Artikelförfattare
Ulla-Britt Kotsinas är professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet. Hon disputerade 1982 på avhandlingen Svenska svårt. Några invandrares svenska talspråk. Hon har skrivit flera böcker och många artiklar om invandrarsvenska, Stockholmsspråk, ungdomsspråk och slang.
 |
| Litteratur |
| Av Ulla-Britt Kotsinas: |
| Invandrare talar svenska (1985). Akademitryck. |
| Ungdomsspråk (1994). Ord och stil 25. Uppsala: Hallgren och Fallgren. |
| Vrålbedåriskt. En bok om flickslang (1994). Stockholm: Norstedts. |
| Stockholmsslang – folkligt språk från 80-tal till 80-tal (1996). Stockholm: Norstedts. |
| Norstedts svenska slangordbok (1998). Stockholm: Norstedts. |
| Kontakt, variation och förändring – studier i Stockholmsspråk. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Scandinavian Philology 22 (2000). Stockholm: Almqvist & Wiksell International. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Jalla, keff, deli, habib.Alla ingår de i ”den nya svenskan”. Det handlar om ett nytt ungdomsspråk. Men det är inget nytt fenomen, menar professor emeritus Ulla Britt Kotsinas. Det nya ungdomsspråket fungerar – i dag liksom för hundra år sedan när ekensnacket växte fram – som en markör för gemensam identitet och solidaritet.
Den nya svenskan. Så löd rubriken på en artikel i Aftonbladet, där det konstaterades att Sverige har fått ett ”nytt språk” som är ”fullkomligt oförståeligt för en oinvigd”. Detta nya språk sades talas i Stockholm och framför allt bestå av en mängd nya slangord, hämtade från olika språk, bland annat ”zigenarspråket”, det vill säga romani. Artikelförfattaren menar att det börjar breda ut sig ”med något av en epidemis fart”, även om det ännu inte förekommer vid Svenska akademiens förhandlingar.
Det ligger nära till hands att anta att artikeln handlar om något av de ungdomsspråk, som i dag talas i de större städernas utkanter. Men i själva verket publicerades den för nästan hundra år sedan, år 1912, och handlar om det stockholmska så kallade Ekenssnacket, det vill säga det ungdomsspråk som så småningom kom att betraktas som den typiska Stockholmsdialekten.
Också i dag kan vi läsa artiklar om ”nya språk”, men nu har de rubriker som Ny dialekt i Rinkeby och Gårdstenska ett nytt språk och handlar om de ungdomsspråk som talas i invandrartäta områden. Liksom för hundra år sedan sägs det, mer eller mindre direkt, att de nya språken är obegripliga för vanliga svenskar, och framför allt nämns de nya slangorden, hämtade från andra språk.
Att talspråket, och speciellt ungdomsspråket, liksom andra kulturformer ständigt förändras kan vem som helst konstatera som inte är helt purung. Plötsligt känner vi lika lite igen oss i ungdomars slangord och uttal som i de nya ungdomskulturerna eller populärmusiken. Men det förefaller faktiskt som om förändringarna är mera genomgripande och går snabbare under vissa perioder än under andra. Allra tydligast är detta i tider då samhället genomgår plötsliga omvandlingar och nya sociala grupper uppstår.
En sådan period var de sista decennierna av 1800-talet, när Sverige påbörjade omvandlingen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, en annan de sista decennierna av 1900-talet när Sverige övergick från att vara ett språkligt och kulturellt ganska homogent land till att bli ett mångspråkigt och multikulturellt land. I båda fallen uppstod nya ungdomsspråk strax efter en period av kraftig inflyttning till i första hand de större städerna men också till mindre städer och orter.
