Av Katta Nordenfalk
 |
|
| Fakta om Birminghamskolan: |
| I början av 60-talet öppnade Centre for Contemporary Cultural Studies vi Birminghamuniversitetet, en tvärvetenskaplig forskargrupp som var de första att avgränsa barn- och ungdomskulturforskningen som ett självständigt fält. Med Cultural studies menas en mångvetenskaplig forskning som sträcker sig över flera discipliner som litteraturvetenskap, filosofi och estetik, socialantropologi, etnologi, kultursociologi, medie- och kommunikationsvetenskap, politologi. |
| Birminghamforskarna delade i huvudsak in forskningen i tre analysnivåer: 1. den historiska nivån, 2. den strukturella eller semiotiska nivån, 3. den fenomenologiska nivån, där man analyserade hur dessa subsystem upplevs och levs ut av dem som bär upp dem. |
| Begreppet stil är väsentligt och med det avses utseende (kläder, frisyrer och andra visuella attribut), det uppträdande (sätt att röra sig, jargong och ritualer), den musik och argot (språkbruk och slang) som förenar medlemmarna i en speciell ungdomlig delkultur. Ett annat viktigt begrepp är bricolage där den kommersiella marknadens produkter laddas med nya innebörder genom att olika subkulturer tillägnar sig och använder dem. |
|
 |
|
|
| | Det enda säkra som utmärker den samtida barndomen är att den inte går att fastställa, menar barn- och ungdomsforskaren Mats Trondman. I stället har vi fått en förlängd ungdomstid som börjar vid tre och i bästa fall slutar vid trettiotre års ålder.
Stor som Balou lufsar han över scenen i fransiga jeans och collegetröja. Härmar med små antydningar och absolut språkgehör en tonårstjej hos syo-konsulenten, en ambitiös förskollärare som tänkt på allt, men inte insett att barnen består av femton individualister. De femton förskolebarnen kommer också till tals i denna snabba, en och en halvtimme långa, enmansshow, utan att han ger avkall på analytisk skärpa. En forskarståuppare med tusen tungnedslag i minuten, en estradör med socialt hjärta.
The media is the message.
Mats Trondman, forskningsledare vid Centrum för kulturforskning vid Växjö universitet, håller sitt anförande inför fullsatt salong på Skolforum under rubriken ”Brådmogna barn, vuxna ungdomar och ungdomliga vuxna.”
Samhället har förändrats så att ungdomstiden växer från två håll, menar Mats Trondman. Å ena sidan tar det allt längre tid tills unga kan fatta reella beslut och ha kontroll över sina liv. Samtidigt blir barn alltmer ungdomligt brådmogna och får ofta stå i centrum av familjen när det gäller de avgörande besluten i vardagslivet. Identitet, tillhörighet och mening är inte längre något som man naturgivet och oreflekterat växer in i. Det måste skapas av individen själv. Livet är något som pågår medan man konstruerar det.
Tanken på barndom är så laddad, säger han när vi träffas några veckor senare i Wolverhampton utanför Birmingham där Mats Trondman har ett forskarstipendium.
De senaste tjugo åren har det skett en erotisering av barnet där mode- och underhållningsindustrin lockar förskolebarn att klä sig som tonåringar och i värsta fall även försöka vara det. Småflickor som tjatar om stringtrosor och push-upbehåar med inbyggda bröst väcker moralpanik hos många vuxna. Är det på lek eller allvar? undrar Mats Trondman.
– Vad betyder det att vilja se ut som Spice Girls? Innebär det att jag tidigt avstår från skola och utbildning för att leva upp till rollen? Det behöver kanske inte vara något dåligt liv, tilllägger han, men det är ett liv som reproducerar en viss typ av underordning i samhället i termer av lön, livslängd, inflytande, status, språk och skolprestationer.
– Det är en klar skillnad mellan att spela en roll och vara den.
Mats Trondman har talat med förskollärare som säger att de är bekymrade över att många barn i dag inte bara leker utan i stor utsträckning försöker vara tonåringar. Det gäller lika mycket pojkar som flickor även om det syns tydligare hos småflickorna. I dag har vi fått en kulturell produktion av tonåringar i sättet att klä sig och tala som ligger långt före den fysiologiska mognaden trots att även denna sjunkit i åldrarna.
