”Jag har roat mig med att studera platsannonserna i några stora dagstidningar en tid. Examina är sällan nämnda i annonserna. Däremot förmågan att samarbeta, att vara lyhörd och kreativ. Att se nya lösningar och att vara flexibel. Var lär man sig dessa egenskaper? I skolan förstås.”

En dag hade jag en massa kartonger i bakluckan till bilen. De skulle bäras in i skolan där jag arbetar. Jag bad några elever i åttan att hjälpa mig. Några sprang villigt fram och högg i, men Peter stod kvar.
– Hjälp till du också Peter, ropade jag.
– Jag orkar inte, sa han trött. Sen ryckte han plötsligt till och sa:
– Kommer det på betyget i så fall?
Den repliken har alla lärare som arbetar med ungdomar hört alltför många gånger. Många av oss blir direkt kränkta när vi hör den. Vi har kanske suttit och planerat och förberett i flera timmar för att presentera en lektion som ska intressera och skapa nyfikenhet. Det vi får tillbaka är frågan om detta kommer på betyget eller om ungdomarna ska koncentrera sig på något annat. Åtskilliga är de gånger jag har frågat om eleverna vill följa med på en teaterpjäs en kväll och fått svaret att om det inte kommer på betyget så kan de tyvärr inte ställa upp. Åtskilliga är också de gånger jag och mina kollegor suttit på konferenser och fått välja bort attraktiva inbjudningar till att delta i utställningar eller projekt som är kommunövergripande på grund av att eleverna då blir stressade av att inte hinna det som de vet kommer på betyget.
Många lärare inser och förstår att ekvationen kunskap och betyg ofta inte hänger ihop. Pedagogikforskare förstår det också. Men inte alltid föräldrar och väldigt sällan ungdomar. Vad beror det på att vi tänker så olika? Bryr sig föräldrar inte om pedagogik? Bryr sig föräldrar inte om hur barn lär sig? Bryr sig barn om det? Spelar det någon roll om forskare har kommit fram till att man lär sig bättre och att kunskapen stannar kvar längre om eleven själv valt ämnet, ställt sig egna frågor och kämpat med att visa sina kunskaper så att även andra kan dra nytta av ens strävanden? Spelar det någon roll att man valt arbetsformer så att alla känt sig delaktiga och att ingen kommit utanför? Spelar det någon roll att man lyckats få med bråkige Pelle för en gångs skull och fått se Pelles ögon lysa av stolthet över sitt arbete? Är det någon kunskap som är värd att ta med sig ut i livet? Att man lyckats hjälpa en kamrat att växa? Är det kanske bara faktakunskaper som räknas? Är det för att jag själv lyckades bli advokat eller ingenjör, Art director eller VD, som jag tror att det viktigaste är att kunna Hallands åar eller Smålands städer? Tror jag på fullt allvar att det är dessa kunskaper som tagit mig dit där jag befinner mig nu? Vad förklarar annars den stora majoritet av föräldrar och barn som förordar betyg i skolan från allt lägre åldrar? Att skolan uppfattas vara i kris verkar bara förstärka denna inställning. Med betyg så tidigt som möjligt ska vi råda bot på kriminalitet, drogmissbruk, gruppvåldtäkter och arbetslöshet. Bara vi får betygen tillbaka kommer mycket att bli bättre, verkar många resonera.

