Det finns en övertro på medicinska experter och statistik. Det är svårt för lärare, socialsekreterare, politiker, med flera, att ifrågasätta deras utlåtanden. Läkare redovisar forskningsresultat som om de vore allmänna sanningar. Det finns all anledning att olika yrkesgrupper stannar upp och reflekterar. Risken är annars att endast neuropsykiatrikerna får ensamrätt på att tolka mänskligt beteende. Det skriver Lena Leckström, speciallärare och talpedagog i Sandviken.

Diagnoserna duggar tätt. Många barn står i kö för utredning. Många föräldrar väntar och hoppas på att få en diagnos på sitt barn. Ibland finns det ingen diagnos som passar riktigt, bara nästan. En ny utredning om något år eller så kan kanske ge bättre utdelning – en ”riktig” diagnos. Ibland är barnen för små, vilket är ett problem. Samtidigt måste man hitta dem så tidigt som möjligt. Ett svårt dilemma. Fler flickor kommer också att få diagnos, bara kunskapen blir större.
Många barn behandlas med amfetamin och de blir allt fler. Det i Sverige – i jämförelse med USA – restriktiva utskrivandet av amfetamin är snart ett minne blott. I Sverige finns numera så många stökiga, bråkiga, okoncentrerade, impulsstyrda barn och antalet tycks öka med lavinfart. Om dessa barn har otaliga böcker skrivits, föredrag och kurser hållits och media har gett dem stort utrymme. För varje bok, föreläsning eller TV-program blir det fler och fler sjuka barn. Märkligt! Det verkar snart inte finnas några HVB-barn – helt vanliga barn.

Med statistik som vapen har Christopher Gillberg, med flera under lång tid gjort stora landvinningar. Det finns en övertro på medicinska experter och statistik. Det är svårt för lärare, socialsekreterare, politiker med flera att ifrågasätta deras utlåtanden. Läkare redovisar forskningsresultat som om de vore allmänna sanningar. Det är bekymmersamt eftersom det leder till att människor glömmer att reflektera utifrån sin egen kompetens och det sunda förnuftet har inte en chans. Det blir också ett hinder för att olika professioner ska kunna bidra med sin kompetens i det komplicerade arbetet med att försöka förstå det mänskliga livet.
Det finns all anledning att olika yrkesgrupper stannar upp och reflekterar. Risken är annars att endast neuropsykiatrikerna, vilka jag anser varit alldeles för ensamma och med alldeles för högljudda röster på scenen under lång tid, får ensamrätt på att tolka mänskligt beteende.
Sunt förnuft, vilket är en nog så viktig del i reflektionerna kring barns beteenden, har blivit en bristvara. Men om vi bara tänker efter en stund så vet vi åtskilligt om hur barn har det. Många vuxna har det svårt av olika anledningar i dagens samhälle. Arbetslöshet, dålig ekonomi, (enligt en LO-utredning lever i dag många ensamstående med barn under socialbidragsnormen) separationer, missbruk, ensamhet, utanförskap, stress, utbrändhet, arbetsskador, med mera, får vi daglig information om via media. Till detta kan läggas bristen på tid som snart alla människor pratar om såväl i privatlivet som i yrkeslivet.
En ganska enkel slutsats är att när vuxna mår dåligt och far illa får barnen det också svårt. De kraftiga nedskärningar som gjorts inom skola och barnomsorg har givetvis också påverkat barnens situation negativt.
Det är nödvändigt att se barnet i sitt sammanhang. Ett barn finns alltid i ett socialt sammanhang. Barnet ingår i en familj, den primära gruppen, senare också i sekundära grupper tillsammans med grannar, släkt, andra barn och vuxna i förskola och skola. Familjen har störst betydelse för barnets utveckling även om alla de möten barnet kommer att göra är betydelsefulla. I möten, i speglingar växer självbilden fram. Man är inte, man blir i mötet med andra.
Det är ingen tillfällighet att det sätts diagnoser på så många barn i dag.

