Av Jan Sjunnesson
lärarutbildare
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Diskussionen bland lärare om nyttan av pedagogisk teori har ofta handlat om att lärare själva inte får komma till tals. Men i Didaktikens carpe diem (Studentlitteratur) redovisas ett tiotal lärares utvecklingsarbete och forskning i sin vardag. Greppet känns direkt, lärare talar till lärare och utgångspunkten är något relativt välbekant – Lpo 94.
Utifrån ett fortbildningsprojekt på västkusten som försökt ta tillvara läroplanens vision om en stadielös grundskola har lärarna undersökt några viktiga områden: individanpassad undervisning, könsuppdelade grupper, sanningen bakom låga betyg, social kompetens, försök med 0–9-skola och vad som krävs av lärare i dag.
Flera av bidragen är lättlästa och intressanta, men i några fall borde redaktören gått fram hårdare. Dessa ser mer ut som C-uppsatser med mångordiga personliga utläggningar.
En bra beskrivning görs dock av Gerd Skarby som jämfört pojk- och flickgrupper på Island med egen könsuppdelad undervisning på mellanstadiet: ”Det är lätt att flickor och fröken samtalar i nära samförstånd /---/ Pojkarna känner sig utanför den dialogen /---/ Det är inte alltid lätt att vara pojke i den damdjungeln”, konstaterar hon.
Tre av bidragen rör social kompetens; om högläsning-ens möjligheter till inlevelse, om mångkulturella möten mellan två göteborgsskolor och om Naturoteket Tornet som mötesplats för teknisk och social träning. I Tomas Kroksmarks eget bidrag tillsammans med Gunnar Hyltegren jämförs ett postmodernt perspektiv i Lpo 94, inriktat på metalärande och värdegrund, med ett modernt inriktat på fakta och färdigheter. De slår fast att läroplanen är en oturlig hybrid med stor ”modern” övervikt som styr in skolan mot ”en atomisering av skolans innehåll som effektivt styr lärarnas didaktiska handlingar till former som skolan egentigen har lämnat”.
Jan Sjunnesson
(2001-11-02) |