Artikelförfattare
Jonas Otterbeck är islamolog och undervisar i IMER, Internationell Migration och Etniska Relationer, vid Malmö högskola. Han har bland annat skrivit Islam, muslimer och den svenska skolan och doktorsavhandlingen Islam på svenska: Tidskriften Salaam och islams globalisering.
 |
|
| Litteratur |
| Andersson, Å, Berg, M & Natland, S (2001): Där hemma, här borta – Möten med Orienten i Sverige och Norge. Stocholm: Carlssons. |
| Berg, M (1998): Hudud – Ett resonemang om populärorientalismens bruksvärde och världsbild. Stockholm: |
| Carlssons. |
| Eriksson, C, Eriksson Baaz, M & Thörn, H (red) (1999): Globaliseringens kulturer – Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa. |
| Hedin, C (1997): ”Nathan Söderbloms uppfattningar om islam” i TfMS – Tidskrift för mellanösternkunskap, nr 1/1997. |
| Hvitfelt, H: ”Svenska attityder till islam” i Holmberg, S & Weibull, L (red) (1991): Politiska opinioner (SOM-undersökningen 1990). Göteborg: Göteborgs universitet. |
| Hvitfelt, H: ”Den muslimska faran – Om mediebilden av islam” i Brune, Y (red) (1998): Mörk magi i vita medier – Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons. |
| Härenstam, K (1993): Skolboks-islam – Analys av bilden av islam i läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta |
| Universitatis Gothoburgensis. |
| Härenstam, K (2000): Kan du höra vindhästen? Religionsdidaktik – om konsten att välja kunskap. Lund: Studentlitteratur. |
| Said, E (1993): Orientalism. Stockholm: Ordfront.Said, E (1995): Kultur och imperialism. Stockholm: Ordfront. |
| Said, E (1997): Covering Islam. London: Vintage. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Den muslimska världen, Orienten eller islam presenteras ofta på ett ofördelaktigt sätt i västvärlden, skriver islamologen Jonas Otterbeck. Skolböcker, nyhetsmedia och den allmänna uppfattningen upprätthåller ofta stereotypa föreställningar men det finns också motbilder.
När jag föreläser om hur den muslimska världen framställs i Sverige brukar jag använda en ruta från en amerikansk serie, ”Albatross: Tjejligan”, som publicerades i Fantomen 1994. På bilden står två tunisier och viskar. I bakgrunden står en blond kvinna iförd en bikini. Utan att kvinnan hör dem säger den en till den andre: ”Det är hon som Chabaane vill ha – hon med guldhåret.”
Vad som fascinerar mig är att personerna, trots att de är tecknade så att man anar att de delar samma språk, inte kan säga ”blond”. I stället låter författaren karaktärerna vara så primitiva att de konstruerar orden för allt som är främmande (blonda kvinnor) med jämförelsens logik: Eldvatten, järnhäst, guldhår och så vidare. En annan intressant sak är att ingen av mina studenter eller åhörare någonsin har tagit upp just detta som problematiskt när vi har diskuterat bilden.
Den muslimska världen, Orienten eller islam presenteras ofta på ett ofördelaktigt sätt i västvärlden. Om detta råder det en bred konsensus bland dem som skriver om vad som kallas orientalism.
År 1978 utkom litteraturvetaren Edward Saids banbrytande bok Orientalism. Boken har orsakat en välbehövlig revision och granskning av journalistik, läromedel och forskning. Många som skriver om islam har efter Orientalism reflekterat över det egna förhållandet till hur de har presenterat islam och vilka muslimer de har låtit representera islam. Said publicerade sedan Covering Islam (1981) i vilken han diskuterar framför allt nordamerikansk nyhetsjournalistiks sätt att presentera islam. Han har även skrivit Culture and Imperialism (1993) som utgår från samma teoretiska perspektiv. Boken visar hur kolonialmakternas orientsyn kan skönjas och läsas som en undertext i mycken europeisk och nordamerikansk konst och litteratur producerad under 1800- och 1900-talen.
