Av Agnes Nobel
 |
|
| Litteratur: |
| Agnes Nobel har nyligen utkommit med en ny och utvidgad upplaga av Hur får kunskap liv? Om konst och eget skapande i undervisning (Carlsson Bokförlag, 2001; första upplagan 1984). Tidigare har hon utgivit Filosofens knapp. Om konst och kunskap och waldorfpedagogikens okända bakgrund (Carlsson Bokförlag, 1991, 2000), Törnrosa och skolbiblioteket (Liber Utbildningsförlaget, 1982) samt doktorsavhandlingen Boken i skolan. En analys med särskild inriktning på bibliotekets funktion i grundskolan (Almqwist&Wiksell, 1979). |
| Harry Martinsons dikt är hämtad ur samlingen Dikter om ljus och mörker (Bonniers, 1971). |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Vad händer med oss som människor när vi avhänder oss den handfasta kunskap som erhålls via handen i kombination med hjärnan och hjärtat? Det frågar sig docent Agnes Nobel i en betraktelse.
Handplocka, handlägga, handla, ta hand om,
handgriplig, handfast, handfallen, släpphänt, handtag, handledare, handsekreterare,
avhandling, handikapp, handarbete, hands on, hands out, hands up....
En fortsatt uppräkning av alla ord med anknytning till ”hand” skulle fylla hela hur många sidor som helst. I Svenska Akademiens stora Ordbok för det svenska språket motsvarar utrymmet nära nog hundra spalter. Det säger mycket om vilken betydelse vår kultur tillmätt detta människans redskap.
Under det senast halvseklet har dock en klar degradering skett i så kallade utvecklade länder vad gäller handens arbete. Optimismen och fascinationen inför maskinernas och teknikens möjligheter att lösa alla våra problem har tagit överhanden. Och människan har hamnat i skamvrån.
Det talas om vikten av ”learning by doing”, men det stannar ofta vid ord utan handling. I den stora utbildningsplanen blir det i stället det akademiskt skolmässiga input-output-pluggandet av ett ständigt växande antal teorier, begrepp och definitioner som det hela kommer att kretsa kring.
När näringslivet och alla professorer representerade sina olika revir och ämnen har fått sina egna krav på skolan tillgodosedda, blir det inte mycket kvar för vare sig elevers eller lärares egna tankar och skapande. Då dör någonting som har med lust och entusiasm att göra – någonting som det inte är så lätt att vare sig mäta eller kontrollera uppifrån. Både elever och lärare tappar geisten och flyr fältet.
Vad händer med oss som människor och vad händer med jorden när vi avhänder (ta ifrån, beröva) oss den handfasta (kraftig, stark, robust) kunskap som erhålls via handen i kombination med hjärnan och hjärtat? Kanske hade vi då inte lika handlöst (huvudstupa, pladask) låtit oss svepas med i den föga intelligenta och skenande IT-utvecklingen som nu förorsakar så många spruckna bubblor och utbrända människor.
Strindberg talade på sin tid om ”lyxens tilltagande” och om hur människan ”samtidigt lever det mest bekymmersamma liv omgiven av en lyx som hon betalar med överansträngning”. Han uppmanar oss att mera ta vara på ”naturens gratiskrafter”. Och i en annan del av världen förespråkade Gandhi ungefär samtidigt en enklare teknikutveckling och livsföring som symboliserades av människan vid symaskinen.
I dag får vi läsa om justitieråd som efter ett långt yrkesliv längtar efter att få ägna pensionsåldern åt att snickra eller om IT-folk som hoppar av tidigt i karriären för att omskola sig till något hantverksyrke. Vad handlar detta om egentligen? Är det fråga om en tillbakagång eller snarare en gryende insikt om behovet av andra livskvaliteter och en annan välfärd?
Under senare år har jag särskilt brukat fråga arkitekter och bildlärare jag mött om de anser att det är någon skillnad i att rita med en penna på papper och att rita på en datorskärm. I dag svarar flera ”ja” än för några år sedan. Men det svåra är att formulera vari skillnaden består. Det är en uppgift för oss alla att försöka, tror jag.
Harry Martinson kan med sin dikt Människans händer hjälpa oss en bra bit på vägen:
Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till de nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen på evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.
Agnes Nobel
(2001-09-28) |