För hundra år sedan bestod flyttarna av landsbygdens fattiga - pigor och drängar som blivit arbetslösa när jordbruket mekaniserades - samt en del människor som tidigare fört en ambulerande tillvaro, så kallade tattare och zigenare. I hopp om att få ett någorlunda stadigt arbete sökte sig många till de större städerna där industrierna fanns, och en ny samhällsklass, industriarbetarklassen, uppstod. I de hastigt växande städerna bosatte sig inflyttarna vanligen i det som då var stadens utkanter. I Stockholm smälldes stora hyreskaserner upp på det dittills nästan lantliga Kungsholmen, som snart kallades Svältholmen, i Vasastaden, som fick öknamnet Sibirien, och på Södermalm, det vill säga det som i dag är den trendiga innerstaden. En liknande utveckling ägde rum också i andra städer, till exempel Göteborg och Malmö.
Förstagenerationens inflyttare kände sig säkert ganska vilsna i den obekanta miljön, och för att klara sig i ett liv där fattigdom och arbetslöshet hörde till vardagen måste de hålla ihop och hjälpa varandra. Hur de talade vet vi mycket lite om, men troligen behöll de i stort sett sina hemdialekter, vilka vid den tiden var betydligt mera olika varandra än dagens svenska dialekter, även om de kanske i någon mån modifierade dem för att kunna göra sig förstådda sinsemellan och i kontakter med infödda stockholmare.
Migranter är ofta unga människor i fertil ålder, och i de nya stadsområdena växte snart en ny generation upp. Eftersom trångboddheten var stor tillbragte barnen en stor del av sin tid utomhus, där de bildade gäng som slogs med grannkvarterets ungar eller med de få medelklassungdomarna. I denna hårda miljö där det var viktigt att hålla ihop och att vara slagfärdig, såväl reellt som verbalt, växte en ny slang fram, en blandning av ord hämtade från de dialekter och språk som hördes i området. Denna nya slang kan nog ha varit lite olika i olika stadsdelar, men många ord var gemensamma, till exempel dialektorden lubba, nylle, mastig, romaniorden tjej, jycke, lattjo, lover ‘pengar’, svid, ava ‘komma, gå’ och många ord från månsing, västgötaknallarnas hemliga ordförråd, till exempel fjälla, dinka ‘klocka’, stålar, bast ‘år’ och pava. På olika vägar letade sig också en del ord ur andra språk in, exempelvis slafa och kymig från tyskan och steppa, jobba, kicka och najf (knife) från engelskan. Många av orden är välkända ännu i dag, inte bara i Stockholm, medan andra som flanig, flunsig, jenkig, kiffig, kväsig och pellig, som alla betyder ungefär ‘dålig, ful’, är glömda.
Men också andra språkdrag skilde de här ungdomarnas språk från den äldre stockholmskan. Helt naturligt talade ungdomarna inte sina föräldrars dialekter. De var ju födda i Stockholm och hade kanske aldrig varit mycket längre bort än strax utanför tullarna. Å andra sidan betraktades de nog inte som riktiga stockholmare. De fick säkert utstå en hel del glåpord på grund av sin fattigdom och sitt lantliga ursprung. Varför skulle de då vilja låta som stockholmare?
Mycket riktigt började en ny stockholmska med nya uttal och grammatiska former att växa fram i arbetarområdena under 1800-talets sista årtionden. Välkänt är ”Stockholms-e” det vill säga uttalet rev och nesa för räv och näsa och det å-liknande uttalet av långt a, där gata lät nästan som gåta, liksom vanan att reducera vissa konsonantkombinationer (rl, rd, rt, rs och rn) i ord som fali ‘farlig’, od ‘ord’, fott ‘fort’, fassa ‘farsa’ och ban ‘barn’. Samtidigt rationaliserades en del gamla stockholmska former bort som staji, läggi, klöpp, stövlur och italienrana. ”Ekenssnacket” var fött och skulle för många årtionden framåt - och ibland än i dag - betraktas som det ”äkta” Stockholmsspråket, det som alla sanna stockholmare antas använda.
När ungdomarna började arbeta i tidiga tonår måste de bidra till familjens försörjning, men lite pengar fick de över för att köpa sig kläder. På 1890-talet blev en keps och en lång halsduk kännetecknen på dessa ”buspojkar” eller ”kväsare” som de kallades, och flickorna, ”kväsajäntorna”, hade stora ”tjoflöjtahattar” och krusad lugg. Men framemot 1910-talet hade lönerna höjts något och ungdomarna kallades nu ”söderamerikanare” eftersom deras kläder var amerikanskinspirerade. Det är de första svenska ungdomskulturerna som vi finner här.