Den forskningsinriktning som Said står för brukar kallas postkoloniala studier. De som är bekanta med feministisk kritik kommer att känna igen de grundläggande tankarna. Det finns något som uppfattas och presenteras som det normala, som utgör normen för tänkandet inom en kultur, nation, klass eller liknande. De som inte fyller normen konstrueras som avvikande; de blir ”de Andra”. Dessa kan till exempel döljas, förringas eller exotifieras. Centralt är att de som kollektiv kan tillskrivas egenskaper. Om mannen ses som norm i en könsmaktsordning inom feministisk kritik, ses den vita, av kolonialismen märkta, medelklass- eller överklassmannen som norm inom den postkoloniala kritiken. Kön/genus, klass, etnicitet/ras och den historiska erfarenheten av kolonialismen är viktiga variabler inom detta tänkande.
Said vill visa hur kunskapen om Orienten, islam, muslimer, araber och så vidare som finns i Västvärlden har framsprungit som en produkt ur en kolonial maktordning. Västerländska akademiker, konstnärer, författare och politiker har tillsammans givit upphov till och upprätthållit ett förhållningssätt gentemot Orienten, som, enligt Said, säger mer om västerländskt ideologiskt tänkande än om Orienten. Det finns dessutom fog för att hävda att Orienten är ett område som skapats i västvärlden; någon egentlig, geografisk, politisk, kulturell eller ekonomisk sammanhållen motsvarighet finns inte.
På det stora hela kan man se hur stereotyper som påminner om de föreställningar som har reproducerats om kvinnors och mäns mentalitet återspeglas i synen på Orientens invånare. I väst är vi rationella och logiskt tänkande, i öst är de irrationella och emotionella. Vi är moderna och framåtskridande, de är primitiva, traditionella och medeltida. Vi kan utvecklas, de står still. Vi är individer, de är kollektiv. Vi är vänliga och ärliga, de är grymma och falska. Men det finns även ett utrymme för det mystiska och erotiska. Vi har en vanlig vardagsvärld, de har en mystisk värld. Vi har vetenskap, men i öst finns det gammal visdom. Vi är kontrollerade, men i öst finns den liderliga erotiken och sensualismen. Vi är monogama och drivs av kärlek och omsorg, de har harem och drivs av lust. Lägg märke till att ”vi i väst” refererar till de män som har makten att konstruera sig själva som normen i västerländskt tänkande. Kvinnor tar givetvis del av detta orientalistiska tänkande även om mannen är konstruerad som norm.
Said ägnar mycket möda åt att försöka blottlägga varför och hur dessa föreställningar har kommit att bli självklara och underförstådda i nyhetsrapportering, konstnärligt skapande, akademiska skriverier och politiskt handlande. En av de viktigaste orsakerna var kolonialmakternas behov av en självbild som gav dem rätten att vara herrar och ledare. Genom att se sig själv som någon som kan erbjuda framtiden och något bättre legitimerade man sitt maktövertagande och sina ekonomiska intressen. I den processen skedde en ohelig allians mellan allmänna föreställningar om ”de Andra”, politiska och ekonomiska intressen och behov, och de akademiska experterna som ställde sin kunskap till makthavarnas förfogande.
I Sverige har det gjorts ett antal studier om hur Orienten, islam eller muslimer har presenterats i olika sammanhang – alla inspirerade av Said. Många av dem är mindre studier gjorda av studenter vid högskolor och universitet. Dessa handlar ofta om media eller populärkultur. Det finns dock några mer omfattande studier som har publicerats: Kjell Härenstams avhandling om hur islam presenteras i skolböcker; Håkan Hvitfelts studier om allmänhetens attityder och om nyhetsmedia; Magnus Bergs studier om populärorientalism. Tillsammans täcker de in ett brett fält.
