 |
| Elsie Persson |
| Elsie Persson är förskollärare och arbetar i barngrupp på förskolan Bofinken/ Kulan |
| i Köping. Bofinken arbetar inom projektet ”Förskola – arena för kunskapande” under Lärarförbundets skolutvecklingsprojekt ”Lärarna lyfter Sverige”. (1995) |
| Elsie är ledamot i Skolformsnämnd Förskola (1999-2001) |
| Tillsammans med kollegan Eva Campner har hon skrivit ”Upptäcktsresa utan slut – tankar om förskollärarens yrkesroll” (Lärarförbundet 1999). Eva och Elsie har också skrivit ”Vardagsperspektiv – pedagogens syn på läroplanen för förskolan” (Förlagshuset Gothia 2000) |
| 2001 fick Elsie och Eva, som första förskollärare årets DAKS-uggla (DAKS - föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola). En utmärkelse för sitt arbete med demokrati. |
| Bofinkens hemsida: www.surf.to/ bofinken.kulan |
|
 |
|  | ”Skribent” i tidningen Förskolan – jag?
När Annica Grimlund på tidningen Förskolan ringer och erbjuder mig att skriva ”sista ordet” i nästa nummer, blir den omedelbara känslan – ska jag våga?
Genom åren har jag lärt mig att när rädslan för att ”synas” infinner sig, så är det då det är viktigt att just – våga.
Att våga visa och stå för sina åsikter och funderingar, eller att synliggöra verksamheten i den egna förskolan. Att våga låta andra ha insyn i hur man tänker eller arbetar för att nå de uppsatta målen.
All utveckling kräver ett möte. Ett möte med någon annans erfarenheter, tankar och åsikter som jag kan inspireras eller utmanas av. Ny kunskap konstrueras och utveckling sker i mötet med andra, alltså blir det viktigt att finna forum för och att våga mötas.
Pedagogisk dokumentation har för oss på vår förskola blivit det bästa verktyget för att synliggöra de egna ställningstagandena och vår verksamhet. Det har hjälpt oss att utveckla verksamheten genom att vi tvingats lära oss sätta ord på hur vi tänker och resonerar, att reflektera över vårt uppdrag som förskollärare och kring barnens lärande och utveckling. Det har hjälpt oss gå till motstånd mot traditionen och ifrågasätta om vi gör rätt saker och på rätt sätt. Alltsedan vår första skärmutställning i början på 90-talet, som vi riktade till barnens föräldrar, har vi fortsatt trotsa denna rädsla att våga synas och genom detta också utvecklat vår verksamhet. Ett arbete som på så sätt både inneburit ett utåtriktat och inåtriktat utvecklingsarbete. När man törs öppna upp för insyn bjuder man också in till synpunkter och påverkan, en för oss fråga om demokrati. Genom dokumentationen, utställningar, hemsida och enkäter till föräldrarna får vi hela tiden nya impulser som ger oss möjlighet att utvecklas.
Men kanske är det just därför det är svårt att våga? Våga ta emot synpunkter och frågor?
Läroplanen säger att vi ska sträva mot att varje barn ska känna tilltro till den egna förmågan och våga ge uttryck för sina uppfattningar, men hur är vi då förebilder? Vi talar om kompetenta barn men mer sällan om kompetenta pedagoger.
Kanske är frågan – hur ”duktig får man vara”? Hur mycket får man ”skryta” om sin verksamhet?
Jag upplever att vi som yrkeskår fortfarande är ganska blygsamma (kvinnligt fenomen?!) vad det gäller att tala om hur bra vår verksamhet är. Kanske det finns en outtalad föreställning om att den som ”marknadsför” sin verksamhet tror sig vara förmer än andra. Att om någon visar upp och kan berätta om sitt arbete på ett bra sätt, därigenom sänker andras och därför borde låta bli? Jämför man med andra verksamheter blir tanken befängd.
Alla borde känna sig märkvärdiga! I bemärkelsen – vara värda att lägga märke till, varje barn, vuxen och förskola är unik och vägen till målen även om målen är de samma, ser därför olika ut. I olikheterna finns också möjligheterna att upptäcka och lära något nytt hos och av varandra. Kanske rädslan att sticka ut också håller tillbaka möjligheter att utvecklas?
När man synliggör och med stolthet kan berätta om sin verksamhet skapas ett förtroendekapital hos föräldrar och de som får insyn. Möjlighet till insyn skapar också möjlighet till delaktighet och påverkan, en viktig demokratisk rättighet, men också en betydande faktor för att känna sig nöjd med verksamheten för sina barn. Nöjda föräldrar och barn, skapar i sin tur ytterligare stolthet och självförtroende hos pedagogerna och sporre till fortsatt utveckling, en god cirkel. På så sätt blir synliggörandet eller ”marknadsföringen” ett slags kvalitetssäkring i sig.
Nöjda barn och föräldrar ger också bra ”marknadsföring”, och är det bästa sättet att skapa ett gott rykte. Ett rykte som också har med hela förskolans verksamhet och utveckling att göra, både vad gäller pedagogisk kvalitet, resurser, och rekrytering av personal. Men även med förskollärarnas egen arbetsglädje, yrkesstolthet och personlig utveckling!
Bli förskolans ambassadörer och våga synas, blir därför min uppmaning, som stolt förskollärare och denna gång gästtyckare i Förskolan!
Elsie Persson
(2001-11-09) |