En övergripande ambition i de reviderade kursplaner som infördes hösten 2000, är att mediesamhället och mediernas roll ska uppmärksammas i alla ämnen och i kursplanen för svenska vidgas textbegreppet till att förutom skönlitteratur även omfatta film och teater. För att förstå bakgrunden till dessa förändringar behöver lärare hjälp att orientera sig i den internationella debatten och få historiska perspektiv på några av de genomgripande förändringar som är utmärkande för vår tid: framväxten av ett postindustriellt konsumtionssamhälle, traditionsupplösning, auktoritetsförlust, medieexplosion och så vidare. Ser inte skolan lite underlig ut med tanke på den värld vi lever i? Borde nya sätt att uppfatta världen få konsekvenser för undervisningen?
Dessa och många andra frågor väcks och ventileras i boken Skolan och de kulturella förändringarna av Lars-Gunnar Andersson, Magnus Persson och Jan Thavenius. Sedan några år har dessa forskare vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet arbetat med ett forskningsprojekt med namnet ”Skolan och den kulturella mångfalden”. Ytterligare en bok från projektet Populärkulturen och skolan är utkommen och två böcker till är planerade under året.
I Skolan och de kulturella förändringarna görs grundliga analyser av de kulturella omvälvningar vi just nu är mitt uppe i och som därför kan vara svåra att få syn på utan hjälp. En viktig utgångspunkt är att människans värld är kulturellt skapad och att all kultur är stadd i ständig förändring. Presentationen av den internationella forskning, där det postmoderna samhällets specifika uttrycksformer och kulturella mönster undersöks och diskuteras bland annat forskningsområdet ”Cultural Studies”, ger många nya insikter. I boken diskuteras också vad dessa kulturella förändringar skulle kunna få för konsekvenser för kulturpolitik och utbildningspolitik.
En sådan viktig konsekvens blir att vi i skolan inte kan låta bli att förhålla oss till det faktum att mediernas inflytande på unga människor i dag är mycket stort. Lars-Gunnar Andersson understryker att samhället i så stor utsträckning präglas av medierna att skolan kan sägas ha ett generellt mediepedagogiskt uppdrag. Han menar att all pedagogisk verksamhet måste förhålla sig till mediekulturen och att en hög medieanalytisk medvetenhet borde genomsyra arbetet i skolan. I den internationella debatten talar man om att alla behöver en generell mediekompetens, ”media literacy” bland annat för att kunna bli kritiska och självständiga användare av de nya medierna. Detta är en viktig bakgrundskunskap för att kunna förstå varför man i kurs-planerna inför det utvidgade textbegreppet.
Populärkulturen och skolan inleds med ett långt och mycket innehållsrikt kapitel av Magnus Persson om skolans förhållande till populärkulturen i ett historiskt perspektiv. Tyvärr är detta kapitel bitvis något kompakt och därför inte riktigt lika lättillgängligt som man skulle önska, med tanke på de många viktiga och grundläggande begrepp som behandlas där som till exempel ”kulturell friställning” och ”moralisk panik”. Persson har dock lyckats mycket bra med att hitta goda konkreta exempel för att belysa de teorier han tar upp. I slutet ges en kort översikt över den tidigare nämnda Cultural Studies-forskningen och även om forskningen kring begreppet ”critical literacy”.
De översatta bidragen i andra delen har valts ut för att ge läsaren en möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om inflytelserika forskare på fältet men också för att ge några pedagogiska modeller och förslag för mediearbete i skolan. En viktig gemensam nämnare är betydelsen av att låta barn och ungdomar på olika sätt gestalta de erfarenheter de hämtat från medierna i någon form av praktisk medieproduktion.
I ett av de mest intressanta bidragen, nämligen Att skriva om superhjältar av Ann Haas Dyson, får vi följa hur en grupp tredjeklassare under ledning av en klok och medveten pedagog gestaltar och vidareutvecklar stoff som de hämtat från populärkulturen. Dyson visar hur det arbete barn gör med symboliskt material från vuxen- eller populärkulturen, speglar deras attityder och intressen. Genom diskussionerna kring innehållet i barnens ”författarteater” förstärker läraren barnens uppmärksamhet på exempelvis makt och kön.
I den nya lärarutbildningen är böckerna från projektet ”Skolan och den kulturella mångfalden” självskrivna inslag. En mediepedagogisk vision, som stämmer väl överens med intentionerna i de nya kursplanerna, skulle kunna innebära att medier framöver kan komma att bli betraktade som viktiga resurser i skolans alla ämnen och leda till en undervisning om, med och i olika medier.

Ingegärd Sandström Madsén
(2001-04-09)