Religionsvetaren Kjell Härenstam visar hur läroböcker i religionskunskap avsedda för både grundskolan och gymnasiet generellt sett innehåller tendentiösa urval som förmedlar en allmänt negativ hållning till islam. Han delar in läromedlen i olika historiskt avgränsade perioder baserat på när en viss tendens är förhärskande. Fram till 1962 dominerade bilden av den fanatiske, fatalistiske och aggressive muslimen. Islam sågs som kristendomens motpol.
Religionshistorikern Christer Hedin har skrivit en intressant artikel om hur ärkebiskopen Nathan Söderblom (1866-1931) presenterar islam i sina välspridda böcker. Hedin menar att det övergripande budskapet i Söderbloms texter är: att Muhammad var en andra rangens profet som inte klarade att upprätthålla sitt profetkall när han fick världslig makt; att Islam är en konservativ religion som förkväver utveckling och som behöver en sträng legalism för att täcka över uppenbara oklarheter i teologi; att det är en inneboende egenskap hos islam att vara expansiv och maktlysten. Denna syn på islam var inte Söderbloms eget hopkok utan den delades av flera, samtida religionsvetare i Västeuropa. Jag menar att det är troligt att Söderblom haft ett stort inflytande på de läromedel som Härenstam studerat.
Under nästa period (1962-1969) kom islam och muslimer att presenteras som det annorlunda, det exotiska. Det är vanligt att presentationerna ger intrycket att islam är något underligt och att muslimerna framför allt är ett kollektiv snarare än en mängd individer. Vid sidan av teologiska föreställningar fick framför allt ursprungshistorian utrymme. Islam sågs som något som tillhörde det förgångna. I presentationerna fanns inget utrymme för teologins historiska utveckling.
Mellan 1969 och 1980 var det nya att läroböckerna började framhäva hur förtryckta muslimska kvinnor var. Detta hänger samman med att jämställdhetsfrågor har en framträdande position i Lgr69. Islam blev den religion som kom att bli symbol för kvinnoförtryck. Detta berodde givetvis till del på att det utifrån en svensk horisont stod illa till med jämlikheten i de flesta muslimska samhällen. Men situationen var inte nödvändigtvis bättre i till exempel katolska, koptiska, hinduiska eller buddhistiska samhällen. Härenstam tar inte tag i den besvärliga frågan om varför just islam kom att bli den religion som blev synonym med kvinnoförtryck. Kanske hade det att göra med islams redan sedan tidigare låga status.
Symptomatiskt är att när Härenstam senare genomför en studie om tibetansk buddhism i svenska läroböcker behöver han knappt beröra frågan om jämlikhet. Det innebär inte att kvinnors situation i Tibet eller i exiltibetanska grupper inte kan kritiseras utifrån svenska jämställdhetsideal utan bara att det inte ägnas uppmärksamhet i läroböckerna. Presentationerna av en religion blir med andra ord beroende av vad eller vem som man låter representera religionen. En del studier gjorda av studenter på senare läromedel ger en antydan om att det fortfarande finns problem med en del läromedel men att det också har skett en utveckling mot det bättre.
Härenstam visar att flera av de föreställningar och maktordningar som Edward Said finner typiska för orientalismen förekommer i svenska läroböcker. Detta trots att Sverige saknar en kolonialhistoria. Det är rimligt att anta att föreställningar som finns i till exempel USA, Frankrike och Storbritannien också har kusiner i Sverige. Det är även tydligt att de föreställningar som framkommer i Härenstams studie förekommer hos den icke-muslimska allmänheten i Sverige. Medieforskaren Håkan Hvitfelt har undersökt förhållningssätt till islam dels genom en attitydundersökning från 1990 och dels genom en studie av nyhetsmedia.
Attitydundersökningen visade att drygt två procent av de svarande sade sig ha ”en mycket eller ganska positiv inställning till islam”, medan närmare 65 procent hade ”en ganska eller mycket negativ inställning”. Resten förhöll sig neutrala. Vidare ansåg en klar majoritet att islam inte är förenligt med demokrati, medför kvinnoförtryck, samt är på frammarsch. Lågutbildade var mer negativt inställda till islam än högutbildade. Vidare var män mer negativt inställda än kvinnor, de från mindre samhällen mer än de från större. Dessutom var yngre något mer negativt inställda än äldre.
