Skolans miljö är till stora delar en politisk fråga och kampen för att skola och elevhälsa ska kunna klara sitt uppdrag bör föras där den hör hemma, det vill säga i politiska fora. Och då ska vi argumentera för alla barns rätt till en god inlärningsmiljö, inte använda barn i behov av särskilt stöd som slagträn! Det skriver Gunilla Salo, specialpedagog i Mora.

Många fenomen som rör skola och undervisning har debatterats genom åren och det senaste är neuropsykiatriska diagnoser. Det typiska med de här skoldebatterna är att det verkar vara antingen-eller som gäller. Ni kanske minns de mycket ilskna och långdragna diskussionerna om läsinlärning. Det har förresten forskats på själva läsdebatten, det borde det göras om diagnosdebatten också, så kommer kanske de olika perspektiven på rätt plats. Diagnosdebatten tycker jag är sällsynt spretig. Diagnosmotståndarna fäktar hit och dit mot alla möjliga fenomen och samhällsproblem och skyller sedan alltihop på ”diagnoshysterikerna”.
Sociologin är ju en ung vetenskap med säkert många stora och viktiga framtidsuppgifter. Som vetenskap behöver nog sociologin mer tid på sig för att uppnå den tyngd och dignitet som den rätteligen borde ha. Just nu gör en del sociologer mest intryck av att ha ett väldigt stort behov av att få mycket utrymme i media – och får det också. Då tänker jag på Eva Kärfve och hennes bok ”Hjärnspöken”.
I högljudda ordalag lägger diagnoskritikerna ribban väldigt lågt och inbjuder inte alls till någon seriös diskussion. Det kanske kan förklara en del av den ”tystnad” kring själva sakfrågan som Eva Kärfve själv så förundrat uppmärksammat (DN 28/10 2000). Några av de uttryck som förekommer bland diagnosmotståndarna är diagnoshysteriska ”experter” (citationstecknen anger att det handlar om fuskexperter, inte riktiga experter), klappjakt (som skulle anställas på barnen), häxjakt, diskriminering, utsortering, defektsyn etcetera. Några till och med avfärdar internationella forskarsällskap som ”märkliga samlingar”, andra kallar alla som ägnar sig åt utredningsarbete gällande barn för ”patrask”. Vidare anges att det råder en epidemi av diagnoser, att diagnoserna leder till att inget görs för att förändra omgivningen, att ingen diagnos någonsin har hjälpt ett barn, att vi har övertro på de där ”fuskexperterna”.
Men var finns de objektiva siffrorna på den där epidemin? Har bara hört talas om den i svepande ordalag, aldrig sett den själv.

De nya kunskaper som tillförts oss i skolan genom den expansiva hjärnforskningen och den psykologiska forskningen om inlärningsstilar och personlighetsdrag, har i mycket stor utsträckning bidragit till en kvalitetshöjning av åtgärdsprogrammen för barn med särskilda behov. Borta är de tider då barn med totalt olika svårigheter sattes ihop i små grupper enbart i kraft av sitt utanförskap. Vi vet i dag mycket mer om vad barnen behöver. De utredningar som görs i sammanhanget behöver förresten inte alls alltid leda fram till någon diagnos. Det viktiga är ju att just det aktuella barnet får rätt till förståelse i vidare bemärkelse och att uppföljningen och stödet är av hög kvalitet.
Det påstås också att helhetssynen skulle vara borta, att genetiska förklaringar nu är allenarådande. Det känner jag inte igen, specialpedagogikens signum är ju att utifrån en helhetssyn smälta samman olika förståelsegrunder som kan gälla ett barn med skolproblem och sedan göra ett bra åtgärdsprogram som förbättrar barnets situation. Den specialpedagog som inte kan det måste ha glömt allt som sades under utbildningen.

DAMP-diagnosen är för luddig, hävdas det också. Godtyckliga bedömningar gör att frekvensen varierar starkt mellan olika platser. Så är det med flera andra tillstånd. Men man brukar inte förneka förekomsten av magkatarr eller övervikt bara för att gränsdragningarna inte alltid är knivskarpa. Antalet barn som (i en skola med god inlärningsmiljö) har stora inlärningssvårigheter på grund av egna inneboende svårigheter är knappt 10 procent, enligt min egen erfarenhet, enligt neuropsykiatrisk forskning och enligt samstämmiga uppgifter från lärarhåll. Utöver det finns det ytterligare cirka 15 procent barn som har lättare svårigheter och som behöver stöd i mindre omfattning. Får dessa barn det stödet under sin första skoltid, klarar de sig utmärkt högre upp i klasserna.
Naturligtvis behöver inte alla dessa barn neuropsykiatriska diagnoser. I en god inlärningsmiljö blir deras lilla funktionsnedsättning sällan handikappande. De lär sig så småningom att hantera tillvaron på ett bra sätt.
En sammanblandning som ofta görs av diagnosmotståndarna är den mellan funktionshinder och handikapp. Själva funktionsnedsättningen (som kan vara mindre eller större), exempelvis de ack så vanliga svårigheterna med motorik, koncentration och perception, förekommer således hos en ganska stor andel av nybörjarna. Om denna funktionsnedsättning ska bli handikappande eller inte är beroende av miljön. Ytterst samhället. Miljöfaktorer spelar alltså en mycket stor roll för om barnets svårigheter ska bli till ett handikapp eller inte. Det kanske förklarar en del av olikheten i diagnosförekomst.
En annan vanlig sammanblandning är å ena sidan innehållet i själva diagnosen och å andra sidan hanterandet av densamma. Ingen människa – inte ens vi som sett fördelar med diagnoser – tycker att det är bra att skolan har för lite resurser att ge alla en optimalt gynnsam inlärningsmiljö från starten. Vi är säkert överens om att en god uppväxtmiljö och skolmiljö är ett starkt skydd för skörare barn. Inte heller tycker vi om en samhällsutveckling som gör att det inte finns plats för alla. Men för den sakens skull kan vi väl inte underlåta att göra riktiga beskrivningar av barns funktionsnivåer så att de får rätt förståelse och rätt undervisning.

Vi står bara i början av något som är väldigt intressant! Ett bättre möte mellan samhället och alla individer! Här behövs all tillgänglig kunskap som finns och som nu växer fram. Pajkastningen som många diagnoskritiker för närvarande ägnar sig åt skänker tyvärr mest ett löjets skimmer över deras argument.
Skolans miljö är till stora delar en politisk fråga och kampen för att skola och elevhälsa ska kunna klara sitt uppdrag bör föras där den hör hemma, det vill säga i politiska fora. Och då ska vi argumentera för alla barns rätt till en god inlärningsmiljö, inte använda barn i behov av särskilt stöd som slagträn!

Gunilla Salo
(2001-01-17)