Artikelförfattare
Eva Kärfve är sjuksköterska och docent vid Sociologiska institutionen i Lund. Hon har arbetat länge med individualitet och människosyn i ett historiskt perspektiv och forskar nu alltmer kring samma tema i vår egen tid.
 |
| Litteratur |
| Duvner. Tore (1998): Barnneuropsykiatri. MBD/DAMP, autistiska störningar, dyslexi. Stockholm: Liber,. |
| Gillberg, Christopher (1981): Neuropsychiatric Aspects of Conceptual Motor and Attentional Deficits in Seven-year-old Swedish Children. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis 408. |
| Gillberg, Christopher (1996): Ett barn i varje klass. Om DAMP MBD ADHD. Stockholm: |
| Cura. |
| Landgren, Magnus (1999): Deficits in Attention, Motor control and Perception – DAMP. Göteborg: University of Göteborg. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | ”I skolan samsas barn, lärare och övrig personal i en atmosfär som blir alltmer osäker och labil. Medan lärare tillåts bli utbrända och gå in i väggen utan att misstänkas ha någon genetisk defekt, riskerar barn med likartade stressreaktioner att utsättas för en diagnos utan täckning. Att starta en klappjakt på de avvikande, i tron att de utgör roten till det onda, är inte bara felaktigt i största allmänhet. Det är djupt oetiskt.”
Det är något märkligt som händer.
Trots att vår epok stolt kallar sig informationssamhälle, pågår över hela västvärlden en nedmontering av undervisningsväsendet. Det som skulle vara ”Europas bästa skola” har sedan ett tiotal år satts på undantag. Och det finns en koppling, fullt synlig för de flesta, mellan de ekonomiska nedskärningarna och den ökande utslagningen och brutaliseringen i skolan.
Likväl höjs röster som försöker ge alternativa förklaringar och finna tänkbara syndabockar. Invandringen är en sådan. Men de som skyller på invandrarna får betala ett högt (och rättvist) pris: de isoleras från det offentliga samtalet och föses in i den rasistiska skamvrån.
Det finns dock en annan typ av förklaring, vars företrädare sannerligen inte skjutsas in i något hörn. Tvärtom, de som nu försöker förklara skolans haveri med skolbarnens låga kvalitet har faktiskt kunnat göra sig breda i massmedia. Bland annat UR och vetenskapsprogram i radio låter med jämna mellanrum dessa röster komma till tals.
Det handlar om medicin och hur man med dess hjälp förklarar att så många barn misslyckas i grundskolan. Man pekar på speciellt ”sårbara” barn och tilldelar dem faktiskt en dubbel roll i skuldfrågan. De klena skolresultaten förklaras utifrån deras egen biologi. Genom sin genomsnittligt låga intelligens och sin lätta, autismliknande hjärndysfunktion är de resistenta mot konventionell pedagogik. I klassrummen drar de på sig klander, och på skolgården blir de offer för de friska barnens pennalism. Men på de utpekade barnens konto tillförs ytterligare en skuld: de är ansvariga också för kamraternas inlärningssituation. Lärare och klasskamrater har, enligt detta sätt att se, alltför länge funnit sig i att barn med lätt underfunktion i hjärnan fått spela ut sitt hyperaktiva register och därmed skapa försämrade förutsättningar för de andra.
Hur har detta kunnat vara möjligt? Hur har de uppenbara försämringarna för alla skolbarn – längre skoldagar, sämre fritids, större barngrupper, tröttare och alltmer nerkörda lärare – kunnat trollas bort ur debatten till förmån för en medicinsk förklaring? Hur har man kunnat göra det troligt att 120 000 barn, fler än vad som ryms i en hel årskull, skulle ha medfödda handikapp som gör dem oförmögna att klara den normala grundskolan?
Visserligen har kritiken mot nedskärningarna i skolan inte tystnat helt. Men när ”DAMP-problematiken” kommer på agendan är samhällskritiken som bortblåst. När DAMP diskuteras finns inte längre något samhälle. Inte ens skolan blir riktigt verklig. Allt koncentreras på frontalloberna hos denna mycket stora barngrupp, där den verkliga tragedin tänks utspela sig.
