I managementlitteraturens nyspråk finns inte mycket matnyttigt att hämta för en skolinriktad organisationsforskning, tycker professor Gunnar Berg, som skriver sitt inspirationsrecept på detta sätt: Tag två stycken klassiker (Machiavelli, italienskt 1500-tal och Cederblom, svenskt 1930-tal) och blanda till önskad styrka med nutida byråkratiteori av Abrahamssons tappning.

Skolans organisation och dess styrning/ledning är områden som är föremål för mitt forskningsintresse och vad som allmänt sett förenar dessa är att de handlar om relationer mellan ”styrande och styrda”. Denna problematik tas upp i den konsultorienterade organisations- och ledarskapslitteraturen, och frågan är vilken hjälp den kunskapstörstande skolforskaren kan få av denna. Här används frekvent ord som nätverk, kundorientering, resultatenheter, företagskultur, serviceanda, synergieffekter etcetera. Inspirationskällor för ett språkbruk av detta slag är japaninspirerade kvalitetscirklar, platta och lärande organisationer, TQM, ISO med mera. Mot dessa begrepp som genomgående framställs som ”bra”, ställs de ”dåliga”; vår tids hjältar är de ledare som tagit upp kampen mot hierarki, regelstyrning, byråkrati, förvaltarskap, centralisering, reglering, politisk styrning, rationalism etcetera.
Nej, i managementlitteraturens nyspråk har jag inte funnit särskilt mycket som är användbart för en seriös skolinriktad organisationsforskning. Har då klassikerna inom området något att erbjuda? En intressant bok i detta sammanhang är ”alla tiders managementbok”, nämligen Machiavellis Fursten.

Niccoló Machiavelli var en samhällsfilosof från renässansen vars 1500-tals verk Fursten fortfarande väcker starka känslor eftersom den oförblommerat ger de styrande tips och råd om hur rå och skrupelfri makt kan utövas visavi de styrda. Boken kan alltså betraktas som en handbok i maktutövande. I en annan mening kan den förstås som fallbeskrivningar av mellanmänskliga relationer befriade från det mesta av den humanistiska civilisationens tunna fernissa. Officiellt torde knappast någon av dagens ”furstar” tillstå att de agerar efter ett machiavelliskt mönster, men i praktiken är sannolikt dessa ”managementprinciper” väl så aktuella i dag som för 500 år sedan.

Syftet med Fursten var att klargöra hur makten i furstendömen erövras, behålls och stärks. Hur detta ska gå till handlar enligt Machiavelli om ”att inte åsidosätta traditionerna från förfäderna, för övrigt kan /fursten/ handla efter omständigheterna”. Maktinnehavets fortbestånd handlar om tillämpning av makt och moral i lämpliga pragmatiska kombinationer och proportioner, eller som Machiavelli själv uttrycker det: ”Hur lovvärt det än är att en furste förhåller sig så, att man kan tro på honom och att han lever rättrådigt och inte svekfullt, inser alla att trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten”.
Machiavelli menar vidare att en furste måste tillgripa såväl djurets stridsmetod, styrkan, som den mänskliga metoden, lagen, för att uppnå sina syften att erövra, behålla och stärka sin makt. Machiavelli saknade förvisso inte exempel att stödja sig på – i dåtidens osammanhållna Italien passerade ett antal furstendömens uppgång och fall revy på den samhälleliga arenan.
Relationer mellan styrande och styrda är även ett tema i den organisationsteoretiska 1900-talslitteraturen. Oavsett om vi studerar taylorism, Fayols kontrollspann, Webers byråkratiteori, human relation, socioteknik, systemteori, aktörsperspektiv eller andra organisationsperspektiv, är kopplingar styrande-styrda en minsta gemensam nämnare. För min del har jag speciellt kommit att intressera mig för Webers byråkratiteori – framför allt så som denna har utvecklats av sociologiprofessorn (och före detta rektorn för Växjö universitet) Bengt Abrahamsson.
”Rationalistisk” är knappast något av organisations- och managementkonsulternas favoritbegrepp. En anledning till detta är måhända att den rationalistiska organisationsteorin ibland görs liktydig med en rationell förvaltningsmodell. Enkelt uttryckt bygger en sådan på att de styrande fattar besluten och de styrda genomför dessa beslut till punkt och pricka. Ett exempel på en sådan modell är att om riksdagen beslutar om en läroplan, förutsätts detta beslut att (med lämpliga informationsinsatser) leda till att läroplanen åtminstone över tid genomförs i enlighet med det av riksdagen fattade beslutet. Detta är emellertid – vilket för övrigt påpekats av Weber själv – en felaktig tolkning av vad rationalistisk organisationsteori står för.