Han gör en jämförelse mellan det man inom antroplogin kallar passageriter, en liminal fas i en varken-eller-position strax före den sexuella debuten där den unge görs osynlig genom att bära mask eller måla kroppen för att sedan inträda i vuxenlivet.
– Hos oss varar den liminala fasen från att man är tre till trettiotre år. Och det blir ju lite omskakande eftersom vi har levt i tron att barndomen i bästa fall är en skyddad idealiserad zon. Och säger man då att barndomen är en social konstruktion ruckas bilden av den oskyldiga barndomen och alla moraliska panikfrågor hamnar på dagordningen direkt. Barnet är inte längre det oförstörda utan en aktivt socialt handlande individ. Dom kavata latensbarnen Tommy och Annika finns inte längre.
– Vi kan tala om en barndom som ser bättre eller sämre ut än andra barndomar eller en tonårstid som ser bättre eller sämre ut. Och med det menar jag inte nödvändigtvis att det finns några absoluta sanningar om vad som är bättre eller sämre.
Den viktigaste frågan är vad barnens val får för konsekvenser för dem själva. Vad som hindrar eller möjliggör att de bli socialt produktiva agenter i sina egna liv för att skaffa sig bättre livsutsikter.
– I min forskning försöker jag se hur barnets vardagsliv ser ut utifrån barnets egen horisont. Hur definierar barnet självt sin värld? Jag tänker följa barnen i alla tänkbara situationer och miljöer i vardagslivet och försöka konstruera världen sett ut barnets horisont, utan att moralisera.
– Självklart finns det problem med min egen forskarroll här. Det är inte bara att gå ut i verkligheten och säga: ”Hej, all empiri blås på mig!” Man jobbar alltid med teoretiska redskap, men för mig gäller det att så länge som möjligt hålla en dialektik levande så att jag kan bli överraskad över vad jag ser och hör, samtidigt som jag måste applicera sensitiva begrepp på verkligheten för att se något.
”Den dubbla överraskningens dialektik”, kallar han och professorskollegan Paul Willis, vid universitetet i Wolverhampton, det. Mats Trondman vill belysa vardagslivets rutiner och livsmönster, sett ur ett klass-, köns- och etiskt perspektiv.
Vad gör barn som sociala agenter i sina egna liv i ett socialt, ekonomiskt och existentiellt hårt utsatt område? Vilka föreställningar har de om sig själva? Hur medvetna är de om sin situation? Hur ser de sina liv? Hur ser de sina möjligheter? Vilka strategier väljer de? Varför väljer de just dessa strategier? På vilket sätt hanterar de sina villkor? Betyder fortfarande föräldrarna mycket? Betyder medierna mer? Vad är huvudingredienserna i deras egen självförståelse?
– Det gäller att vara så nyfiken som möjligt och jag är lika intresserad av individen som av klassen. För med all säkerhet är det så att trots att alla barnen lever i ett hårt eftersatt område med likartade materiella villkor så kommer dom subjektivt att hantera sin verklighet på olika sätt. Någon blir skötsam, någon blir själv narkoman, någon blir prostituerad, någon gör en klassresa, någon stannar kvar och blir lokal kämpe.
– Så som samhället ser ut är barnet mycket mer socialt utsatt än den vuxne och därför är det en relevant fråga hur vi ska möta barnet och göra det till en vuxen människa. Upplysningsfilosofen John Locke sa ungefär så här: ”det är pappans uppgift att göra sonen till fader genom att låta fadern vara fader och sonen son”.
Mats Trondman menar att det har skett en förskjutning under de senaste årtiondena från att pappan stått i centrum av familjen till att barnen står i centrum. Genom att studera det egna familjealbumet – ”ett sätt att röra sig baklänges till framtiden” – blir bilden tydlig.