Till en början tilldrog sig ungdomarnas liv ett roat intresse och man kunde i pressen finna artiklar om de tuffa och munviga ungdomarna och deras nöjen. På 1910-talet beskriver en Stockholmstidning dem så här: ”Det är obestridligt att vårt kära Stockholm just i dessa dagar mottagit en helt ny folkklass alldeles fix och färdig. (—) Egentligen skulle de göras till föremål för en vetenskaplig studie. Icke minst i anseende till att de tala ett språk som är oförståeligt för hvarje annan. Det är något slags uppkok på gammalt ligaspråk och engelska.” Dessutom har kväsargrabbarna nu ”blifvit gentlemän” klädda i ”oformligt vid ulster med runda axlar, styv filthatt med breda brätten och inåtmedtårnaskor”, och flickorna sägs vara ”duktiga och skarptänkta” och ”kunna ta ett nappatag med sina manliga kamrater då så fordras. Att se dem dansa - Kornhamnstorgs danssalong - är ett nöje.”
Men det hördes också hårdare tongångar. I pressen varnades medelklassen för att bege sig till de nya områdena på grund av risken att bli nerslagen, och 1898 bildades den så kallade ”Ligapojkskommittén” som skulle föreslå åtgärder mot ”minderåriga förbrytare” och ”vanartade och i sedligt avseende försummade barn”. 1918 konstaterade en skolman i Dagens Nyheter att stockholmskan var ett ”blandspråk” som uppstått som följd av ”den ideliga cirkulationen och tillströmningen av främmande element från landets olika delar”. De nya slangorden var, menade han, ”en fara för ordskatten” och Stockholms-e orsakade ”bristande klarhet och tydlighet”. Några år senare, när det visade sig att både ord och uttal ur vad man kallade ”dräggens språklår” började sprida sig till medelklassungdomarna och de senare dessutom började vilja ta efter arbetarungdomarnas självständighet och oberoende av föräldrarna, förutspådde språkvetare och lärare i flera tidningsartiklar språkets snara förfall. 1928 förklarade en professor att ”varje stockholmspojke är en språklig smittospridare” och att man måste ”gå i härnad” och ”bjuda motstånd” mot hans dåliga språk.
Inte förrän framemot 1940- och 1950-talet, när Söderamrisen och Ekenskisen vuxit upp och blivit skötsamma medborgare, mildrades tongångarna, och buspojken skildrades i nostalgiska filmer som den om Anderssonskans Kalle eller folklustspel som Söderkåkar.
Situationen i det tidiga 1900-talets Stockholm var faktiskt inte olik den vi har i dag. Den språkliga och sociala situationen liksom omgivningens attityder är i grunden ganska lika, även om de språkliga och kulturella kontrasterna är större i dag och därför blir tydligare.
Också under 1900-talets sista decennier har en kraftig inflyttning ägt rum till de större städerna och även till många mindre städer, och liksom under 1800-talet har många inflyttare kommit från landsorten. Men till skillnad från då har många också kommit från en mängd olika länder, till en början som arbetsinvandrare och senare som flyktingar. Liksom då har en stor del av dem kommit att bo i alltmer ”invandrartäta” förorter i städernas utkanter - men denna gång längre ut från innerstaden - där många har lågstatusjobb eller är arbetslösa. Och nu som då växer många unga upp samtidigt i de nya områdena.
Både ungdomarnas språk och de nya ungdomskulturerna kommenteras flitigt i media, även om ordvalet i beskrivningarna är mindre bryskt i dag. Rapporterna om ungdomliga rånarligor och mobiltelefonstölder får stort utrymme - intrycket blir lätt att områdena är farliga för svenskar - och beskrivningarna av de nya ”språken” ”Rinkebyska”, ”Albysvenska”, ”förortssvenska” i Stockholm, ”Rosengårdska” i Malmö och ”Gårdstenska” i Göteborg varvas – paradoxalt nog – med mer eller mindre väl underbyggda rapporter om ungdomarnas ”språklöshet”.