Som den utvecklats av Abrahamsson vilar denna teoribildning på att en organisations tillkomst och existens kan förklaras, förstås och kritiskt granskas i ljuset av de intressen som organisationens uppdragsgivare – huvudmannen – företräder. Om, och i så fall i vilken utsträckning, organisationens faktiska verksamhet svarar mot huvudmannens intentioner är en fråga som måste undersökas och kritiskt granskas och således inte tas för given. En sådan kritisk granskning kan riktas mot dem som inom den studerade organisationen bär det operativa ansvaret för att organisationen verkar i enlighet med huvudmannens intressen, nämligen den exekutiva administration. Den kritiska granskningen riktas även mot huvudmannen i sig och de intressen som ligger bakom organisationens huvudmannaintentioner.
I detta perspektiv uppmärksammas alltså relationer mellan styrande och styrda i begrepp som huvudman och exekutiv. När jag under årens lopp har studerat skolans med dessa rationalistiska ”glasögon”, har jag sökt svar på frågor som vem eller vilka som är att betrakta som skolan huvudman och om vilka uppdrag som skolans huvudman ålägger skolan att utföra. Andra frågor som uppmärksammats är om det existerar några motsättningar mellan olika delar av dessa uppdrag, och om/hur uppdragen har förändrats över tid. Ytterligare forskning har handlat om innehållet i skolans faktiska verksamhet och i vilka former denna verksamhet genomförs. Självfallet har även analyser genomförts som tagit fasta på att utröna om – och i så fall hur och varför – det existerar eller inte existerar skillnader mellan innehållet i skolans huvudmannaintentioner och innehållet i den skolverksamhet som studeras.
Av detta följer att den rationalistiskt orienterade organisationsforskaren minst av allt är någon form av ”medlöpare” till de intressen som huvudmannen företräder, utan utgör snarare en kritisk granskare av dessa. För skolforskaren handlar detta om att kritiskt analysera skolans (ofta mångtydiga) uppdrag/huvudmannaintentioner. Ett sätt att angripa denna problematik är att studera skolans huvudmannaskap i ljuset av olika bildningsideal.
Historiskt sett är skolans huvudmannaintentioner uttryck för sådana synsätt på kunskap som staten i dag förordar och som tidigare förordats som ledstjärnor för skolans verksamhet. Dessa kunskapssyner kan också uttryckas som olika föreställningar om bildning. I och med betänkandet Skola för bildning som låg till grund för Lpo- och Lpf-94 återkom bildningsbegreppet i den svenska läroplansretoriken – motsvarande nyckelord i tidigare efterkrigsläroplaner var fostran, utveckling och utbildning. Innebörden i bildning är emellertid oklar – bildning är snarare att betrakta som ett samlingsbegrepp för olika synsätt på mänsklig mognad och utveckling.

I de nordiska länderna är bildningsbegreppet djupt rotat i folkbildningstraditioner. I Sverige återfinns dessa hos kända och väldokumenterade portalfigurer som Oscar Olsson, Richard Sandler, Hans Larsson, Ellen Key, Fridtjuv Berg med flera. Som en del av forskningen om skolan som organisation har jag emellertid intresserat mig för en annan mindre känd folkbildare, nämligen Carl Cederblad (1886–1954). Kännetecknande för Cederblad som folkbildare var kombinationen av hans filosofiska beläsenhet, teoretiska reflekterande, hans insatser som kringresande föreläsande folkbildare och hans omfattande undersökningar av bildningstillståndet i landet. Såväl inom som utom den akademiska världen var Cederblad kontroversiell, men icke desto mindre var sannolikt resultatet av hans bildningsstudier bidragande orsaker till att 1940-talets skolutredningar tillsattes.

