Artikelförfattare:
Gunnel Colnerud är docent i pedagogik vid Linköpings Universitet. Hennes forskning handlar om värdepedagogiska frågor och etiska aspekter på läraryrket. Hon har bland annat skrivit boken Etik och praktik i läraryrket (HLS Förlag).
 |
|
| Litteratur: |
| Berg, K (1999): Lik gyldighet eller likegyldighet? Nordisk Pedagogik, 19, s 31-44. |
| Colnerud, G (1995): Etik och praktik i läraryrket. En empirisk studie av lärares yrkesetiska konflikter i grundskolan. Stockholm: HLS förlag. |
| Colnerud, G (2000): Moral mediated in current trends. Paper presented at the ECER-conference, Edinburgh, 2000. |
| Hostetler, K (1999): Essay |
| Review. Conversation is not the Answer: Moral Education as Hermeneutical Understanding. Journal of Curriculum Studies, 31, pp 463-478. |
| Jedeskog, G (2000): Ny i klassen. Förhållandet mellan lärarroll och datoranvändning beskrivet i internationell forskning. Solna: Ekelunds förlagAB. |
| Naeslund, L (2001): Att organisera pedagogisk frihet. Fallstudie av självständigt arbete med datorstöd vid en grundskola. Linköpings Universitet. Institutionen för beteendevetenskap, Läspedagogiska Institutet EMIR, rapport nr 5. |
| Nash, R J (1997): Answering the Virtucrats: A Moral Conversation on Character Education. New York: Teachers College Press. |
| Nissen, J & Sturesson, L (red) (1998): IT-ism Informationstekniken som vision och verklighet. KFB-rapport 1998:11. |
| Nissenbaum, H & Walker, D (1997): Will Computers Dehumanize Education? A practical Response to Values at Risk. Unpublished paper. |
| O’Hear, A (1998): Moral Education. I P. H. Hirst & P. White. Philosophy of Education. |
| Major Themes and the Analytic Tradition. Volume IV. Problems of Educational Content and Practices. London: Routledge |
| Pedersen, J (1999): Informationstekniken i skolan. En forskningsöversikt. Skolverkets monografiserie. Stockholm: |
| Liber. |
| Österlind, E (1998): Disciplinering via frihet. Elevers planering av sitt eget arbete. Uppsala Universitet: Uppsala Studies in Education 75. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Betraktar man IT som en mellanmänsklig kommunikation är samma allmänna etiska principer, som gäller i annan samvaro, tillämpbara. Det handlar om principer om att inte skada andra, visa respekt för andra människors rätt till integritet och rätt till självbestämmande.
Det skriver Gunnel Colnerud som granskar de etiska konsekvenserna av IT i skolan.
Den kommersiella, och även den politiska IT-diskursen, har dominerats av att IT tillskrivs häpnadsväckande många goda effekter. Med IT menar jag här IT-användning, IKT-användning och datoranvändning, vilket i skolan betyder allt från pedagogiska program till internetsökningar och interaktion i form av e-post eller chattar. IT sägs öka demokratin, individens frihet och kommunikationen mellan människor. IT förändrar arbetslivet till något bättre. När det gäller skolan påstås IT medföra att lärarna förändrar sitt arbetssätt och eleverna blir mera aktiva, lär sig bättre och blir självständiga kunskapssökare (se till exempel IT-kommissionen, ITIS).
Denna kausala tankefigur – att IT kan påstås vara orsak till ett antal positiva effekter – har kommit att styra även forskningen om IT så att den söker effekter av IT. Även i den skeptiska forskningen, som ställer tvivlande frågor till de förenklande och förskönande effekter som tillskrivs IT, söks också - mer eller mindre uttalat – samband mellan IT och dess mindre goda effekter.
Mina egna projekt, vilka är inriktade mot IT och lärares etiska uppdrag, har kommit att söka efter effekter av IT som det finns anledning att vara vaksam inför. Det kan gälla såväl elevernas lärande som deras värdegrundsbyggande. Forskningen kan emellertid inte uttala sig om sådana orsakssamband. Det går inte att med någon säkerhet peka ut IT som orsak till några effekter i skolan.
När man studerar fenomen och faktiska händelser i skolans vardag, kan man peka på företeelser som är viktiga och intressanta, men inte påstå att en faktor leder till en viss effekt.