Vi har under 1900-talet gradvis byggt upp en skola som var avsedd för alla barn. Nu, när skolan lossnar i fogarna, framställs det ibland som att det är just denna jämlikhetstanke som bär skulden. Skolan var aldrig avsedd för alla barn. Den har bara utrymme för de kanske 85 procent (knappt) av alla barn som inte är utvecklingsstörda eller har någon cerebral dysfunktion. I gångna tiders toleranta samhällsklimat kunde kanske de 15 procenten hanka sig fram, säger man. Men nu, i denna nya tid, med dess ljusa flexibla elitism, bekänner verkligheten färg. Nu måste man inse att ”alla barn” faktiskt inte klarar det minimum av kunskapsinhämtning som man tidigare lurades att tro. Och vad mer: det är just denna falska tro – tron på att det stora flertalet barn faktiskt kan växa och frodas i rätt intellektuell miljö – som orsakar deras lidanden. Ständigt känner dessa barn att de hamnat fel, att de inte når upp ens till de lägst ställda krav på inlärning och gott uppförande. Ständigt påminns de om sin dumhet. Är det då
inte mer humant att gallra ut dem redan från början – och helst innan skolan startar – och bereda dem en studiemiljö som är anpassad för dem, även om en sådan skolgång effektivt spolierar deras framtida utbildningsmöjligheter?
Till skillnad från de främlingsfientliga argumenten kommer inte denna analys från någon marginaliserad och överkörd grupp i samhället. Eller rättare sagt, den grupp som för DAMP-konceptet till torgs är inte uppenbart ute i egna ärenden. Gruppen består av en begränsad skara barnneuropsykiatriker, vilka – som läkare – åtnjuter prestige i samhället utanför den medicinska världen. (Inom samma värld är det en ganska perifer lågstatusgrupp med starkt behov av att vidga sin ursprungligen mycket trånga nisch). I marknadsförandet av begreppet DAMP går man ut med hela det tunga medicinska artilleriet och avvisar kategoriskt all kritik.
Konceptet DAMP är helsvenskt till sitt ursprung men ättling i rakt nedstigande led till det mer internationella sjukdomsbegreppet MBD (Minimal Brain Damage). MBD kom under slutet av 1980-talet i vanrykte och måste reformeras eftersom sjukdomsorsaken, själva hjärnskadan, aldrig gick att påvisa. Under det nya namnet DAMP har hjärnskadehypotesen tonats ner samtidigt som symptomspektrat har utökats: med dess hjälp kan i stort sett alla beteenderubbningar och psykiska störningar förklaras. Orsaken förläggs precis som tidigare till barnets hjärna. Man talar om genetisk disposition. Hårda uppväxtvillkor, fattigdom, ondska – vad barnet än har mött i sitt korta liv saknar betydelse. Dukar barnet under är det bara den ”inre sårbarheten” som gett sig tillkänna.
Hur framställs då denna skada? Kring DAMP har en ganska ymnig litteratur vuxit fram på senare år. En av de flitigaste är barnpsykiatern Christopher Gillberg, som utan vidare kan sägas vara navet i det hjul som snurrar allt snabbare för närvarande. Hur beskriver han DAMP och dess utbredning?
”Ungefär ett barn av åtta bland dem som börjar skolan i Sverige har uppmärksamhetsstörning (attention deficits/AD) med eller utan samtliga ADHD-kriterier uppfyllda, MPD eller DAMP (kombinationen av AD och MPD). Ungefär hälften av dessa har DAMP och en fjärdedel inom denna grupp har svår DAMP. Pojkar drabbas tre gånger så ofta som flickor. Det finns en mycket betydande grad av comorbiditet, inte minst när det gäller inlärningssvårigheter och psykiska störningar. Mycket av comorbiditeten kan ses som sekundära komplikationer till den ’osynliga’ funktionsstörningen.
DAMP är ett av de stora folkhälsoproblemen i vår tid.” (Gillberg 1996. Comorbiditet=samtidig förekomst av två eller fler sjukdomar).
120 000 barn skulle alltså lida av en ”uppmärksamhetsstörning”, som i sin tur var förgrenad i en mängd småvarianter och som dessutom låg till grund för inlärningssvårigheter och psykiska störningar.
Men vad är en ”uppmärksamhetsstörning”?
Som Gillberg lägger fram saken bottnar ”tillståndet” i en underfunktion i hjärnan, som gör att individen inte kan hålla uppmärksamheten på ”rätt” nivå. Men hur vet Gillberg vilken nivå som är rätt? Finns det verkligen någon ärftlig störning av detta slag? Och varför har just 12,5 procent en sådan. Varför inte 5 procent eller 25 procent? Mäter han?
