Diskussionen om maxtaxans vara eller inte vara, har under det senaste året fyllt spaltmetrar på debatt och insändarsidor i landets tidningar.
Ofta är debatten förenklad. De politiska partierna tar tillfället i akt och utnyttjar maxtaxan för att tydliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Äntligen finns en fråga där de får chansen att visa upp sin familjepolitik respektive skolpolitik! Däri, tycker jag, ligger nämligen de vitala skillnaderna i diskussionen, och med två så fundamentalt olika utgångslägen blir det naturligtvis svårt att mötas i debatten.
I borglig press och kommunstyre diskuterar man oftast förskolan under rubriken familjepolitik. Där det finns socialdemokratiskt styre och lokalpress diskuterar man förskolan under rubriken utbildning.
Borgliga kommuner anser att maxtaxan urgröper det kommunala självstyret och att stadsbidraget gör det ekonomiskt omöjligt att avstå från reformen. Föräldrar som är hemma med sina barn straffas genom att de inte får del av bidraget. De anser att reformen tvingar föräldrarna att välja förskolealternativet och att deras eget förslag om ett vårdnadsbidrag skulle ge alla föräldrar större valfrihet.
Socialdemokratiskt styrda kommunerna anser att maxtaxan är en rättvisereform för alla barnfamiljer. Reformen är frivillig och ingen kommun tvingas ansluta sig. De anser att alla barn ska ha förmånen att utvecklas inom förskolan, även barn till arbetslösa och föräldralediga. Maxtaxan ska gynna familjer med många barn, och att det föds många barn vill regeringen uppmuntra! De menar också att höga avgifter till förskolan stoppar kvinnor som vill arbeta, de ser det som en jämställdhetsfråga.Vårdnadsbidraget gör kvinnan beroende av mannen som familjeförsörjare.
Tiden då, vad tror våra politiker om den? De borgliga tror att alla föräldrar kommer att utnyttja sin billiga plats och låta barnet vara där allt för många timmar. Det socialistiska blocket menar att många föräldrar kommer att få betydligt mer pengar över i plånboken och på grund av detta kan gå ner i arbetstid om de så önskar, alltså tillbringa mer tid med sina barn.

Oavsett politisk åsikt så är det något väsentligt som fattas i debatten. I alla spaltmetrar av text förs ingen pedagogisk debatt, att förskolan faktiskt är till för barnet, och är det första steget i ett livslångt lärande.Visst behöver föräldrar förskolan för att kunna sköta sina jobb och visst är det viktigt att kvinnor har valfrihet. Men i första hand ska förskolan tillgodose barnets behov. Förskolan är barnets första utblick mot världen. Det är viktigt att barnet redan i tidig ålder får tillhöra en grupp och där utveckla sin emotionella intelligens. Den inlevelseförmåga som skapas under lek och den känslomognad som barnet utvecklar i vänskap med andra barn ingår i det livslånga lärandet. I förskolan kan barnet tryggt bygga upp och testa sina relationer med både vuxna och andra barn. Allt detta gör att barnet når livsviktiga kunskaper, nödvändig för att senare i livet kunna anpassa sig i ett samhälle där social kompetens ibland räknas som en lika stor tillgång som akademiska meriter.
XX procent av Sveriges barn går redan nu i förskolan, och de som inte har gått i förskolan tidigare, men som får möjlighet nu, ja, för dem blir det en spännande höst, vad än politikerna tror och tänker och vad än tidningarna skriver!
Välkommen tillbaka till förskolan!

Annica Grimlund
chefredaktör
(2001-08-28)