Det verkliga livet i skolan är komplext och sammanvävt av mängder av fenomen som förvisso påverkar varandra, men inte i raka samband. För att kunna uttala sig om samband ställer forskare stora krav på sig själva vad gäller kontroll över andra tänkbara påverkansfaktorer och säkerhet i iakttagelserna. Sådana krav ställer däremot inte IT-förespråkarna på sig själva.
De enda företeelser som är direkt kopplade till IT är sådana som av tekniska skäl inte har kunnat uppträda tidigare. I övrigt handlar det om gamla företeelser i ny skepnad och påminnelser om kända mänskliga svagheter. Det finns också samtida trender i skolan som IT- användning samspelar med, men däremot inte är upphov till. Betoningen av det individuella projektet är en sådan.
Retoriken om IT:s fantastiska bidrag till vårt samhälles framgång och utveckling gör det svårt, men också nödvändigt, att förhålla sig skeptisk. När IT-bubblan var som störst kunde den mediala behandlingen av IT ses som en ekonomisk mytologi – våra hjul snurrade, arbetslösheten minskade, Sverige kom högst på listan som IT-nation. Sverige var åter en stormakt!
Hela den ekonomiska spekulationshypotesen byggde på att IT skulle fortsätta att vara en utvecklingssektor. Unga anställdes med jättelöner och jobbade dygnet runt. Bilden av en sekt växte fram. Tron var stark. Anhängarna offrade sig för den. De upprätthöll bilden av att det de tror på var rätt, annars rasade hela systemet.
Sekter behöver söndagsskola och juniorföreningar för återväxten. På högskolornas och gymnasiernas data-utbildningar fanns juniorerna. Grundskolan mer eller mindre tvingades att delta i mytbildningen. Den nya generationen avsågs bli konkurrenskraftig, ta över och utveckla idén vidare.
Det är inte första gången som skolan ska ta hand om och vara investeringsobjekt för hoppet om framtiden, men det har nog inte tidigare inträffat att kopplingen till ekonomiska intressen varit så uppenbar. Trycket på skolan har varit oerhört kraftfullt genom den massiva satsningen från såväl stat som näringsliv och mediavärlden. Det har satsats pengar som aldrig förr.
Men – efter en tid kom tvivlen. De förment positiva verkningarna uteblev, men datorerna slukar pengar och skapade nya pedagogiska problem. Sökningar på nätet av en elev som saknar kännedom om hur kunskapen är organiserad eller inte har tillräckliga kunskaper i engelska innebär att det kan ta timmar att hitta helt trivial information. Om en elev exempelvis inte vet vad ”fauna” är misslyckas han med sökningen av information om favoritdjuret.
När den ekonomiska IT-bubblan sprack ökade klarsynen plötsligt hos många tidigare entusiaster. På senare tid har antalet skeptiker mot IT som en självklar lösning på många nutida problem ökat och även den naiva satsningen på IT i skolan ifrågasätts.
Självklart ska alla elever få möjlighet att bekanta sig med datorn som arbetsredskap – särskilt de som inte har möjlighet att göra det i hemmet – och särskilt flickor som antingen inte visar samma spontana intresse eller blir undanträngda vid datorerna av pojkarna. Eleverna blir emellertid inte experter i skolan – det finns det inte tid till. En del blir det ändå – på fritiden. Skolan kan inte utbilda för en IT-arbetsmarknad, endast ge baskunskaper. IT-utbildning måste ständigt uppdateras och oftast skräddarsys, vilket sker på arbetsplatserna.
IT:s påstådda effekter på skolans uppdrag är således inte självklara. I stället för att uppehålla oss vid IT-ismens (Nissen med flera) förenklande och förskönande budskap kan vi sätta IT-användningen i relation till läraryrkets professionella ansvar – både vad gäller lärande och värdeförmedling.
Läraryrket är moraliskt i flera avseenden. Det är moraliskt genom sitt uppdrag att fostra barn och unga. Det är också moraliskt genom ansvaret för den asymmetriska professionella och mellanmänskliga relation det innefattar. Liksom andra professioner, som har med människor i beroendeställning att göra, vilar det på antaganden att lärare hanterar sitt professionella övertag på ett för eleven gynnsamt sätt (Bergem, 2000).