När samhället inte klarar av att ge jobb och en ekonomisk trygghet för alla eller särskilt stöd till utsatta och svaga grupper i den utsträckning som behövs ligger det nära till hands att alltför ensidigt fokusera individen. När vi inte har möjlighet att skapa det goda samhället för alla, drabbas barnen hårt.
Därmed är det ganska självklart att många barn i dag inte har en sådan situation som är gynnsam för deras utveckling. Mycket av det som barnen visar upp i form av okoncentration, stress, utagerande, uppkäftighet, brister i social kompetens och empatisk förmåga är effekter av fenomen i tiden, i samhället. Många barn har fått för lite med sig av vissa, för barn nödvändiga, bitar på vägen framåt i livet. Kärlek, tid, uppmärksamhet, bekräftelse, gränser, krav, konsekvens är några sådana viktiga bitar. Dessutom har en del barn fått med sig sådant som gör att de känner sig rädda, ensamma, otrygga och olyckliga.
För den skull behöver vi inte prata om syndabockar och skuld. Vi får utgå ifrån att föräldrar älskar sina barn, att föräldrar vill sina barn allt gott och att föräldrar troligen gör så gott de kan.
Det handlar snarare om att det behövs betydligt bredare perspektiv när vi ska försöka tolka och förstå barns beteenden. Det ensidiga intresset för brister, störningar, svagheter hos barnet, är inte värdigt vår tid.
Under mina 25 år som pedagog har jag träffat många barn. De har, för det mesta, varit alldeles vanliga barn. Jag har träffat några få barn där det varit motiverat att fundera över om det skulle kunna finnas någon störning hos barnet.

Utifrån ett humanistiskt synsätt och med en helhetssyn på barnet, är det för mig självklart att barn kan uppträda på väldigt många olika sätt.
Bland vanliga barn finns, anser jag, hela skalan från lugna, harmoniska, trygga, lyckliga (så kallade välartade barn), till stökiga, okoncentrerade, omotiverade, uppkäftiga (så kallade svårhanterliga barn). Bland vanliga barn finns naturligtvis en enorm skillnad i förutsättningar vid skolstart, såväl kognitivt som socialt och emotionellt. Många av de barn som blir föremål för utredningar och diagnos är, anser jag, alldeles vanliga, dock ibland med en bekymmersam situation.
Vilka fördelar finns det då med de neuropsykiatriska diagnoserna?
En fördel sägs vara att barn som fått diagnos kan mötas med förståelse och respekt. Jag anser att barns rätt till ett sådant bemötande på intet sätt förutsätter en diagnos. Det sägs också att det är bra att barn får veta vad det är som förklarar svårigheterna, risken är annars att barnen tror att de är dumma i huvudet.
Jag anser att det är i mötet med andra som barn riskerar att bli sedda som dumma i huvudet. För övrigt är detta ett stort bedrägeri – det är ju faktiskt just i huvudet som felen antas sitta.
Ett ytterligare skäl för diagnos är resurser – ofta i form av personliga assistenter. Jag anser att skolan inte skulle lida minsta brist på resurser om en del av de enorma resurser som tycks finnas runt utrednings- och diagnoshanteringen tillfördes skolan. För övrigt saknar många gånger de personliga assistenterna adekvat utbildning. De barn som har det jobbigast i skolan har ibland den sämst utbildade personalen och verksamheten är många gånger helt undermålig. Kanske är de enda vinnarna de andra barnen som slipper ”bråkstakarna”. Självfallet finns det barn som både behöver och också ska ha assistent och visst finns det assistenter som gör ett utmärkt jobb.

Motiven för diagnos är som sagt många. Ett av de märkligaste är det skuldavlastande; det är skönt för föräldrar att slippa känna skuld. När barnet fått sin diagnos kan föräldrarna prata vitt och brett om varför ”Pelle” beter sig som han gör och ingen skugga må falla över föräldrarna. Dessa barn hängs ut i media på ett etiskt tvivelaktigt sätt. Det skuldavlastande motivet kan också vara intressant i den pedagogiska verksamheten. Att diagnostisera barn för att skänka någon annan skuldbefrielse är oacceptabelt. Tänk om diagnosen ibland blir ett hinder för att barnet ska få den hjälp det behöver. Tänk om det försummade, svikna barnet blir ännu mer sviket.
Vad barn behöver för att må bra och utvecklas gynnsamt är väl känt. Det är också väl känt att alla barns situation inte är den bästa.
Jag tycker att pedagoger ska stå upp för sitt kunnande, sitt många gånger värdefulla sunda förnuft och framför allt ska pedagoger alltid stå på barnens sida.
Läkare är, antar jag överens om vad som motiverar diagnosen benbrott, magsår, diabetes eller astma. Dock är de inte överens om de neuropsykiatriska diagnoserna. Över detta behöver vi pedagoger fundera!

Lena Leckström
(2001-01-17)