I teveprogrammet Norra Magasinet, som sändes förra året, tillfrågades Christopher Gillberg om detta och sade då, med ögonen stadigt blickande in i kameran, att man testade, visst – EEG, datortomografi, magnetkamera, kromosomanalyser (!). Så man var på den säkra sidan.
I teve kan desinformation få stå oemotsagd. I tryck gäller det att vara försiktigare. I Ett barn i varje klass skriver Gillberg att EEG kan vara värdefullt men då för att avslöja en underliggande epilepsi. ”Hjärnstamsaudiometri, magnetkameraundersökning eller datortomografiundersökning av hjärnan, hjärnblodflödesmätning, blod- och urinprover av olika slag kan alla vara aktuella i speciella fall, men krävs inte i normalfallet.” (Gillberg 1996). Och varför krävs inte detta? Helt enkelt därför att DAMP inte kan upptäckas med hjälp av denna diagnostiska hårdvara.
Den lite halvkvädna visan om ”hjärnstamsaudiometri” för tankarna i önskad riktning. Men DAMP-diagnoser ställs inte på grundval av iakttagbara egendomligheter i hjärnan. Till skillnad från seriösa medicinska diagnoser ställs de i samråd mellan läkare, kurator, sjukgymnast, psykolog, förskole- och skolpersonal. Hjärnskadan ”diskuteras” fram. Föräldrarna – och sedan barnet – invaggas i tron att barnet har en reell, konstaterad underfunktion i hjärnan, ungefär som ett lågt Hb tyder på underskott av hemoglobin i serum. Vad man inte vet är att diagnosen är framförhandlad av en grupp experter, varav flera inte vet ett dugg om neuropsykiatri. I denna grupp kan det mycket väl ingå personer (lärare, fritidspersonal, kuratorer) som har ett subjektivt förhållningssätt till barnet och dess problem.
Men diagnosen DAMP liknar de ”riktiga” diagnoserna på en avgörande punkt: den går aldrig att radera ut. Det är en diagnos som sitter för livet.
Ingen människa kan i dagens läge visa att 12,5 procent av de svenska skolbarnen har någon som helst hjärnskada eller neurologisk underfunktion. Snarare än en diagnos är DAMP alltså ett koncept, som saluförts på ett oerhört marknadsmässigt sätt. Konceptet har lovat smärtlindring och hjälp mot samvetskval hos föräldrar och lärare, samtidigt som den verkliga skuldbördan överlämpats på barnen, som Gillberg utan att skämmas kallar ”onormala”. För att dämpa eventuella nya skuldkänslor hos en vuxenhet, som känner en spontan motvilja mot att sätta tveksamma etiketter på barn och ungdomar, har dessa barn framställts som hjälplösa offer för sina egna störningar. DAMP, för att nu ta den största enskilda gruppen av ”dysfunktioner”, sägs vara en så grav störning att den talar för sig själv.
I andra sammanhang framställs störningen som betydligt mindre uppseendeväckande. Tore Duvner, som författat den läroboksmässiga Barnneuropsykiatri (Duvner 1998), skriver att många DAMP-barn kan få bedrägligt goda resultat i en testsituation. Omständigheterna omkring barnet – framför allt lugn och ro – kan då spela in. För att ställa ”rätt” diagnos måste man alltså ibland lämna testresultaten därhän och i stället höra sig för hos mamma eller skolpersonal om barnet är okoncentrerat i stressade situationer, till exempel vid skoldagens slut.
Det finns anledning att begrunda detta. Ett barn som alltså kan prestera normalt under goda omständigheter anses likväl vara hjärnskadat om han presterar sämre i stirriga och tröttsamma miljöer. Men hur var det nu? Gillberg skriver ju att DAMP-barn i stort sett är immuna mot samhälleliga inflytanden – ofta är de så avskärmade att de inte tycks lägga märke till de egna miserabla familjeförhållandena, om nu sådana är för handen. Hur kan de då i andra sammanhang vara extremt känsliga? Hur är det egentligen?
Diagnosen DAMP verkar på det hela taget ha en så mjuk konsistens att snart sagt vilket påstående som helst kan bakas in – förutsatt att det är nedsättande för individen. Barnen avskärmar sig eller är för lättstörda, de är hyperaktiva eller underaktiva – motstridiga symptom står uppställda över hela linjen. Det enda vi kan konstatera är att det nu finns en barnpsykiatrisk diagnos som samlar snart sagt alla de beteenden som familj och skola betecknar som olämpliga.