Jag lyssnade på ett radioprogram häromsistens. Det var en IT-guru som blev intervjuad. Han var född på sextiotalet och det var han ledsen för. Han avundades dem som var födda på sjuttiotalet. Många av dem var liksom han mångmiljonärer men till skillnad från honom och hans jämngamla verkade deras rikedom inte påverka dem märkbart. De ändrade inte så särskilt mycket på sina liv. När dagen var slut satte de på sig sina rollerblades och åkte ner på stan för att träffa sina kamrater från förr, iklädda för ändamålet lämpliga kläder. IT-guruns egna jämnåriga stressade runt i kostymer från Italien och hade fullt sjå att visa upp sig i de rätta kretsarna. Sjuttiotalisterna tog det mera lugnt, menade gurun. ”Troligtvis beror det på den skola de gått i ”, slängde han ur sig. ”Barnen lärde sig att ta ansvar för sin miljö och sina studier. Faktakunskaper var inte allt. Livskunskaper var viktigare. Barnen lärde sig att arbeta i grupp. Betygen togs bort och elevernas egen drivkraft ställdes i förgrunden. Skolan blev roligare helt enkelt.”
Jag höll nästan på att köra av vägen, när jag hörde detta. Så hade jag aldrig tänkt förr! Att skolan skulle kunna ha bidragit till något positivt. Att det var därför som dagens unga klarar sig så bra i IT-branschen. Nu var gurun rädd för att det skulle bli problem. Nu när många skrek på lag och ordning och ville ha betygen tillbaka. Nu när vi äntligen börjat klara av att visa vad vi kan genom det vi presterar och inte genom prov som vi suttit uppe och pluggat till kvällen innan. Tag min bror till exempel. Han har en annonsbyrå i Stockholm.
– Nej betygen tittar jag aldrig på när jag ska anställa folk, berättar han. Det är helt andra kvalifikationer jag är ute efter. Vad han eller hon kan helt enkelt. Det är det jag tittar på.
Min bror är ordblind. Åtminstone kallade man det så när han gick i skolan. Min mamma upptäckte ganska snart att min bror inte hade lika lätt i skolan som jag.
– Hur går det för Hans, undrade min mamma en dag när hon träffade fröken.
– Ja, han är ju lite tyst så jag vet inte riktigt, svarade fröken. Men ni ska ju inte jämföra honom med Inger, tillade hon.
– Jag jämför honom inte med någon, sade mamma. Men jag märker ju att han varken läser eller skriver. Så kom det sig att min bror hamnade i läsklass.
– Det är lika bra att jag talar om det med en gång, utbrast Hans när han förstod att han skulle byta klass. De kommer i alla fall att få reda på det.
Så stegade han ut till sina kamrater på gatan och berättade att han skulle gå i dårklassen. Där gick han i fyra år. Han fick en fröken som såg honom och som uppskattade honom. Där blommade han. Så mycket att han kom in på tekniska realskolan. Fröken tog ansvar för hans svårigheter och kom hem till oss en gång i veckan och läste tyska med Hans. Han klarade realexamen. Redan innan hade han visat sin begåvning. Mamma upptäckte den först. Han ritade gubbar. Små, små gubbar som hoppade och gjorde konstiga saker. Jag värjde mig mot hans gubbar. De var inte fina. De hade ingen färg och man måste titta länge för att se hur gubbarna hoppade och vad som i så fall hände. Mamma däremot satt ofta med Hans och tittade på gubbarna. Hon skrattade högt när Hans berättade om hjul som snurrade när någon gubbe hoppade på den eller den plankan. Min bror visste att han kunde rita. Och berätta något med sina teckningar. Nu äger han som sagt en stor annonsbyrå mitt i stan. Hans betyg var aldrig något han skröt med. Nu sysselsätter han tjugo anställda. Han bryr sig aldrig om att titta på betygen när han anställer. Det är liksom inte det som räknas. Det är inte skolan som har gjort så att min bror har kommit dit han har kommit. Det är hans begåvning. Och vår mammas tillit.

Jag har roat mig med att studera platsannonserna i några stora dagstidningar en tid. Examina är sällan nämnda i annonserna. Däremot förmågan att samarbeta, att vara lyhörd och kreativ. Att se nya lösningar och att vara flexibel. Var lär man sig dessa egenskaper? I skolan förstås. Om man får chansen. Om man får arbeta tillsammans med andra. Om man får ställa sina egna frågor och komma på sina egna lösningar. Om man får tilllämpa demokrati i praktiken. Om man får lära sig att hantera konflikter. Men då måste arbetssättet uppvärderas. Då spelar det roll hur man lär sig, inte bara vad. Att lära sig att planera sitt arbete är viktigt. Då måste planering av veckan och momentet ingå som en naturlig del i skolan. Att lära sig utvärdera är viktigt. Då måste analysen, utvärderingen ingå som en naturlig del i skolan. Att orka genomföra en arbetsuppgift är viktigt. Då måste det meningsfulla arbetet dominera skolarbetet så att eleverna finner motivation att bli noggranna och att slutföra det man tagit ansvar för även om det innebär att man får arbeta både på raster, efter skolan och hemma. Att lära sig arbetets glädje är viktigt. Då måste man få chansen att arbeta tillsammans med andra mot ett mål man har satt upp för sig själv. Får man med sig detta ut i arbetslivet frågar arbetsgivaren sällan efter betyg.

