlärningssvårigheter utreds, och hon gör ingen hemlighet av att hon blivit starkt inspirerad av arbetet där.
Håkan Carlsson, enhetens främste talesman, är inte någon okontroversiell person. Den tonvikt man lägger vid noggrann utredning av syn och hörsel med fastställande av öron- eller ögondominans liksom vid kvardröjande spädbarnsreflexer har ifrågasatts av flera auktoriteter inom neuropsykiatrin. Också jag själv har känt tvekan inför en del av detta, liksom inför somliga av de behandlingsmetoder som förordas, till exempel auditiv stimulering med speciella musikband.
Men Birgitta Sohlman redovisar utrednings- och behandlingsmetodik liksom de kritiska synpunkterna på ett lättsamt och sakligt sätt och dessutom med gott humör, och när jag läst boken känner jag mig inte pådyvlad något utan snarare berikad och nyfiken på att få veta mer.
Det jag tycker bäst om i Mjölbymetodiken är grundidén att vi ska veta så mycket som möjligt om hur barnen fungerar och vara tydliga och konkreta i vår pedagogik – utan att behöva använda sammanfattande diagnostermer. Det är varje barns individuella möjligheter och begränsningar som ska stå i centrum.
Det jag tycker bäst om i Birgitta Sohlmans bok är hennes uppgörelse med de fundamentalister på olika sidor hon mött i debatten om dyslexi och neuropsykiatriska funktionshinder. Här får hon god hjälp av den alltid lika slagfärdiga AnnBritt Grünewald, som i bokens förord skriver: ”Stora och betydande vetenskapsmän är tyvärr inte alltid stora människor. Dom debatter som förs mellan forskare av olika inriktningar präglas sällan av öppenhet och generositet, oftare av misstänksamhet och låsningar. Sådant är inte till behövande barns bästa.” Det ska tydligen till en före detta fängelsedirektör för att slå näven i våra skrivbord!
När vi nu diskuterar hur samhällets resurser för barn i behov av särskilt stöd bäst ska disponeras tycker jag vi ska läsa Birgitta Sohlmans bok. Inte för att förföras. Men för att ha ytterligare en viktig referenspunkt att förhålla oss till. Och för att det är en välskriven och mycket läsvärd bok!
Lars H Gustafsson
(2001-04-10) |