 |
| FAKTA/ Humlan |
| • Humlan har 20 barn mellan två och fem år. |
| • De tre anställda på Humlan håller i samlingen två veckor i taget. De veckorna är de också dokumentationsansvariga: gör intervjuer, ser till att barnen får beskriva ord och gör självporträtt. Men alla tre gör också spontana dokumentationer av lek och andra aktiviteter med kamera, penna och papper. |
| • Den som har samlingen finplanerar ett par förmiddagstimmar varje vecka. |
| • Arbetslaget har grovplanering 3,5 kvällstimmar en gång per termin. |
| • Humlan har tillgång till dator, färgskrivare och scanner och hela arbetslaget ska gå en datautbildning. |
| • Förskolan Syrenen har två digitalkameror på fem avdelningar, och alla har den någon stund varje dag. Personalen skulle helst vilja ha en kamera per avdelning. |
| • Förutom digitalkamera används också vanlig kamera. Minst ett par filmer per termin brukar gå åt. |
|
 |
|  | På Humlan behöver ingen förälder tveka om vad deras barn gör på dagarna.
Det syns i dokumentationen.
Gå in genom den barnsäkra grinden, snedda över gården, runda den aprikosfärgade husknuten och gå in genom dörren med en humla på – och du är på avdelningen Humlan på Syrenens förskola i Töreboda. Redan innan du har tagit av dig skorna har du upptäckt att den här förskolan arbetar mycket med språket.
Du kan inte missa den stora gröna skylten på toalettdörren: ”Språkets magi”. Har du tid kan du läsa om varför, vad och hur de gör barnen medvetna om språket – annars kan du titta på foton och läsa barnens tankar och kommentarer.
Pröva att delta i tävlingen, som egentligen är till för att föräldrarna ska få en uppfattning om hur deras barn uttrycker sig: ”Era barn beskriver ord på sitt eget sätt. Läs och försök gissa vilket ordet är”.
Frida: ”Det finns små, mittimellan och stora. Man är det länge. Man är det också när man är mamma. Det vet jag för det har pappa sagt”. Jessica: ”Man kan göra nästan allting. Hos min moster har jag lagat och diskat. När dom slår sej skriker dom väldigt högt”.
Den som klarar detta får 15 poäng. Efter hand fylls citaten på och poängen minskar – när ungefär åtta barns förklaringar sitter uppsatta får man fem poäng för det rätta svaret: barn.
–Det är viktigt att visa barnens utveckling och lärande för föräldrarna. Var fjortonde dag blir det ett nytt ord, berättar Lisbeth Johansson, förskollärare på Humlan.
Men varenda dag ska det hända något nytt i hallen, förklarar hon. En överraskning i tittskåpet, eller ett nytt foto och en skriftlig dokumentation av något som hänt under dagen.
–Det syns mycket mer än om samma saker sitter uppe länge. Föräldrarna får anledning att titta, kanske är just deras barn med i dag?
Lisbeth Johansson, Katarina Hermansson och Lisbeth Hallberg som jobbar på Humlan vill att föräldrarna ska veta vad som händer i förskolan på dagarna. Att de ska få en bild av verksamheten och att barnen ska synas.
–På så sätt känner sig föräldrarna mer delaktiga i barnens vardag, säger Lisbeth Johansson.
Därför är det viktigt att föräldrarna möts av dokumentationen utan att behöva leta.
–Dessutom ska informationen vara lätt att ta till sig. Föräldrar är ofta stressade och har bråttom.
På Humlan har de flyttat runt dokumentationen på väggar och dörrar för att hitta de bästa och mest synliga platserna för olika typer av information. Nu är whiteboardtavlan det absolut första besökaren ser. Där står sådant som föräldrarna inte får missa, som att ta med badkläder till badet. När det kommer nya barn presenteras de alltid här under inskolningen. Varje dag sitter en ny bild och text uppe, till exempel ”Vår nye lille Joel tycker om att bygga med Lego”.
–Digitalkameran är ett suveränt verktyg. Den är ett så enkelt arbetsredskap för att få fram och visa vad barnen gör på dagarna. Det tar inte mycket tid, man får fram bilderna direkt och det stimulerar också barnen till samtal, säger Katarina.
Bredvid whiteboardtavlan sitter planeringstavlan; röd för att synas ordentligt. I ena hörnet sitter veckans finplanering – en ganska kort text på ett klippt A4 papper, fastsatt på svart bakgrund. Där finns också en bild på Joel som fyllde tre år och hade födelsedagskalas igår – och ett tidningsurklipp från Mariestads-Tidningen där Joel är med i firarspalten.
Längre fram i veckan kommer planeringstavlan att vara helt full med bilder, texter och teckningar. Det kommer till nya saker varje dag.
–Vi har ändrat mycket på den här tavlan. Förut hade vi ”Detta händer” och ”Detta hände”– men det blev alldeles för mycket text. Ingen orkade läsa. Nu har vi lärt oss att skriva kortare. Vi har också prövat att dela in tavlan i veckodagar, men det var mycket jobb och ingen som läste iallafall, förklarar Lisbeth Johansson.