Precis som under det sena 1800-talet behåller förstagenerationens invandrare ofta sitt eller sina språk som hemspråk - inte så få av dem är redan vid invandringen två- eller till och med trespråkiga - men för att klara sig i det svenska samhället måste de lära sig åtminstone lite svenska. Många av dem talar också svenska utmärkt men vanligen med en mer eller mindre tydlig brytning, medan många andra däremot talar en mycket starkt bruten svenska som i vissa fall knappt är begriplig för en infödd svensk.
Det är en ganska vanlig uppfattning att de barn som flyttar till en främmande språkmiljö snabbt och nästan automatiskt lär sig att tala svenska som infödda svenskar och även för övrigt blir som svenskar. Det stämmer vanligen också om barnet hamnar i en förhållandevis homogent enspråkig miljö. Barn är helt enkelt fantastiska språkinlärare, speciellt om de kommer före skolåldern. Det har många av oss erfarenhet av. Därför förväntar vi oss kanske omedvetet att andragenerationen, barnen och ungdomarna som är uppvuxna och till stor del födda i Sverige ska tala en ”brytningsfri” svenska, ungefär likadan som den som används av övriga ungdomar på orten samt att de även i övrigt ska uppträda som svenskar.
Det är emellertid lätt att bli besviken när man hör ett gäng ungdomar, som uppenbarligen har invandrarbakgrund, tala. Vi hör tonfall och grammatiska avvikelser som vi inte är vana vid och slangord som vi inte förstår. Vår tolkning blir lätt att de här ungdomarna inte kan svenska ordentligt. Dessutom har ungdomarna i dessa områden skapat sig nya ungdomskulturer, kännetecknade av vissa klädstilar och nya konstnärliga uttryck som rap, hiphop och graffiti. Oroligt frågar vi oss hur det går med de barn som växer upp i invandrartäta områden? Resulterar den kulturella och språkliga mångfalden i otrygga ”värstingar” med ett torftigt språk? Blir barnen tvåspråkiga eller halvspråkiga? Hur mycket svenska kan de faktiskt? Kan de klara högre studier eller är de dömda till lågstatusjobb och arbetslöshet?
Liksom en gång ekenskisarna hämtar ungdomarna i invandrartäta områden ord från de språk som talas i områdena och använder dem som slangord vid sidan av modern svensk - ofta amerikanskinspirerad – slang. Mycket välkända i sådana områden är till exempel de turkiska guss ‘flicka’, ayna ‘polis’, para ‘pengar’, län ungefär ‘hördudu’, göt ‘stjärt’, chok ‘mycket’, tagga ‘gå, springa’, bak ‘titta, kolla’, deli ‘tokig, dum i huvudet’, shisko ‘tjock, fet’, güsel ‘söt, vacker’ och svordomen siktir samt de arabiska: keff ‘dålig, dum, elak’, jalla ‘skynda sig, gå, springa’, abo ‘oj’, utropsord och habib ‘kamrat, vän’ och det grekiska ayde ‘gå, kom, kom igen’. En del av orden förekommer i nästan alla invandrartäta områden, men det finns också ord som används i ett område men inte i ett annat, beroende på att sammansättningen av olika folkgrupper kan vara ganska olika. I Rinkeby och dess grannområde Tensta förekommer dessutom en speciell ändelse som läggs till både substantiv, verb och adjek
tiv, -isch, som i rökisch ‘röka’, taggisch ‘ge sig iväg, springa’, becknisch ‘sälja’, grymisch ‘grym, bra’ och härlisch ‘härlig’. Orden används inte bara av dem från vilkas hemspråk de är hämtade, och de svenskfödda ungdomarna i ett invandrartätt område känner vanligen till de flesta av orden, även om de kanske inte aktivt använder dem själva.