Moraliska aspekter på förhållningssättet till eleverna hör hemma inom yrkesetiken – hur den professionelle hanterar sin relation och sitt ansvar för dem man har tagit som sin uppgift att tjäna. Yrkesetik problematiserar och riktar uppmärksamheten mot de etiska fallgropar man kan tänkas hamna i och ger underlag för den professionelles reflektion över de etiska val som ständigt kantar vardagen (Colnerud, 1995).
Lärares etiska ansvar för värdet av undervisningens innehåll aktualiseras på ett nytt sätt i förhållande till ökad användning av IT i skolan. Lärarens kontroll över vad eleverna ägnar sin tid till, minskar när dessa söker information på internet. Det handlar om innehållet i den information som eleverna finner och som inte kan betraktas som moraliskt tvivelaktig i samma mening som exempelvis porr och våldspropaganda, men vars värde kan ifrågasättas av andra skäl. Den kan vara trivial, den kan vara av marginell betydelse, den kan vara dåligt underbyggd. Den är ofta ett resultat av ett slumpmässigt urval. Den kan vara svår att förstå. Den presenteras ofta på engelska, vilket ytterligare försvårar.
Invändningarna mot elevernas urval på nätet kan vara många och mer eller mindre sofistikerade. Den intressanta poängen är att läraren svårligen kan ta ansvar för att eleverna ägnar sig åt något som är av värde för dem. När läraren släpper greppet kan minst två alternativa följder anas. Den mest positiva inträffar om eleven tillägnat sig egna redskap för ett sovrat, källkritiskt och strukturerat sökande. Ett mera oroande, men tyvärr inte orealistiskt, alternativ är att marknadskrafter eller slumpen intar den plats som läraren lämnat. Jedeskog (2000) beskriver datorn som en konkurrent till läraren. En etisk fråga att ställa sig är således hur lärares moraliska ansvar för innehåll och stoffurval och därmed för måluppfyllelse kan upprätthållas vid en ökad dator- och IT- användning.
Ytterligare en fråga kan resas i relation till lärares professionella ansvar för datoranvändningens värde. Lärare borde ha tillgång till vetenskapliga bevis för dator- och IT- användningens goda effekter på lärandet om det ska kunna försvaras. Förvisso saknas vetenskapliga bevis för många av de metoder som har använts och används i skolan, övningsböcker med reproducerande frågor, additiva grupparbeten där varje elev endast lär sig något om sitt eget område etcetera. Dessutom är det svårt att åstadkomma sådana bevis, som vi inledningsvis konstaterade. Men pedagogiska dataprogram och internetsökningar slukar så stora resurser både i form av tid, pengar och uppmärksamhet att beviskraven borde vara större än annars.
I en internationell forskningsöversikt visar Pedersen (1999) att det hittills finns ytterst lite empiriskt vetenskapligt stöd för att elever lär sig mera eller kvalitativt bättre med hjälp av datorstödd undervisning. Den enda påvisbara effekten är att vissa handikappade elever kan ha nytta av datorn som pedagogiskt hjälpmedel. Naeslund (2001) pekar emellertid på risken att de elever som benämns svagpresterande förlorar på en oreflekterad datoranvändning.
Om man betraktar it som en mellanmänsklig kommunikation är samma allmänna etiska principer, som gäller i annan samvaro, tillämpbara. Sådana allmänna etiska principer kan vara principen om att inte skada andra, respekt för andra människors rätt till integritet liksom för andras rätt till självbestämmande. Tillämpade på IT- användning följer av dessa principer att individer som använder IT inte ska göra detta på ett sätt som skadar andra. Inte heller ska man överträda gränserna för vad andra anser hör hemma inom deras privata sfär. På motsvarande sätt ska man inte kränka andras rätt att bestämma över sig själva. Lagen mot användandet av andras namn på nätet kan ses som en tillämpning av sådana grundläggande etiska principer på detta nya område.
En variant av nyuppfunna etiska övertramp är plagiat av andra elevers uppsatser. Tillgången till examensarbeten och essäer på nätet är obegränsad och många tycks intala sig att det inte är fusk att till och med kopiera hela arbeten. Att tillägna sig godkänt på en kurs utan att själv prestera kurskraven är givetvis fusk, även om det sker med elektroniska hjälpmedel.