Hvitfelt menar att media bär en stor del av ansvaret för de negativa attityderna, något som han utvecklar i en senare studie. Det som framför allt framträder i den är hur nyhetsmedia fokuserar på islam i samband med olika former av våld. Islam sammankopplas upprepade gånger med krig, terrorism, förföljelse av ”otrogna”, kroppsstraff eller dödstraff. Detta kan till en del förklaras med att nyhetsmedia värderar våldsamheter som viktiga nyheter. Men medan 25 procent av inslagen i TV:s nyhetsrapportering normalt relaterar till våld, gör 85 procent av inslagen som berör islam det. En annan förklaring är att nyheter från tredje världen (och i nyheterna är islam framför allt en tredje världens religion) generellt är mer negativa och mer vålds- och katastrofupptagna än andra nyheter.
Det är även viktigt att tillägga att flera områden i den muslimska världen har varit politiskt instabila och att det har funnits flera protest-, gerilla-, terrorist- eller oppositionsgrupper som kallar sig islamiska under just den perioden som Hvitfelt har studerat. Självklart rapporteras om dessa i nyhetsmedia. Det är med andra ord inte konstigt att våld och islam kommer i media samtidigt. Och visst vill vi väl få rapporter om terrorism, instabilitet, inbördeskrig, etnisk-religiösa konflikter? Det hade varit intressant att jämföra med hur islam porträtteras i en mindre turbulent period. Faktum kvarstå dock: den som inte vet särskilt mycket om islam möter en mörk bild i media.
År 1998 lanserade etnologen Magnus Berg begreppet populärorientalism i en studie av populärkulturella böcker och filmer. Målet var att täcka in det populärkulturella fältet till skillnad från Said som betonar det finkulturella; dessutom ville Berg relatera orientalismdiskussionen till Sverige. Det blir uppenbart att den populärkultur som de flesta av oss tar del av kan ges ytterligare dimensioner om man ser på den som en del av en populärorientalism. I filmer som True Lies och Iron Eagle eller böcker som Inte utan min dotter och Ken Folletts Fritagningen används flitigt stereotyper om Orienten. Västerländska män (och faktiskt även kvinnor ibland) är individer, tar initiativ och har kontroll när det gäller, medan araber, perser, orientaler etcetera blir kollektiv, är initiativlösa, kaotiska eller impulsiva. Dessutom är de förra medkännande, deras vänskap är fast, de senare är ondskefulla på ett primitivt sätt och är dessutom svekfulla.
Listan kan göras lång. Några positiva roller framträder: det orientaliska, traditionella kan som bäst erbjuda mystik (i stället för rutinartad, småaktig vardag), visdom (till skillnad från västerländsk vetenskap) och enkelhet (i stället för materialism). Berg exponerar även hur begreppet ”Orienten” inte har någon geografisk motsvarighet i verkligheten. I stället består ”Orienten” av en mängd stereotypa föreställningar. Orienten ligger långt bort i en annan värld med exotiska djur och dramatiska sandöknar och städer som är per definition annorlunda.
Magnus Berg har även följt upp sin populärorientalismstudie med det som brukar kallas en receptionsstudie, alltså: Hur uppfattar läsaren eller tittaren böckerna och filmerna? I intervjuerna framträder två olika orientbilder, dels en sagobild, dels en realistisk. Sagobilden, som har Tusen och en natt som ikon, uppfattas som en overklig, spännande tillflyktsort. Den realistiska orientbilden (som är påtagligt negativ) uppfattas som trovärdig, men inte som uttömmande. Flera verkar anse att den negativa bilden nog skulle kunna kompletteras med mer positiva. Receptionsstudien antyder alltså att även om orientalismen verkar vara kompakt i olika representationer av islam så vet vi inte hur den enskilde väljer att använda dessa representationer, om hon väljer att ens se dem som trovärdiga. Är mångas läsning av reklam, litteratur och film så skeptisk att de har en naturlig misstänksamhet mot alltför homogena bilder?