Men likheterna består inte bara i ett nytt och annorlunda slangordförråd. Precis som i Ekenssnacket finner vi här avvikelser från övrig stockholmska både vad gäller uttal och grammatik. Det vi först lägger märke till är vad ungdomarna själva kallar det ”stötiga” uttalet och den nya satsmelodin, där talaren ibland ”går upp” med rösten när en svensk snarare ”går ner”, liksom också grammatiska avvikelser av typen en bord, ett boll, strumporna är svart och i våran jobb och ordföljden i satser som i går jag var på bio. Onekligen ger dessa drag ett främmande intryck, och det är lätt att dra slutsatsen att ungdomarna ”bryter” på sitt hemspråk. Och visst förekommer detta, speciellt när det gäller ungdomar som ganska nyligen invandrat till Sverige och kanske också en del av dem som fram till skolåldern i huvudsak kommunicerat på sitt hemspråk och därför lärt sig mycket lite svenska. Både uttal och former och kanske också ordförråd signalerar då en brytning som går att härleda till ett bestämt språk.
Det är dock inte alldeles säkert att det vi hör och som vi upplever som främmande faktiskt är resultat av influenser från hemspråket. I många fall kan det nämligen vara mycket svårt att härleda ”brytningen” till något speciellt språk. Faktiskt låter många talare ganska lika alldeles oavsett vilket eller vilka hemspråk de har, speciellt de som är födda och/eller uppvuxna i Sverige. Dessutom förekommer det att även ungdomar med helt svensk bakgrund använder samma typ av svenska.
Vad det handlar om är nog att ”den nya svenskan”, i dag precis som en gång för hundra år sedan, är ett nytt ungdomsspråk eller, om man så vill, en ny dialekt som liksom andra dialekter tjänar som en markör för gemensam identitet och solidaritet. Den signalerar i så fall att det inte spelar så stor roll om kamraterna har rötter i Mellanöstern eller Balkan eller Sydamerika eller någon annanstans.
Frågan är vad vi egentligen menar med ”brytning”. Menar vi att det tydligt hörs vilket språk talaren har som förstaspråk? Eller menar vi kanske bara ”något avvikande”, ”något som inte låter svenskt”? Men de flesta dialekter avviker ju faktiskt mer eller mindre tydligt från standardspråket, och för många av oss är exempelvis genuin gotländska eller dalmål betydligt svårbegripligare än Rinkebyska och liknande. Förr, det vill säga före den stora invandringsvågen, hände det att man sa att någon ”bröt på dialekt”, något som knappast var menat som en komplimang. I dag tycker nog i stället en hel del av oss att vissa dialekter är mycket trevliga, trots att de avviker från standardsvenskan både vad gäller uttal, grammatik och ordförråd och vi ibland inte ens förstår dem. Vi känner igen dem som svenska och som representanter för en gammal kultur på väg bort.
Att avvikelser förekommer hos barn och ungdomar i mycket invandrartäta områden är inte särskilt konstigt. Den som växer upp i en miljö där många vuxna och kamrater behärskar svenska dåligt kan nog omedvetet tycka att det inte spelar så stor roll om man säger en boll eller ett boll, bara man förstår varandra. Kanske kan det till och med kännas egendomligt att använda infödd stockholmska respektive göteborgska eller malmöitiska i en miljö där en mängd olika varianter av svenska blandas - dialekter av olika slag och mer eller mindre avvikande svenska. Kanske är det till och med så att språket för de här ungdomarna signalerar en samhörighet med dem man vuxit upp med och tycker om och som inte talar infödd svenska, i det här fallet föräldrar och andra vuxna och nyinvandrade kamrater. Men det betyder inte nödvändigtvis att ungdomarna inte kan svenska.
Faktiskt är det nämligen så att många av de ungdomar som växer upp i invandrartäta områden kan variera sitt språk, så att de i vissa situationer talar en mycket ”osvensk svenska” och i andra situationer en svenska där ibland bara den som lyssnar mycket noga kan höra icke-svenska drag. De är vad man brukar kalla bidialektala. Detta gäller också en del av de ungdomar med svensk bakgrund som växer upp i invandrartäta områden. Många av dem - men sannolikt inte alla - kan i samtal inom en kamratgrupp låta ganska osvenska men i andra situationer tala en svenska som låter likadan som hos andra ungdomar på orten. Man får heller inte glömma att det finns en hel del ungdomar med invandrarbakgrund som faktiskt aldrig eller i mycket liten grad använder den nya dialekten. Och liksom ungdomar i allmänhet tycks de allra flesta av dem så småningom tillägna sig också ett mer vuxenanpassat språk.