Detta fenomen är ett av de svåraste problemen i moralens mediering, det vill säga fostran. Hur sker internalisering av normer så att individen själv generaliserar tillämpning av dem och inte bryter mot dem så fort ingen övervakar efterlevnaden? Jag vill ta upp fyra viktiga – element anknytning, samtal, tilltal och tillit.
Etik kan sägas utgöras av gemensamma överenskommelser om hur vi vill att vårt samhälle ska fungera, men dessa är oftast inte nedtecknade eller officiellt beslutade och inte heller åtföljda av någon yttre kontroll eller sanktioner. Individen bär etiken och utgör sin egen kontrollinstans. Det betyder att internalisering av värdeuppfattningar är nödvändig. Hur går det till att överföra normer och värden till nya generationer så att de verkligen omfattar dessa och helst göra det utan att indoktrinera? Och – en annan viktig fråga att ställa – är alla rådande normer värda att reproducera? Många i dag socialt acceptabla normer är av tvivelaktigt värde för framtida generationer. Toleransen för girighet, egoism, rofferi och miljöförstöring är sådana exempel.
Ett fenomen av betydelse för normpåverkan är att endast om man uppfattar sig ingå i en gemenskap som är angelägen och som ger någon slags mening införlivas normer och principer. Mot de människor man möter i genuina möten vill man handla moraliskt. Ytlig, tillfällig eller enstaka kontakt ger inte samma grund för viljan att handla respektfullt mot andra (O’Hear, 1998). I skolan bör man därför inte underskatta betydelsen av att skapa sociala miljöer som är varaktiga och rimligt små, där anknytning kan ske och gemenskap utvecklas.
Frågan om att ingå i relationer, som betyder så mycket att man införlivar de normer som gemenskapen bygger på, har relevans för datoranvändning i skolan. Inom IT-retoriken underskattas ofta betydelsen av gemenskapsskapande mänskliga möten – verkliga möten, inte virtuella. Man kan till och med höra rekommendationer om att skolan inte behövs och att eleverna lika gärna kan arbeta hemma vid datorn som att vistas i skolan. Paradoxalt nog sammanfaller denna nedtoning av skolans betydelse med betoningen av värdegrunden.
Skolan är ett myller av relationer och kommunikation mellan människor. Hela tiden stöter man på andra. Det är faktiskt bara på toaletten som man kan vara säker på att få vara ensam. När många människor vistas på en liten yta och inte kan välja att gå därifrån finns naturligtvis risken för att konflikter uppstår. Rum och tid och andra resurser är begränsade och olika intressen kolliderar.
Mycket av samspelet mellan elever och mellan elever och lärare är emellertid förvånande konfliktfritt och smidigt. Ibland slår massmedia larm om ett rådande kaos i skolan. Efter att ha studerat ett antal klassrum under de sista åren på nittiotalet kan konstateras att det är lugnare i många klassrum än på åtskilliga vuxenarbetsplatser. Det individualiserade arbetssätt som bygger på elevens inre disciplinering medför att de flesta sköter sitt eget arbete och inte lägger sig i andras angelägenheter (Österlind, 1998). Vardagens klassrum och andra skolmiljöer skulle kunna ge många möjligheter till samtal mellan människor och samtalet är centralt i all mänsklig utveckling. Samtalet är nödvändigt för att språket – även det moraliska språket – ska utvecklas (Berg, 1999). Samtalet är också ett villkor för att man ska kunna förstå andra människors perspektiv och upplevelser av tillvaron (Nash,1997; Hostetler,1999).
Det visar sig emellertid att den betoning av det individuella projektet, elevens enskilda arbete, som datoranvändningen förstärker, medför att tillfällena till gemensamma samtal och gemensamma upplevelser minskar (Colnerud, 2000). Om läraren inte medvetet kompenserar för detta, genom att arrangera tid för samtal, finns risk för att den moraliska konversationen – att undersöka moraliska fenomen tillsammans – uteblir.
