Av Inger Nordheden
freinetlärare
 |
|
| Författare |
| Gunilla Lindqvist |
| Titel |
| Historia som tema |
| och gestaltning |
| Förlag |
| Studentlitteratur |
| Författare |
| Aycan Bozarslan |
| Titel |
| Möte med mångfald. Förskolan som arena för integration |
| Förlag |
| Runa förlag |
|
 |
|  | Under lång tid har man talat om metoder, inte grundläggande förhållningssätt. Processkrivning, portfolio, nätverk och lärande har man talat om. Innehållet har kommit i andra hand. Därför känns det befriande och stimulerande att läsa Gunilla Lindqvists Historia som tema och gestaltning och Aycan Bozarslans Möte med mångfald. De tar nämligen upp väsentligheterna. Hur man ska skapa goda förutsättningar för trygghet och inlärning? Kärnan är engagemanget. För stoffet, för barnet och för produkten. Jag har envist sysslat med historiska spel under hela min trettioåriga lärarbana och många är de historiska skeenden som jag och barnen har gestaltat genom åren. När jag sedan träffat mina elever som vuxna minns de just dessa spel och andra temaarbeten som de hållit på med.
Gunilla Lindqvists menar i sin bok Historia som tema och gestaltning att just temaarbetet ger eleverna de upplevelser de behöver för att kunskapen ska bli bestående. Hon beskriver ett temaarbete med barn på Hultsbergsskolan i Karlstad i åldrarna sex till elva år. Temat kallas ”långt hemifrån” och handlar om utvandringen till Amerika, det gamla Karlstad och kopplas till den nutida invandringen till Sverige.
Författaren berättar hur en grupp pedagoger och deras elever under ett läsår genomfört ett stort temaarbete där pedagogerna medvetet deltog i gestaltandet av det historiska skeendet och tillsammans med barnen, delvis i lekens form, byggde upp ett spel som blev en lärobok i sig. I samarbete med Karlstads museum tog sig barnen i fantasin från Karlstad, ner till Göteborg och över till Amerika. Arbetssättet känns självklart. Självklart därför att min erfarenhet säger mig att barn lär sig mycket mer om de får leva sig in i ett arbete genom lek och drama. Självklart därför att den långa perioden som temat håller på borgar för att eleverna hinner bottna i kunskapen och att det hela tiden byggs på med nya intryck och ny kunskap. Självklart därför att barn behöver förstå och se saker från många olika håll för att det ska kunna bli en kunskap som blir bestående och som dessutom leder till nya frågor och väcker barnens nyfikenhet att lära mer.
Läroplanen talar inte självklart om temastudier. Det är synd. Denna bok ger mig styrka att återigen hävda vikten av temaarbete. Styrkan att hävda inför mig själv att arbetsbördan som ligger bakom en historisk pjäs om Poltava eller om häxbränningen på sextonhundratalet är värt besväret. För visst krävs mycket arbete. Författaren talar nästan i förbigående om att man byggt upp en båt i klassrummet. Var och en som byggt en båt i ett klassrum vet vad det innebär. Båten kommer sällan dit av sig självt.
Det teoretiska anslaget handlar om berättelsens styrka, om textanalys och om att vara medlevare i ett historiskt skeende. Intressantast är dock det kapitel där författaren gör en historisk återblick på aktivitetspedagogiken och dess efterföljare. Förtjänstfullt berättar hon om Elsa Köhler, John Dewey, William Kilpatrick och inte minst om Lev Vygotsky. Sällan har jag blivit så inspirerad att gå till källorna och läsa de böcker hon hänvisar till. Hon beskriver Thomas Ziehes kritiska analys av skolan som institution och resonerar med Manuel Castells om tiden och tidens historia. Jag hoppas att många lärarstuderande får ta del av boken under sina studier så att temaarbete återigen blir en självklarhet i Sveriges skolor. Att få bygga. Att få sjunga. Att få spela teater. Det befrämjar lärandet. Samspel befrämjar lärandet menar Gunilla Lindqvist och inte ensamarbete. Jag blev glad av boken. Och stärkt.
Aycan Bozarslan talar i Möte med mångfald om samspelet mellan det svenska och det som barnet har med sig hemifrån. Genom många självupplevda möten med olika barn och deras föräldrar beskriver hon hur hon bemött barn som behövt lite extra. Jag tror att många skulle säga mycket extra men Aycan Bozarslan verkar se barns olikheter just som olikheter och inte avvikelser. Hon uttrycker då och då sin förvåning över hur stelbent en del förskolor ser på föräldrarnas roll i förskolan. Ofta har man mycket strikta krav på föräldrarnas deltagande i barnens inskolning. Aycan Bozarslan menar att man måste ta hänsyn till föräldrarnas behov i mycket större utsträckning. Hon beskriver en situation när en förälder kom till förskolan varje dag under nästan ett halvår eftersom hon inte litade på den svenska förskolan.
Lärarna förmedlade en känsla till henne att hon bestämde takten i inskolningen och inte förskolan. När hon till slut vågade lämna sitt barn hade hon genomgått en process där hon kände stor tillit till förskolan och därmed det svenska samhället. Kanske kan en bok av detta slag stimulera till en hälsosam debatt om stelbentheten i en del förskolor kring den viktiga invänjningen. Boken handlar om dilemmat att få leva i Sverige på lika villkor men att ändå få bejaka sin kultur och identitet. Att få lov att erkänna att vi inte alla är lika men att vi har lika värde. Det är det bestående intrycket jag har av Aycan Bozarslans bok.
Inger Nordheden
(2002-02-14) |