På Freinetskolan Kastanjen, där jag arbetar, försöker vi hitta andra sätt att bedöma elever än genom betyg. Drömmen är att slippa sätta betyg över huvud taget och kanske det någon gång yppar sig en möjlighet att hitta ett sätt att berätta för avnämarna vad elever kan och presterat utan betygen.
– Här är min installation. Bilderna har vi gjort på bildtimmarna och allt handlar om mig. Jag tycker om att träna karate. Jag är faktiskt ganska bra på karate. Den här texten har jag skrivit. Den handlar om vad jag vill säga till mina barn om min skola och om Botkyrka. Jag tycker att det är väldigt fint i Botkyrka. Inte alls som folk pratar. Här är ett specialarbete i SO under temat religion. Jag har valt att ta reda på fakta om Hinduismen. Jag har besökt Hare Krishnatemplet i Grödinge. Ni kan också titta på den CD som niorna har gjort. Där finns alla mina dikter inlästa av mig och musik som jag komponerat.
Eneyas berättar allvarligt för föräldrarna till niondeklassen om sitt arbete i det så kallade ”Jagprojektet”. Tidigare på dagen har eleverna i 3–4-5:orna fått se allas installationer som finns utplacerade i hela skolan. En del installationer tar upp ett helt rum, medan andra täcker en vägg. En installation står i entréhallen och alla som passerar får höra vacker musik och lockas in av blinkande lampor som en flicka lyckats koppla ihop. Utställningsskåpets glasrutor har målats om för ändamålet och i det lilla tittskåp som då blivit kan man kika in i en annan flickas inre. Installationen är kulmen på ett projekt som sträckt sig över en hel termin och inkluderat alla ämnen. De sista dagarna innan föräldrarna skulle få se resultatet rådde det febril aktivitet på skolan.
– Inger, får jag sätta upp min installation på en vägg i sexornas klassrum?
– Är det någon som har en extra förlängningssladd?
– Kan någon åka och hämta CD-skivorna som är klara? De ringde från studion.
– Tyvärr kan du inte få springa här just nu, men vänta tills i morgon ska jag berätta för dig om mitt liv.
Repliken fälldes till en förbipasserande fyraåring.

Under hela den tid som niorna arbetat med sitt Jagprojekt har de drivits av en vilja att uttrycka något som är deras eget, som handlar om dem och som är självvalt. De har visat att de kan tränga in i ett ämne, att de på egen hand klarar att ställa frågor, leta fakta, sortera fakta, ta ställning till sanningshalten och redovisa resultatet på ett sätt så att andra kan förstå och bli intresserade. De kan också analysera händelser från sitt liv och sin barndom och sätta dem i relation till strömningar i tiden, till traditioner och till kulturell påverkan. De kan skriva egna dikter och även redovisa dikter som andra har skrivit. I detta Jagprojekt inryms nio års samlad kunskap i många ämnen och på många plan.
– Det var så här det blev. Det var detta vi lärt oss. Det är med det här i bagaget som vi vill gå vidare i livet. Detta är vårt första bokslut. Allt har vi inte hunnit lära oss ännu men tillräckligt för att fortsätta att studera det som verkligen intresserar oss. Vi vet vad som krävs av oss och vi tänker ta den chansen. Ungefär så känns det som att eleverna resonerar.
Våra nior är tredje kullen som vi släpper ut från Freinetskolan Kastanjen. Alla nådde målen i alla ämnen. Det var första gången. De två tidigare åren gick flera ut med streck i betygen. Dessa elever har fått längre tid på sig att våga släppa betygsjakten. Då vågar de också mer. Då vågar de berätta. Då vågar de spela olika instrument. Då vågar de nästan dansa och sjunga. De nior som går ut om tre år är de första som gått igenom Kastanjen under hela sitt skolliv. Då får vi kvitto på om pedagogik har någon betydelse. Vi får se då om niorna vågar spela teater och sjunga i musikaler. Det vågar sjuorna nu i alla fall. Nu behöver man inte som lärare lirka med dem om huruvida de ska redovisa sina SO- och NO-arbeten eller inte. De brukar redan innan man dragit igång ett nytt tema vara klara med ”upplägget” och hur de vill redovisa. Det är ingen idé att planera så mycket innan eftersom eleverna i alla fall ändrar på ens planering. Kanske deras arbetsglädje stannar kvar ända till nian? Troligen kommer även dessa posit
iva elever in i tonårsbeteenden men kanske deras yngre kamraters entusiasm smittar av sig.

Om tre år får vi svaret. Då behövs kanske inte betygen som morot längre. Inte ens som ett kvitto. Då har vi kanske vågat utmana alla trender i tiden och ansökt om att slippa sätta betyg. Då kanske vi genom annan dokumentation och återkommande samtal med ungdomar och deras föräldrar kan sätta upp nya mål för fortsatt lärande. Då kan eleverna söka till gymnasiet för att de vill lära sig mer. Inte bara för att få bra betyg som de ska ha nytta av senare i livet. Det är nämligen nu som är livet!

Inger Nordheden
(2000-11-15)