|
|  | Förskoleklassen är en olycklig konstruktion som det egentligen inte finns någon poäng att ha kvar, tycker Anders Arnqvist, universitetslektor vid Institutionen för utbildningsvetenskap i Karlstad.
I tre år studerade Anders Arnqvist, på Skolverkets uppdrag, hur barns läs- och skrivfärdigheter stimuleras och utvecklas i förskoleklasser och integrerad verksamhet. Hans slutsats: det finns väldigt stora variationer, både i landet och inom kommunerna.
Förskoleklassen är en olycklig konstruktion, säger han. För att den ska fungera krävs framför allt två saker: att den integrerade verksamheten har pågått under minst fem år och att skolledningen är intresserad och prioriterar innehållet framför form och struktur.
Att förskoleklassen ska ge alla barn möjligheter att utveckla en god förmåga att läsa och skriva var själva utgångspunkten för Anders Arnqvists undersökning.
–Det är en rättvisefråga. Att kunna läsa och skriva blir allt viktigare för att på egen hand kunna utveckla kunskaper och färdigheter. Men läsutveckling kommer inte av sig själv, man stimulerar den. Barnen måste få tid och möjligheter att ägna sig åt läs- och skrivrelaterade aktiviteter.
I förskoleklassen skulle arbetsformer och synsätt mötas – förskolans tradition att ta avstamp i barnet, och skolans tradition att ta avstamp i ämnet. Man skulle ta det bästa ur varje och i det mötet skulle alla barn få de bästa förutsättningarna att utveckla sina färdigheter.
–Det blev inte som man trodde. I många fall har förskoleklassen traditionell tudelning: förskolläraren arbetar med ”förberedelse” för läs- och skrivinlärning, medan grundskolläraren lär barnen skriva bokstäver och att ljuda ihop dem till ord – utan att utgå från barnets nivå.
Läs- och skrivfärdigheter utvecklas hela tiden. Därför är ”förberedelse” för läs- och skrivinlärning ett märkligt uttryck, menar Anders Arnqvist. Förskolläraren ska arbeta medvetet med läsrelaterade aktiviter. Det betyder inte att barnen ska lära sig läsa som treåringar; förskolebarn lekskriver, låtsasläser, tar ett block och leker restaurang bara de får chansen.
–Den typen av läsande och skrivande är viktig. Men man ser väldigt lite av det i förskoleklassen. Man borde ordna lokalen så att barnen kan leka post och bank och arrangera en läshörna, lika väl som man ordnar en målarhörna. Det är vuxnas ansvar att ge barnen möjligheter till sådana aktiviteter och att introducera läsning.
Anders Arnqvist efterlyser mer högläsning i förskoleklasserna och den integrerade verksamheten. Visst läser man sagor, men det är sällan man gör något med innehållet, säger han:
–Läsningen skulle kunna vara en aktivitet som ger gemensamma erfarenheter som håller ihop gruppen oberoende av ålder, och samtidigt vara en möjlighet att individualisera undervisningen.
När barnen lyssnat på en saga kan de rita bilder och sjunga sånger, prata om innehållet och fundera kring olika saker – var och en utifrån sin egen nivå.
–Man tänker inte på att detta har med läs- och skrivutvecklingen att göra.
I sin undersökning studerade Anders Arnqvist integration och verksamhet i tre typer av förskoleklass:
•De som inte ligger i samma byggnad som skolan. De har nyligen kommit igång och har minst integrerat arbetssätt: förskolläraren samverkar bara med år 1. Varje läsår ska hon samarbeta med en ny lärare och en ny fritidspedagog, eftersom ”de gamla” följer med fjolårets etta till år 2.
–Det blir ett instabilt arbetslag som aldrig kommer igång med några diskussioner om innehållet i verksamheten. I stället pratar de om praktiska saker som hur man ska organisera schemat, dela in barnen i grupper och fördela lokaler, säger han.
Det är stora skillnader i verksamheten mellan förskoleklassen och år 1.
–Förskolläraren sätter upp dagordningen i förskoleklassen och verksamheten liknar den gamla deltidsförskolans. Hon pratar också om den som ”förskola”.
Det är på gott och ont – barnen leker mycket och jobbar mycket praktiskt/estetiskt, säger Anders Arnqvist. Man inriktar sig på att förbereda barnen för skriv- och läsundervisning genom olika typer av språklekar, men barnen skriver eller läser inte själva och de vuxna skriver på barnens teckningar.
Någon timme i veckan delas barnen in i mindre grupper och är i skolbyggnaden tillsammans med år 1.