– Under min uppväxt på 50- och 60-talen var en vuxen alltid en vuxen och eftersträvade inte att vara barn eller ung. Det var fullständigt otänkbart att min pappa skulle se ut som Mick Jagger eller min mamma som Marianne Faithful. Jag har kollat med bekantskapskretsen och gått tillbaka till kvarteret där jag växte upp. Jag kan se ett femtiotal pappor från min barndom framför mig. Och alla stod dom i centrum.
På bilsemestern stannade man när pappan var hungrig och kissade när pappan var kissnödig. Och det intressanta med det här var att det inte var pappan som fattade de besluten utan mamman som såg till så att allt fungerade. Det var hon som skulle känna vad han kände. Han var vardagslivets metaboliska centrum.
– Och då leker jag med tanken att i många avseenden är barnet i centrum nu. Men när man väl har sagt det får man vara misstänksam. Det finns ju väldigt många barn som absolut inte är i centrum. Det finns många sammanhang där man borde lyssna mer på barnen än vad vi faktiskt gör.
Mats Trondman är noga med att påpeka att det också är en klassfråga. En uppväxtmiljö där vuxna inte vill vara vuxna, kan skapa en väldig dubbelbindning. Å ena sidan kan mamman skrika: ”Jag är din mamma och du ska fan göra som jag säger!” och i nästa ögonblick är mamman tonåring och vill ut och festa och säger åt ungen att sköta sig själv.
– Utan att moralisera är det en väldig skillnad mellan barn som är i centrum och har rätt att uttala vad de tycker och känner och barn som inte har rätt att tala men ändå ska ta ansvar för sina liv.
– Jag tror att den största förändringen har skett just i borgerligheten eller i den bildade medelklassen som jobbar med frågor som har att göra med kultur, estetik, sociala frågor, pedagogiska frågor, ledarskap, personaladministrativa frågor, journalister. Alltså dom som opererar med det sociala och kulturella kapitalet enligt den franske sociologen Bourdieu.
Däremot tror inte Mats Trondman att det är samma sak med den borgerlighet som bygger sin position på pengar eller på teknologi, till exempel datakonsulter.
Han brukar studera föräldrar som handlar i stora köpcentra med sina barn. På varje avdelning bjuder föräldern in barnet i besluten. ”Ska vi ha frukt? Vill du ha banan eller äpple? Jasså, vindruvor. Men dom är för dyra. Okey! vi köper väl vindruvor då bara du inte ... Gröna eller röda?”
– En del föräldrar kan vara väldigt skickliga på att via dialog få barnet att ta precis det päron föräldern vill att barnet ska ta. I andra fall kan det innebära att barnet bestämmer precis allting även om föräldern tycker det är fel. Det kan också vara så att föräldern kommer in och säger till barnet att: ”Nu håller du tyst, nu bestämmer jag vad vi ska handla och det blir inget annat.” Men sen bestämmer barnet ändå allt innan de hunnit till kassan.
Och när familjen kommer hem uppstår en ny diskussion kring när man ska äta, var – framför TV:n eller vid köksbordet – hur maten ska tilllagas, vem som ska äta vad. Barnet ställs hela tiden inför oändliga val, som upplagt för konflikter, särskilt om det finns flera viljor som var och en kräver enskilda lösningar.
Tio till femton procent av barnfamiljerna är beredda att laga olika mat till olika familjemedlemmar. Mats Trondman erkänner att han själv hör till den kategorin.
– Barnen har alltid rätt att säga vad de tycker och leverera sina känslor rakt ut i luften: ”Jag går inte i skolan i morgon för jag hatar den där jävla kärringen! ”Det kunde jag aldrig säga – de vuxna höll ihop när jag var liten i maskopi med lärarna. Men i dag är det inga problem för mamma att förstå vilken störd gubbe man har i fysik. Och tvärtom. Det är inga problem för gubben i fysik att förstå vilken jävla mamma den ungen har. Så vuxenvärlden är mycket mer fragmentariserad i sin auktoritet och sin betydelse.
– Det handlar inte bara om det vardagliga livet hemma, utan även om institutioner som dagis och skola. Skolplanen säger ju faktiskt att barnet skall stå i centrum. Så vi har även en vuxenvärld som i institutionell form strävar efter att med politiska medel och pedagogisk utbildning av personal sätta barnet i centrum.
