Utgångspunkten för avhandlingen Undervisning i förskolan? är behovet av ett ökat samarbete mellan förskollärare och grundskollärare, eftersom allt fler sexåringar börjar skolan. Dessutom har förskolan fått sin första läroplan Lpfö 98. Författaren Mia Maria Rosenqvist vill ta reda på hur blivande förskollärare föreställer sig undervisning i förskola och hur de utvecklar sin syn på undervisning under utbildningens gång.
Det finns olika begrepp för undervisning i förskola och skola. I förskolan möts omsorg och pedagogik, vilket medför att det är snarare begreppet pedagogisk verksamhet som är synonymt med undervisning. Undervisning i skolan har också fått en förändrad innebörd; nu skall ”undervisning” handla om handledning och elevernas eget kunskapssökande. När författaren själv beskriver undervisning berör hon fyra viktiga aspekter: elever, lärare, form och lärandeverktyg.
Metodiskt använder Rosenqvist sig av något som kallas fokusgrupper, en forskningsmetod som utvecklades redan vid 1900-talets början. Grupperna kontrolleras av forskaren genom att hon bestämmer tid för samtal, plats och frågeställningar. Däremot finns ingen ordförande, utan grupperna sköter sig själva och får själva bestämma tågordningen. Det innebär att forskaren inte kan styra samtalet och inte heller påverka diskussionen. För analysen har Rosenqvist valt den finske forskaren Pertti Kansanen och hans modell för lärares pedagogiska tänkande. Det är en hierarkisk modell med olika tänkandenivåer.
Författaren har följt sex grupper, inalles tjugosex studenter, under fem terminer, ett samtal per termin. Samtalen varierade mellan 35 minuter och en timme. Det visade sig att de studerande inte var särskilt medvetna om vad undervisning i förskolan innebar, särskilt inte i början av utbildningen. Det var bara en grupp som hamnade på den högsta tänkandenivån och som diskuterade olika modeller för undervisning. Många studenter hade en vag uppfattning om vad som skilde undervisning från inlärning.
Författaren är förvånad över att studenterna inte är mer medvetna om undervisningsbegreppet i synnerhet i förhållande till vad barnen lär sig. Hon följer en planeringsmodell: mål-metoder-resultat, vilket hon själv har skrivit läroböcker om. Hon frågar sig om kunskaper om planeringsmodeller gör att studenterna blir mer medvetna om undervisningsprocesser. Hon befarar att förskollärarens omedvetna syn på undervisning och lärande kommer att vara ett hinder i deras diskussioner med grundskollärare, vilket inte gynnar en integration mellan förskola och skola. Hon vill lansera begreppet barnundervisning i förskolan som ett sätt att förena de bägge traditionerna.
Det här är en enkel avhandling i den meningen att den behandlar ett avgränsat ämne. Enligt min mening bör det ha varit svårt att få reda på vad studenterna tänker om undervisning, när författaren inte själv deltar i diskussionen. Dessutom tycker jag, precis som Rosenqvist, att Kansanens modell är alltför trubbig eftersom han inskränker sig till att enbart se till läroplanens ”text” som utgångspunkt för undervisningen.
Undervisning är ett komplext begrepp som speglar relationer mellan innehåll och form. Enligt min mening är en planeringsmodell ett alltför snävt sätt att se på undervisning. Den beskriver inte förhållandet mellan text och kontext och det finns ingen diskussion om dialogen mellan barnen och den vuxna, inte heller hur innehållets mångfald kan bidra till olika tolkningar hos barnen. Det förs heller ingen diskussion om förhållandet mellan reproduktion och produktion som är en viktig aspekt i undervisningen. Jag tror att samtalen skulle kunnat bli rikare om man använde sig av undervisningsexempel (videoinspelade) och texter om undervisning. På det sättet vidgas studenternas tänkande och man ser deras potentialer. Då skulle man kunna få mer nyanserade bilder av hur studenternas föreställningar om undervisning gestaltar sig.

Gunilla Lindqvist
(2001-04-10)