•Den andra typen av förskoleklass delar lokaler med skolan – en viktig förutsättning för att integrationen ska fungera, säger Anders Arnqvist. Många organiserar grupper med 6-, 7-och 8-åringar, vilket innebär mindre byte av personal. Arbetslaget är stabilt i åtminstone två år.
–Också den här förskoleklassen har hamnat i en organisatorisk återvändsgränd. Diskussionerna handlar om hur man ska gruppera, strukturera och organisera. Det återspeglas på innehållet.
Förskolläraren tar ansvar för att förbereda barnen för läs- och skrivundervisning. Hon stimulerar den språkliga medvetenheten och introducerar några bokstäver. Grundskolläraren ansvarar för grundläggande träning i att läsa och skriva.
Nästan alla förskoleklasser samverkar med skolan kring ett tema, konstaterar Anders Arnqvist.
–Det har vitaliserat skolans verksamhet och jag tror att här finns ett möte som kan bli något på sikt. Om förskolläraren lär sig att uppmärksamma de ämnen som finns i temat skulle det också kunna vitalisera förskoletraditionen.
Arbetar man med ”Tema hösten” bör aktiviteter som att läsa, berätta och skriva finnas med, säger han:
–I stället blir det ”lätt bara pyssel”, som en förskollärare sa i undersökningen. Man plockar löv tillsammans med barnen, men tänker inte på sådant som färger och sortering.
En förutsättning för att samverkan kring temat ska bli bra är att man lägger ner tid på att planera innehållet: ”Vad är det vi ska jobba ihop om? Vad vill vi uppnå?”
–När höstterminen börjar startar de i fel ände. Först lägger de schema och fördelar lokaler. Sedan blir det ingen tid över att planera vad de ska göra tillsammans. Istället borde de börja med ”Vad ska vi ha för innehåll? Vad har vi för syn på läs- och skrivutveckling? Hur ska vi förverkliga det med våra barn?” Sedan, när de har bestämt tema, kan de göra schema och fördela sig.
•Den tredje, mest integrerade typen av förskoleklass har hållit på länge.
–Integration är en process som tar tid, säger Anders Arnqvist.
De har lokaler i skolan, en intresserad, engagerad skolledning och en åldersspridning på barnen från sex till åtta år.
– Här finns en diskussion om innehållet i verksamheten. Det är viktigt att man tonar ner metoderna. Man kan komma till samma mål på olika sätt; man kan arbeta i åldershomogena grupper ibland, kanske dela på pojkar och flickor – det avgörs av vilka färdigheter och kompetenser man vill att barnen ska utveckla.
I de grupper som hållit på längst förekommer lekskrivning bland barnen och de har mest utvecklad läs- och skrivförmåga, säger Anders Arnqvist.
Dessutom är förskollärare, fritidspedagog och grundskollärare mer jämbördiga i den mest integrerade verksamheten.
–Där är det svårt att se vem som är vem. I de andra grupperna syns det när de jobbar, till exempel i samlingen. Låt mig göra en grov skiss även om det är farligt att kategorisera, säger Anders Arnqvist:
Den typiska förskolläraren tar det barnen säger och spinner vidare på det. Är temat ”skogens djur” kan hon fråga ”Vad finns det för små djur? Vad finns det för stora? Har ni sett några sådana någon gång?”
–Hon tar tag i barnens egna erfarenheter och samlingen kan ändra karaktär beroende på vad som händer. Det borde skolan lära sig av. Samtidigt är nackdelen med förskollärarens samling att hon inte har kontroll över vad som är viktigt att barnen lär sig. Det kan finnas sådant som är viktigare än annat.
Den typiska grundskolläraren har en rutin för samlingen som hon själv definierat. Den håller hon sig till, så samlingen ser likadan ut varje gång. Hon säger ”I dag har vi tre olika djurspår. Älgens, rådjurets och harens. Titta på deras spillning – vad tror ni att de här djuren äter?”
Fördelen med det är att läraren har tänkt igenom vad klassen ska lära sig. Nackdelen är att man börjar med det den vuxne har bestämt i stället för att utgå från barnen, menar Anders Arnqvist.
Det handlar mycket om barnet eller ämnet i förskoleklassen, och det är de här två synsätten som man vill ska mötas. Men det har inte blivit som man trodde:
–Förskoleklassen är ett hinder för att det ska bli bra. Jag ser egentligen ingen poäng med att ha den kvar. Den är en skolform mellan förskolan och skolan; barnen får två stadieövergångar i stället för den mjukstart i skolan som det var tänkt.
–Det mest vitaliserande vore att slippa den mellanformen och låta barnen börja i skolan som sexåringar. Med förskollärare i verksamheten givetvis.
Annika Claesdotter
(2001-10-15) |