Att acceptera de grundläggande trossatserna i DAMP-ideologin innebär att medge inte bara att var åttonde barn har medfödda hjärndysfunktioner som gör dem undermåliga i skolan utan också att det mänskliga uppförandet inte längre är en fråga för samhället . Oavsett hur vi som medborgare ser på saken slår nu den nya barnmedicinen fast att ett fogligt och inställsamt vinnarbeteende är det enda sanna kriteriet på mental och neurologisk hälsa. Vägen till ett sunt samhälle måste då gå via medicin och genetik.
En tänkbar väg vore annars att försöka dämpa stressnivån för samtliga barn i samhället. Den sanning som DAMP-teorin exploaterar är helt uppenbar för alla: många barn beter sig klumpigt, olydigt och förvirrat. Men som klassrumsfenomen är det mer allmänt än specifikt. Klassrummets problem går helt enkelt inte att formulera medicinskt. Att upphöja något så allmänt och diffust som sviktande uppmärksamhet till ett vasst kriterium på ärftlig störning i hjärnans funktion är både löjeväckande och farligt. Men det betyder inte att man ska underskatta de miljöfaktorer som undergräver förmågan till koncentration och uppmärksamhet hos alla som befinner sig i skolan.
En högröstad och uppvarvad miljö skapar en mängd stressreaktioner. Många barn befinner sig i en sådan miljö, ofta i skolan, inte så sällan också i hemmet. De få kroppsliga undersökningar som gjorts på barn med DAMP-diagnos visar också att de genomgående har högre blodtryck än andra barn (Landgren 1999). Det är en stark indikator på underliggande stress. Dampförespråkarnas egna undersökningar visar också att socialt underprivilegierade miljöer utgör själva stommen i damprekryteringen. (Landgren 1999, Gillberg 1981) Att skapa ordning i kaos kräver övning och färdighet. Naturligtvis måste de 5, 10 eller 15 procent som har sämst redskap med sig hemifrån ha större svårigheter än andra. Det finns redan så mycket kunskap om människan som social varelse så att närma sig hennes problem utifrån biologi och genetik är att ta in på ett stickspår.
Om utgångspunkten vore att alla barn – och alla människor – mår bäst när de får prestera i lugna och lagom stimulerande miljöer – och att barn med diagnosen DAMP inte skiljer sig från andra människor på den punkten och egentligen inte på någon annan punkt heller – skulle detta kräva en omläggning av den skolpolitiska kursen. Här brister alla besparingskampanjer. Ibland hörs visserligen röster säga att det inte är ”brist på resurser” som präglar dagens skola. Då är det effektivitet som efterlyses: om bara personalen kunde prestera mer god pedagogik … Men det finns ingen anledning att lyssna. Skolan behöver självklart resurser i form av personal: vuxna, lärare och andra, som kan skapa den miljö av lugn och kontinuitet som är en grundförutsättning för allt växande och allt lärande.
Finns det någon annan väg att gå? Att inte angripa den miljö som producerar stress är oförsvarligt. I skolan samsas barn, lärare och övrig personal i en atmosfär som blir alltmer osäker och labil. Medan lärare tillåts bli utbrända och gå in i väggen utan att misstänkas ha någon genetisk defekt, riskerar barn med likartade stressreaktioner att utsättas för en diagnos utan täckning. Att starta en klappjakt på de avvikande, i tron att de utgör roten till det onda, är inte bara felaktigt i största allmänhet. Det är djupt oetiskt.
Sett ur strikt vetenskaplig synpunkt är begreppet DAMP en fantasiprodukt. Som sådan har den inte fått någon spridning utanför Norden. Trots sina generella anspråk (genetiska defekter som ju inte bara kan förekomma i Sverige) svarar DAMP inte mot verklighetsbilden i andra västländer. Men hos oss kommer effekterna av DAMP-mytologins framgångar att märkas inte bara hos de enskilda barnen. Samhället som helhet kommer att ta skada av att en samhällssyn får fäste som skyller sociala missförhållanden på enskilda individer.
Det finns all anledning att se upp med en medicinsk praxis, som precis som under 30-talet egentligen har som enda syfte att skilja agnarna från vetet. En fortsatt, okritisk tolkning av samhällets onda i medicinska termer kommer snarast att underlätta den utslagning som hotar en stor del av framtidens befolkning.
Eva Kärfve
(2000-04-04) |