Höstens debatt om neuropsykiatri hade säkert sett annorlunda ut om en oberoende vetenskaplig granskning hade skett av docent Eva Kärfves bok före publiceringen. Det menar Magnus Landgren, barnläkare vid Skaraborgs läns sjukhus.

I artiklar och i boken ”Hjärnspöken – damp och hotet mot folkhälsan” har sociologen Eva Kärfve framfört anklagelser mot neuropsykiatri, en grupp svenska forskare och mot en diagnos – damp. Dessa anklagelser fördes vidare av barnläkaren Lars H Gustafsson i Pedagogiska magasinet nr 4/00 är han recenserade Kärfves bok. Han skriver:
”Hon har lusläst de nämnda forskarnas alster och vridit och vänt på deras metoder, siffror och tolkningar som den värste avhandlingsopponent.” Och vidare:
”Här finns beskyllningar om siffermanipulation, forskningsetiska oegentligheter och falskt citerade referenser” och uppmanar de angripna att gå i svaromål ”om deras forskarheder skall kunna bevaras”.
Eva Kärfves bok ”Hjärnspöken …” innehåller så många faktafel och överdrifter, självmotsägelser, etiska fördömanden, felskrivningar och demagogiska formuleringar att en granskning kräver många sidor. Av utrymmesskäl kan jag här bara ta upp några få exempel som berör mig personligen.
Faktafel och överdrifter. Eva Kärfve kritiserar kontrollgruppen för att inte vara könsmatchad: ”Landgren ger inga uppgifter …” (sidan 68). Kommentar: I avhandlingen står det att kontrollgruppen var ålders- och könsmatchad.
Kärfve skriver om ”de groteska frekvenssiffrorna” (sidan 71): ”… den sammanlagda neuropsykiatriska sjukligheten, det vill säga förekomsten av tillstånd som orsakas av primära biologiska förhållanden i hjärnan och följaktligen betyder livslånga handikapp, uppgår i den sista sammanräkningen till 21,8 procent.” (sidan 15) Kommentar: Totalt identifierade vi 10,7 procent barn med till exempel CP, Epilepsi, Mental Retardation, koordinationsstörning, damp och ADHD. Kärfves valda och angivna siffra 21,8 procent bygger på en teoretiskt möjlig totalsiffra med hänsyn till förekomst av enstaka individer i kontrollgruppen. Denna siffra redovisas men vi drar inte de slutsatser som Kärfve insinuerar.
Självmotsägelser. Kärfve skriver om barn med kombinationsdiagnosen damp/ADHD: ”att hälften av dessa behåller sitt ’funktionshinder’ i vuxen ålder.” (sidan 191). Jämför med formuleringen ”livslånga handikapp” ovan (sidan 15).
Etiska fördömanden. Kärfve kritiserar den befolkningsbaserade undersökningen som omfattade 589 barn på grund av att 5 barn som deltog i undersökningens första del (BVC-undersökningen) avstod från den 4–5 timmar långa läkar/psykolog/logoped/sjuksköterskeundersökningen ändå diagnostiserades i studien utan att blanda in barn eller föräldrar. (sidan 52.)
Kommentar: Bortfallet är både välundersökt och litet, vilket möjliggjorde en detaljerad redovisning. Bortfallet har kunnat analyserats efteråt och därutöver har telefonkontakt tagits med familjerna vilket också gjordes i den av Kärfves favoriserade Mannheimstudien. Självklart har inga uppgifter utan föräldrars önskemål förts över till någon reguljär journal.
Felskrivningar. Kärfve raljerar på sidan 45 över vad hon tror är en så kallad felaktig referenshänvisning till Gillberg med flera 1982. Hennes egen källa är Gillbergs avhandling publicerad 1981. Medicinska avhandlingar innehåller ofta opublicerade men av vetenskapliga tidskrifter accepterade manus. Artikeln i fråga publicerades just 1982.
Demagogiska formuleringar. ”Men man ses faktiskt som en sämre människa om man får diagnosen DAMP.” (sidan 92.) ”Neuropsykiatrin står den socialdarwinistiska positionen nära.” (sidan 94)” … kvalmiga neuropsykiatriska diskussioner kring funktionshinder och skolhaverier” (sidan 173). ”DAMP-teorin är totalitär och deterministisk.” (Sidan 220). Kommentar: Förhållandet kvarstår, det finns barn med stora svårigheter i aktivitetsregleringen ofta kombinerad med motoriska svårigheter. Det är viktigt att barn med sådana svårigheter igenkänns och erkänns så att till exempel undervisningen anpassas efter deras behov. Inte minst barnens föräldrar vill detta.
Höstens debatt om neuropsykiatri hade säkert sett annorlunda ut om en oberoende vetenskaplig granskning hade skett av docent Eva Kärfves bok före publiceringen.

Magnus Landgren
(2001-01-17)