Jörgen Dimenäs och Monica H Strängs bok Det lärande mötet ska enligt författarna ses som ett försök att få till stånd ett perspektivbyte genom att eleven tydligt sätts i fokus. Den reflekterande utvärderingen skall därvid samtidigt kunna hjälpa läraren att utveckla sig i sig sin yrkesroll. Tillvägagångssättet är en så kallad didaktisk analys, som avser hur elever förstår och hantera innehållet i relation till läraren och undervisningsmetoden. Bokens olika kapitel är samtidigt analysverktygets olika beståndsdelar, men trots detta är bokens struktur ganska svår att överblicka.
Författarna försöker inledningsvis med hjälp av sina egna erfarenheter att sätta in läsaren i innebörden av två av bokens bärande begrepp, det lärande mötet och mötesplatsen. Dessa används i en vid mening, eller som författarna säger ”som metaforer för kärnan inom all undervisning och utbildning, det vill säga den lärandes lärande”.
Begreppet det lärande mötet relateras inledningsvis till relationer där människor utbyter tankar, men går sedan över till att bli elevens möte med undervisningens innehåll. Begreppets innehåll ges också en vid innebörd när författarna definierar detta som ”allt som utgör kärnan i elevens möte med sin omvärld”. De olika definitionerna blir därmed samtidigt vaga, frågan är till exempel vad ”kärna” betyder? En del av poängen med att försöka ringa in dessa begrepp verkar därmed gå förlorad.
I bokens mest omfattande kapitel ges en sammanfattande översikt av några olika undervisningsstrategier och pedagogiska metoder/förhållningssätt. Dessa konkretiseras med exempel och analyser, vilket är ett genomgående kännetecken för hela boken. Fallbeskrivningarna är belysande och kan hjälpa läsaren att bättre förstå vad som sker i en så komplicerad aktivitet som undervisning utgör. Författarna visar i sina analyser att elevers lärande uppvisar stora variationer. Sammantaget kan genomgången, givet författarnas utgångspunkter, ses som exempel på olika sätt att skapa lärande möten.
De efterföljande kapitlen utgör sedan ett försök att fördjupa några aspekter av elevers lärande genom att författarna fokuserar vad det är läraren riktar sin uppmärksamhet mot i en undervisningssituation och vilka förhållningssätt lärare och elever har till kunskap och lärande. Dimenäs och Sträng går sedan över till att behandla frågan om hur lärares lärande sker. I det här fallet inskränker sig detta till att erfarenheter från att arbeta i arbetslag med utgångspunkt från två studier i detta ämne som de själva genomfört. På den här punkten lovar nog kapitelrubriken lite mer än vad författarna kan hålla. Den avslutande delen sammanfattar bokens huvudtema, den reflekterade utvärderingen.
Det lärande mötet skulle nog ändå ha tjänat på om texten på de dryga tvåhundra sidorna hade koncentrerats en del, fallbeskrivningar är väl berättade, om än kanske lite väl många. Författarnas bidrag till att utveckla den re- flekterande utvärderingen måste i första hand ses som att de visat på hur en sådan kan tillämpas i praktiken, men att konceptet som teoretisk ansats har utvecklats är emellertid svårare att se.

Mats Lundgren
(2001-11-02)