I sin bok Bildningens väg från 1934 definierar Cederblad bildning som vett, vetande, hut och hållning. Vid en ytlig betraktelse ger måhända dessa ord i dag uttryck för ett auktoritärt, föråldrat, reaktionärt och kanske lätt patetiskt synsätt. Cederblad betecknande själv denna ”ordlinje” som ”kärv och påtagligt folklig till sin form”, och uppenbarligen var han inte bara ute efter att formulera en för sina undersökningar användbar bildningsdefinition, utan också för att utmana dåtidens bildningsetablissemang.
Om vi emellertid närmare granskar den innebörd Cederblad lade i denna definition, är den långt ifrån ointressant även i perspektivet av 2000-talets samhälle. Med ”vett” avsåg Cederblad individens utvecklingspotential, medan ”vetande” handlade om individens faktiska arsenal av kunskaper, färdigheter och attityder. Vett och vetande förhåller sig till varandra enligt Cederblad så att ”... livsintrycken gro i vettet, växa upp till vetande ...”. Med ”hut” avsågs en livsstil baserad på människovärdets okränkbarhet, medan ”hållning” handlade om yttre uppträdande som artighet och vårdat språk. Med folkbildning avsåg Cederblad ett folkets medelvärde av vett, vetande, hut och hållning. Hans empiriska undersökningar avsåg att fånga in folkets bildningsnivå i dessa hänseenden.
Vad som förenar Cederblad med mer kända svenska folkbildare som Ellen Key och Oscar Olsson, och även med John Dewey (som han flitigt citerar), är att han starkt betonade att bildning är en fråga om aktivitet och process: ”Bildningsprocessen försiggår … i olika tempon ...” skriver han, och fortsätter: ”Först ett aktivt uppsökande av bildningsgods, sedan dettas upptagande och bearbetande genom själsliga funktioner till ‘arteget’ innehåll, så att det får liv av själens liv och kan tränga ner till det emotionella djupet i vårt väsen, bli till ’vilja’ och ’kunna’, ingå i ‘totaliteten’ samt höja och berika funktionerna. Då blir bildning detsamma som ’ett väckt, individuellt organiserat världssinne’ och en skapande kraft i människans liv”. Sammanfattningsvis var för Cederblad folkbildarens grundfunktion att finna en rimlig balans mellan bildningsprocessens ”jordmån” och ”odling”, det vill säga mellan yttre (samhälleliga) och inre (individuella) förutsättningar.
Summa summarum kan det lindrigt uttryckt synas något ”spretigt” att på detta sätt föra samman Machiavelli, Abrahamsson och Cederblad. Icke desto mindre har samtliga tre varit väsentliga inspirationskällor för den forskning om skolan som organisation som jag under ett 25-tal år varit – och fortfarande är – engagerad i. Trots olikheterna finns det vissa intressanta gemensamma nämnare mellan de tre. Kopplingen mellan jordmån och odling för Cederblad kan uttryckas som relationer mellan styrande och styrda för Machiavelli, och mellan huvudman och exekutiv för Abrahamsson. Vad som emellertid påtagligt skiljer dessa tre åt är att Machiavelli behandlar kopplingar styrande-styrda som de (än i dag?) faktiskt kan te sig, medan Cederblad mer är inne på hur dessa relationer (åtminstone i folkbildningssammanhang) borde te sig. Abrahamssons bidrag är att han har utvecklat en samhällsvetenskaplig begreppsapparat som kan nyttjas för studier av förekommande relationer mellan och inom grupper av styrande och styrda.

Gunnar Berg
(2001-01-17)