Två amerikanska forskare (Nissenbaum & Walker, 1997) påpekar att datoranvändning leder till risk för en försämrad värdeförmedling. De menar att elever som arbetar mycket med IT kan få inställningen att även värdefrågor lätt kan kodifieras och behandlas som vilken information som helst. IT-världen förytligar och relativiserar så att allt blir en fråga om åsikter och personliga preferenser. Vidare påpekar de att tiden till värdeförmedlande innehåll i skolan, såsom litteratur och historia, kan minska och att sådant innehåll som lätt tillägnas via datorn i stället får ett ökat utrymme. Om datorer dessutom är placerade i särskilda datasalar minskar lärarens möjligheter att delta i spontana värdediskussioner.
Samtalets betydelse ska inte underskattas och inte heller lärarens deltagande i samtalet. Mötet i ett autentiskt samtal kan motverka rått språkbruk med misserkännande tillmälen. Avståndet till mottagaren som datorn erbjuder och anonymiteten i kontakten kan däremot bidra till objektifiering av mottagaren och göra det lättare att kränka andra. Datorn har bidragit med ett nytt problem som lärarna har svårt att påverka.
Samtalstonen på en del chattar har blivit allt brutalare. Namngivna personer, såväl lärare som elever, utpekas och kränks i former som är stötande, hotande eller sårande. Fenomenet att förtala är inte nytt, men här uppträder nya element. När många aktörer, anonymt och gemensamt, ägnar sig åt gränsöverskridanden utan att det finns någon korrigerande instans – varken självcensur eller yttre ingripanden – utvecklas en särskild diskurs eller jargong. Avsändaren speglar sig i andra avsändare som skriver minst lika sårande och hotande. Man utgör varandras publik. Inblicken i andras låga handlingar har helt andra följder än när man möter blicken hos den man smädar. Det är begripligt att lärare känner sig maktlösa inför sådana fenomen, men de kan fortfarande arrangera verkliga möten mellan elever så att de i stället uppfattar andra – och tilltalar dem – som subjekt.
De allmänna etiska principer som aktualiseras vid datoranvändning är, som vi tidigare visat, desamma som har betydelse för det mesta av mellanmänsklig samvaro såväl i privata som i yrkesmässiga relationer. Den främsta principen är att vi inte ska skada varandra. Denna princip kan sägas utgöra grunden för den tillit som vårt samhälle vilar på – en tillit som låter sig rubbas när vi befarar, bevittnar eller är offer för övertramp mot den.
Utan tvekan sätts tilliten ifråga allt mer i vårt samhälle, tyvärr som en anpassning till realistiska faror. Ett exempel är att man som förälder varnar sina barn för vänliga främlingar som försöker locka dem att följa med. Inför risker på nätet blir denna tillitsbrist och åtföljande varningar mycket tydliga. ”Lita inte på någon du möter på nätet. Berätta aldrig vad du heter, var du bor och vad du har för e-postadress. Träffa aldrig en chatt-kompis ensam första gången. Svara aldrig på e-post om du inte vet varifrån den kommer. En 12-årig flicka kan lika gärna vara en 40-årig man” (se fotnot).
Möten med andra människor på nätet kan således vara ännu mindre tillitsfulla eftersom man inte kan avgöra vem man har kontakt med och inte heller lita på någon. Man kan inte se sin samtalspartner och inte bedöma ålder, ärlighet, avsikter och hot. Datorn skyddar förövare med anonymitet men erbjuder inget skydd till eventuella offer. De hemsidor som lärare konstruerar tillsammans med eleverna innehåller inte sällan information som kan missbrukas av individer med oärliga avsikter. Läraren bör tyvärr i detta sammanhang bidra till att eleverna utvecklar misstillit.
Slutligen kan vi konstatera att samma grundläggande moraliska principer som gäller all mänsklig samvaro är tilllämpbara även i IT användningen. Samma grundläggande element gäller vid påverkan av unga att omfatta dessa principer. Lärares yrkesetiska ansvar gäller även IT-användningen och kräver att läraren tar del av, skaffar sig överblick över och sätter gränser i användandet både i förhållande till meningsfullheten och elevernas eventuella övertramp. Men framför allt gäller att lärare inte ska underskatta betydelsen av anknytning till, och gemensamhetsskapande samtal med, eleverna.
Fotnot: Varningarna uttrycks i ett dokument från Internetaction som är att samarbete mellan ECPAT (End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes), KK-stiftelsen och Skolverket.
Gunnel Colnerud
(2001-09-28) |