Utifrån Said, Härenstam, Hvitfelt och Berg kan vi konstatera att vi lever i en kultur genomsyrad av orientalism. Den europeiska fin- och populärkulturella produktionen, våra skolböcker, vår nyhetsmedia, den vetenskapliga produktionen och den allmänna uppfattningen (vi skulle kunna lägga till den kristna polemiska traditionen) upprätthåller stereotypa föreställningar om Orienten. Detta gör att den enskilde möter liknande föreställningar från en mångfald av källor. På så sätt görs föreställningarna trovärdiga och deras sanningshalt styrks av de oemotsagda upprepningarna.
Studierna ovan täcker i och för sig inte alla fält och man bör fråga sig om det inte finns andra bilder att anföra. Vi vet att rapporter i nyhetsmedia generellt sett är negativa. Så det intressanta är egentligen inte om bilden av islam är negativ utan huruvida bilden av islam är mer negativ än bilden av andra jämförbara fenomen som judendom, hinduism eller med en kristen sekt som Livets ord? Media är dessutom mycket mer än nyhetsmedia. Genom att välja nyhetsmedia får man det som man på förhand vet är negativt.
Jag har i åratal läst kultursidorna i flera större morgontidningar och menar att dessa snarare präglas av en lust att förklara och ta tag i det komplexa än ett oreflekterat förmedlande av orientalism. Någon orientalismstudie av kultursidor har jag inte sett. Det finns också, både i Hvitfelts attitydundersökning och i Bergs receptionsstudie, anledning att tro att ganska många människor klarar av att åtminstone misstänkliggöra orientalismen och att det med utbildning följer en större förmåga till kritiskt tänkande. Alltså, även om orientalismens stereotyper finns överallt finns det också motbilder och motstånd mot stereotyperna.
En lärare ställer sig nog nu frågan: Men hur är det då egentligen? Man får inte mycket stöd av den här typen av forskning då de som studerar orientalism ogärna tar i sanningsfrågan därför att de menar att de studerar en framställan av någonting, inte huruvida framställan är sann eller ej. Vad man i stället får är redskap med vars hjälp man kan upptäcka när man bör vara misstänksam mot en källa. När något som borde vara mångfacetterat presenteras som enhetligt, när något presenteras som statiskt när det borde vara dynamiskt, när en beskrivning faller in i orientalismens mönster bör man var skeptisk och kontrollera. Samtidigt är det ju inte så att bara för att till exempel islam sammankopplas med något som kan uppfattas som negativt, är det som sägs fel. I stället handlar det om att valet av det som representerar islam, eller sammankopplas med religionen, är tendentiöst eller sker på ett och samma sätt hela tiden.
Givetvis finns det våld och kvinnoförtryck i olika delar av den muslimska världen och ibland används islam som identitetsmarkör eller motiv av dem som utför våldet eller förtrycket. Detta innebär inte att vi kan tala generellt om islam som en våldsam religion eller som kvinnoförtryckande. Vi ger i så fall inte utrymme för några motbilder och bestämmer att representationen måste vara enhetlig, inte mångfaldig. Vi tar heller inte hänsyn till politiska situationer (i vilket våldet kan uppstå), ekonomiska, materiella och sociala strukturer som tenderar att prägla de livsvillkor som den enskilde lever under. Orientalismen är försåtlig så tillvida att den genom sina enkla, enhetliga bilder ger den enskilde känslan av att äga kunskap om Orienten eller islam. Man vet hur världen är. Men den verkliga världen är emellertid betydligt mer komplex, motsägelsefull och intressant.
Förresten, det finns ett ord på arabiska för den blonda: ashshaqrâ’.
Jonas Otterbeck
(2001-11-02) |