Är då allt gott och väl? Nej så enkelt är det inte. Liksom andra ungdomar i Sverige behöver dessa tillgång till standardspråket och framför allt skriftspråket för att kunna tillgodogöra sig studier och som vuxna klara sig i ett skriftspråksinriktat och teknikberoende samhälle som det svenska. Men trots att många ungdomar i dessa områden arbetar mycket hårt och ambitiöst i skolan, kan man nog säga att vägen till standardspråket för dem är längre än för ungdomar i andra områden, framför allt högstatusområden. De har inte vuxit upp med Pippi Långstrump eller tomten men har ofta i stället andra erfarenheter och kunskaper som vi inte känner igen. Vi glömmer också lätt att en hel del ungdomar i områden som dessa bär på svåra, ibland traumatiska, erfarenheter av krig, flyktingskap, åratals väntan på uppehållstillstånd, de vuxnas arbetslöshet och så vidare. Helt naturligt orkar då en del av dem inte ta till sig det svenska språket. Slutligen reagerar en del ungdomar upproriskt mot det svenska samhället med den underliggande frågan: Varför försöka vara som en svensk när man på grund av namn, utseende och andra ytliga faktorer inte behandlas som en, ens om man är svensk medborgare?
Vad vi kanske oftare borde tänka på är att den situation vi har i invandrartäta områden i Sverige inte är unik, vare sig i tid eller rum. Ser vi tillbaka på den omvälvande perioden under industrialismens genombrott finner vi inte bara Ekenskisen utan också Parisergamängen, Londons cockneytalare och berlinaren, vilka alla på sin tid med skrämselblandad förtjusning sågs som tuffa och slagfärdiga storstadspojkar.
Inte heller är dagens invandrarungdomar och deras språk unika. Liknande ”nya språk” med nya slangord, uttal och former börjar uppmärksammans även i andra delar av Europa, till exempel Danmark, Norge, Nederländerna och Tyskland, och i Paris invandrartäta områden har ungdomarna skapat en mycket svårbegriplig varietet, Le Verlan, ungefär ”tvärtomspråket” (bildat till envers ‘tvärtom’), där stavelserna kastas om så att orden för en icke invigd blir fullkomligt obegripliga, och även de har hämtat ord från många olika språk.
De ungdomliga språkvarieteter som skapades vid förra sekelskiftet spreds så småningom delvis till medelklassens språk. En del av kisens slangord lever i högönsklig välmåga och uppfattas knappast ens som slang, och i dagens högstatusengelska finns drag som ursprungligen skapades i cockney. Även i dag börjar en del av invandrarungdomarnas slangord, musikstilar och andra kulturella element spridas, och det händer att barn i invandrarfattiga områden leker att de ”talar Rinkebyska”. När tidningarna på 1930-talet klagade som mest på ungdomarnas språk var det knappast arbetarklassens språk de bekymrade sig för utan medelklassungdomarnas tilltag att ta efter språk och ungdomsstil. Kanske gäller klagomålen både då och i dag i grunden inte språket utan är uttryck för en rädsla för samhälleliga förändringar och nya sociala grupperingar.
I backspegeln ser vi att de flesta Ekenskisar och deras fjällor blev strävsamma medborgare, och en del blev politiker, författare, egna företagare och så vidare. Med den solidaritet som var en nödvändighet i det samhälle de vuxit upp i byggde de folkhemmet, och många av deras barn kunde skaffa sig utbildning och bli klassresenärer. Även i dagens inflyttartäta områden finns en solidaritet mellan ungdomar med rötter i helt olika delar av världen. Vem vet vad detta leder till?
Ulla-Britt Kotsinas
(2001-04-11) |