Nu tittar de flesta föräldrar alltid på planeringstavlan. De som dessutom vill veta veckans frukostar, se vilka rutiner de har på Humlan eller studera matsedeln behöver bara sänka blicken och läsa. All information finns tydligt utskriven på färgat papper och prydligt inramad. Som en röd stoppsignal finns också Humlans grovplanering utskriven, visar Lisbeth:
– Där står konkret hur vi jobbar. Vi byter varje termin, men grunden är densamma: vi jobbar med barnens värld på olika sätt och utgår från familjen. Hela tiden med syfte att göra barnen medvetna om språket och att de ska bli självständiga, kunna fundera ut lösningar själva.
I det arbetet är dokumentationen ovärderlig, säger hon.
–Man blir observant på barnen på ett annat sätt och upptäcker möjligheter att bygga vidare på det de är intresserade av, det som är deras värld. Det blir tydligt att de lär sig på olika sätt.
Barnen lockar gärna med sina föräldrar in på avdelningen för att visa vad de har gjort. Dokumentation finns uppsatt lite här och var i korridoren, ateljén, matrummet och samlingsrummet.
Just den här dagen sitter Sara, tre år, vid det väggfasta skrivbordet och ritar självporträtt. Lisbeth Hallberg sitter bredvid och skriver ner att Sara tittar sig i spegeln, ser att ögonen är blå och väljer en blå färgpenna att rita dit dem med på bilden. Lisbeth tar också en bild med digitalkameran – den ska upp på planeringstavlan sedan.
–Vad tycker du? frågar Lisbeth när Saras självporträtt är klart.
–Jättefint.
–Ta och skriv ditt namn också, säger Lisbeth och nickar mot väggen ovanför skrivbordet där alla barnens namn sitter uppsatta med häftmassa.
Sara hittar sitt namn direkt och skriver med stor koncentration av det på bilden.
–Du ska få se hur du ritade och skrev när du var två år, säger Lisbeth och plockar fram förra årets självporträtt. Barnen gör ett om året – då blir utvecklingen tydlig.
Tillsammans konstaterar de att Sara använde många fler färger i år.
Självporträttet sätts först upp på väggen ovanför Saras krok, men så småningom hamnar det i hennes ”Här är jag”-pärm – eller ”portfolio” om man så vill. I den samlas all dokumentation som rör barnet, till exempel intervjuer, utskrifter av vad som sagts vid samlingar, foton och teckningar. Den som börjar som ettåring får en väldigt tjock pärm när hon har blivit fem och snart ska börja i förskoleklass.
–Meningen med portfolio är att barnen ska få syn på och bli medvetna om sitt eget lärande. Vi använder ordet ”lära sig” mycket här på Humlan, barnen ska veta att de är personer som kan lära sig saker, säger Lisbeth Hallberg.
Portfolion används vid utvecklingssamtal med föräldrarna. Barnen tycker också om att titta i den, gärna tillsammans med någon vuxen. Dessutom är den ”bank” när de blivande sexåringarna ska till förskoleklassen. Då får de välja ut något som de är stolta, nöjda och glada över för att ta med i en portfoliomapp som sedan ska följa dem i skolan. I den mappen läggs också ett självporträtt och något som barnen skrivit sitt namn på.
–Dessutom gör vi en intervju där vi ställer frågor med speciell tanke på skolstarten: till exempel vilka förväntningar de har, varför man ska gå i skolan och vad de tror att de ska lära sig, säger Lisbeth.
Barnen intervjuas ungefär en gång per termin, med lite olika frågor varje gång. Det kan handla om föräldrarnas jobb, om känslor eller vad de tycker om att göra i förskolan.
Alla intervjuer skrivs ordagrant ut som barnet pratar. Säger Frida ”Fidas fot” så står det så.
–Vi vill lyfta fram barnet, att det ska synas hur de uttrycker sig vid olika åldrar, säger Lisbeth.
Det barn som intervjuas blir ”Veckans humla” i två veckor. Just nu är det Emma som får stå i centrum lite extra. Hennes självporträtt, kommentarer till det och intervjun med henne sitter uppsatt tillsammans med ett stort foto på väggen: ”Får vi lov att presentera Emma Jonsson, 980222”. Hennes föräldrar har bidragit med en bild på Emma som baby och en liten text om att hon avskydde att åka bil, men älskade att bada och skvätta.
I ett tidskriftsställ på väggen sitter tidigare ”Veckans humla”-berättelser:
–Vi tycker om att ordna utställningar av olika slag. Dels för att föräldrarna tycker om att titta och dels för att det uppmuntrar barnen till samtal, berättar Lisbeth Johansson.
All dokumentation sparas. När bilder och texter åker ner från väggen för att bytas ut mot nya, sätts de gamla in i pärmar. På en hylla i matrummet ligger dokumentation från en föreställning om Ronja Rövardotter, från femåringarnas målarskola och naturklubb, från fester och mycket annat. Äldre dokumentation ligger i förrådet, berättar Lisbeth:
–De är bra att ha vid utvärdering, och grundtankarna kan man använda igen. Dessutom är det bra att visa när det kommer ny personal eller när vi får studiebesök. Här har vi synliga bevis på att det händer saker, och det gör att man känner sig stolt, glad och tillfreds.
Annika Claesdotter
(2001-11-09) |