I boken Tvåspråkighet eller halvspråkighet?, som kom 1968, ifrågasatte Nils Erik Hansegård den rådande inställningen till språk-undervisning för de barn som hade ett annat modersmål än svenska. Han hade förstått att om man inte låter barnen i första hand utveckla sitt modersmål, är risken stor att de blir halvspråkiga. Själv deltog jag i början av 1970-talet i ett projekt om tvåspråkighet, där vi försökte utveckla ett program med stöd för modersmålet. I den vevan kom också en reform om hemspråksundervisning.
Numera är det frivilligt om man vill lära sig familjens modersmål, och ofta läggs undervisningen efter skoltid. Därför är det helt beroende av elevens och familjens egen motivation om denna undervisning kommer till stånd, skriver Gunilla Ladberg i sin bok Skolans språk och barnets – att undervisa barn från språkliga minoriteter. Ladberg stöder sig helt och hållet på Hansegårds tes och pläderar för en stark modersmålsundervisning, dels för att kunna hålla kvar sin kontakt med familjen, dels för att det inte finns någon motsättning mellan att lära sig många språk. Ju fler språk man lär sig, desto lättare är det att lära sig nya språk, och språk handlar om kulturell identitet. Därför är det inte bra om lärare kräver att eleverna ska tala svenska, om det är naturligt att de talar sitt eget modersmål. Många lärare säger att det blir rörigt i klassen, om det talas för många språk.
Ladbergs bok är en lärobok, där hon behandlar olika aspekter av språkinlärning. Hon har kapitel om att lära sig språk; språk och kommunikation; språk, identitet och kultur; tänkande, lärande och språk; modersmål i skolan och undervisning som främjar lärande och språk. Boken inleds med en diskussion om hur hjärnan lär och hur varje hjärna är unik. Det är en ovanligt bra framställning av hur hjärnan arbetar, som bygger på nätverk och integrerade principer, i stället för att tala förenklat och dualistiskt om höger och vänster hjärnhalva.
I enlighet med hjärnans nätverksprincip talar hon sig varm för ett tematiskt arbetssätt i skolan. Däremot tycker jag att förslagen på teman verkar något godtyckliga. Jag tror nämligen att man måste se lika seriöst på temaarbeten som på ämnen i skolan. Här är det viktigt att låta estetiska ämnen möta ”teoretiska” så att man kommer bort från ett reproducerande arbetssätt.
Om Gunilla Ladberg beskriver språkundervisning för minoriteter på ett nyanserat men ändå neutralt sätt, så kommer Inger Nordheden i sin bok Livet lever vi nu närmre sina elever, och boken har ett personligt tilltal. Hon beskriver sin egen skola och undervisning i en Freinetskola som heter Kastanjen. Hon är mellanstadielärare och har arbetat 28 år som sådan. I Botkyrka söder om Stockholm finns nästan hundra etniska grupper och hemspråksundervisning ges på nära fyrtio språk. Även Nordheden håller med Hansegård, när hon skriver: ”när barn är duktiga på sitt hemspråk tar de fortare till sig det svenska språket”. Hon talar sig varm för att man ska utveckla sitt språk i naturliga situationer, och det innebär att det är viktigt att ha praktiskt arbete.
Språkinlärning sker främst i kommunikation med andra människor som talar och skriver korrekt svenska. Hon berättar att det är viktigt att alla hennes elever får gott självförtroende, men hon är tveksam till om det finns en enhetlig norm för hur det goda livet ser ut. Hon har många levande exempel: ett barn har väldigt svårt att lära sig läsa. Då plötsligt börjar pojken tala om sin pappas gatukök. ”Du kanske vill att vi ska bygga upp ett gatukök?” frågade läraren. Det vill pojken. Han bygger upp ett gatukök och låter de andra barnen i klassen komma och köpa korv. Då lever han plötsligt upp och på köpet knäcker han också läskoden.
Freinetskolor lägger tonvikt vid arbetets pedagogik. På Kastanjen arbetar man med teman som hela skolan är inblandad i. Mycket arbete förkommer därför i verkstäder och ateljéer. Verkstäder kan vara ”musikalverkstaden”, ”skrivarverkstaden”, ”bildverkstaden” och ”videoverkstaden”. För Freinet var språket och skrivandet särskilt viktigt. Hos Freinet skrevs dikter och man brevväxlade med klasser i andra länder och dessutom skapade han ett tryckeri, som gjorde att skrivandet också blev estetiskt. På liknande sätt arbetar man på Kastanjen och Inger Nordheden avslutar sin bok med att hon vill lyfta fram språkets roll i skolan. Det utvecklas när man använder det i vardagen och i mer intellektuellt krävande situationer. I det liv vi lever nu behöver vi språket, inte bara i framtiden. Det är en tilltalande devis.

Gunilla Lindqvist
(2001-11-02)