Jag tar upp en fråga som blivit hängande i luften. Vad menas egentligen med ”den dubbla överraskningens dialektik”?
Som exempel återger han då en diskussion han hade med en 8-årig kille i Birmingham som han tittade på TV med: ”I Sverige tror många att barn har svårt skilja på vad som är reklam och inte reklam. Oh that’s stupid! Vad är reklamen till för tror du? För att vi ska köpa. Tycker du att det är bra eller dåligt med reklam? Egentligen är reklam dåligt för tänk jag är faktiskt ett barn! svarar han lite moraliskt upprörd över att någon kan tänkas försöka lura ett barn!”
– Detta är det reflexiva barnet som spelar mogen i den brådmogna formen samtidigt som han gör sig själv lite oskyldig, med en viss ironi. När jag frågade om han tyckte att han blev påverkad av reklamen, svarade han: Ja, om jag vill ha det blir jag påverkad. Men hur vet du att det inte just är för att du sett det på reklamen som du vill ha det? Jo, men jag kanske ville ha det i alla fall.
– Han låter som en konsumentvägledare men köper om han vill ha det till slut i alla fall, samtidigt som han är medveten om att han köper för att reklamen har väckt hans begär!
I Mats Trondmans studio, en forskarlya med kokvrå på vinden, trängs en säng och en soffa i det spartanskt möblerade rummet. På väggen två gitarrer och i en krok i taket en röd kabel till den röda elgitarren. (Hemma har han ytterligare elva gitarrer.) Jag frågar honom om han räknar sig själv till de ungdomliga vuxna?
– Jag tror inte att jag är så mycket tonåring... jo, kanske i min smak och i det jag gör på min fritid och att jag fortfarande har fransiga jeans. I den bemärkelsen är man fortfarande lite pubertal. Men jag tror inte att jag som vuxen levt ett pubertalt liv. Inte medvetet härmat mina barn eller klätt ut mig till. Men jag har burit med mig min egen, skulle min mamma säga, lite pubertala attityd till den traditionella vuxenrollen. Säkert typiskt för oss femtitalister och fyrtitalisterna.
Han har just fått veta att han fått en professur i Växjö och oroar sig genast över att han ska behöva genomgå ”dom där jävla medeltida ceremonierna”.
– Jag klarar inte av att ta på mig capen, gå till kyrkan och bli dubbad av det där svärdet. Det klarar jag inte av, även om jag innerst inne är ganska stolt över att jag blivit professor.
Han älskar att ”take the piss of the whole fucking shit”, som han uttrycker det, och låter precis som flickan som vägrade gå till skolan för ”den där jävla fysikläraren”.
– Så jag skickade genast ett meddelande tillbaka att jag var väldigt glad över professuren men att jag kommer inte att kunna ställa upp på själva ceremonien. Så ibland kan jag känna att jag inte hör hemma i det akademiska. Därför ser jag fortfarande ut som en fritidsledare.
Det var också till fritidsledare han utbildade sig direkt efter studenten medan hans läroverkskamrater skulle ”sticka till Lund”. Men för den lägre tjänstemannasonen var universitetet ingen självklarhet.
– Jag var en människa med väldigt dåligt självförtroende som grundade sig på ett komplicerat förhållande till min pappa. Direkt efter fritidsledarutbildningen började jag som högstadielärare med dom värsta strulputtarna inom modskulturen som bara ville leva rövare.
För att kunna leva med dem dygnet runt flyttade han till samma område som de bodde i. Tillsammans startade de teatergruppen ”Leva livet”, ett slags energisk punkteater med egen text och musik. ”Är detta ett liv att leva?” hette en pjäs om arbetarkraftsinvandrade finländare i Olofström och för den fick de Finlandssvenska kulturpriset.
Han säger att han hittade sig själv tack vare strulputtarna. Och kan fortfarande känna att han på något sätt svikit sitt sociala hjärta när han valde den akademiska karriären.
– Det ironiska är att mina barn förmodligen kommer att vara betydligt mer vuxna än jag någonsin blivit.
Katta Nordenfalk
(2002-02-14) |