Titel på Maj-Lis Hörnqvist avhandling Upplevd kompetens – en fenomenologisk studie av ungdomars upplevelser av sin egen kompetens i skolarbetet ger inte en helt rättvisande bild av innehållet. En invändning som kan tänkas antyda att författaren på det allvarligaste misslyckats i sitt uppsåt. Så är emellertid inte fallet.
Invändningen gäller närmast författarens behandling av kompetensbegreppet, vilket tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig av titeln, behandlas tämligen kortfattat och ytligt vad gäller att problematisera och definiera begreppet. Följaktligen har avhandlingen ett annat fokus, nämligen elevers upplevelser av lärande och lärprocesser. Denna förskjutning av fokus gör inte avhandlingen sämre, möjligen skulle titeln kunnat ha varit en annan.
Avhandlingen är skriven på ett sådant sätt att den kan hjälpa oss att bättre förstå vad det är för faktorer som påverkar elevers lärande. Skolan betraktas från elevens perspektiv, det vill säga ett perspektiv som gör det möjligt att förstå elevers sätt att uppleva och agera, att lite bättre förstå hur skolan skulle kunna se ut, men också att generera en bättre förståelse av hur elevers lärande kan tolkas. Hörnqvist säger att hon vill skriva så att de som berörs, det vill säga i första hand yrkesverksamma pedagoger, kan förstå och ta till sig innehållet. Bortsett från när några, i sammanhanget mindre relevanta, begrepp diskuteras i de inledande avsnitten bör detta vara fullt möjligt. Avhandlingen är livsvärldsfenomenologisk med ett grounded theory-perspektiv i den meningen att den med utgångspunkt från empirin mynnar ut i teori. Det vill säga, i det här fallet skapas begrepp som används för att bygga en modell för analys och tolkning av elevers lärande. Den metod författaren använder förefaller användbar för att på ett bättre sätt förstå livet i skolan. Hörnqvist definierar och diskuterar mot bakgrund av sin empiri sju teman: att behärska, att bli bekräftad, att vara i fas, att ha en personlig relation, känsla av tillfredställelse och att ha kompetens, vilka hon sedan elaborerar genom hela avhandlingen. Hennes sätt att behandla de teman hon urskiljer leder till att det blir möjligt att relatera till egna upplevelser av olika undervisningssituationer.
Även om Hörnqvist strävar efter att problematisera och upptäcka, blir resultatet – som hon själv också påpekar – i vissa avseenden normativt. Dock blir det aldrig normativt på ett ”pekpinnemässigt” sätt. Vad den praktiskt verksamma pedagogen kan bli hjälpt med är att bli uppmärksammad på faktorer och relationer, eller teman som Hörnqvist uttrycker det, vilka det som pedagog är nödvändigt att känna till och förhålla sig till. Den här avhandlingen har på ett föredömligt sätt visat på några av dessa faktorer. För den som vill förstå lite mer om vad rollen som pedagog kan innebära och hur lärande kan organiseras är denna avhandling utan tvekan att rekommendera.
Jan-Olof Hellstens avhandling Skolan som barnarbete och utvecklingsprojekt är, liksom Hörnqvists, en kvalitativ studie som försöker betrakta skolan ur elevens perspektiv. Den har flera intressanta infallsvinklar. Den kanske intressantaste är det tydliga elevperspektivet, utan att författaren själv blir elev eller deras talesman. Avhandlingen är narrativ, det vill säga den tar de involverade aktörernas berättelser som utgångspunkt för att analysera vad som sker i skolan.
Hellsten använder sedan begreppet ”ekologisk kontext” för att sätta in dessa berättelser i sitt sammanhang. ”För att förstå lärarens agerande måste man alltså förstå den kontext som är bas för agerandet det vill säga hennes tolkning av den omedelbara närmiljön och de krav den ställer”. Även om det är fråga om en fallstudie och att resultatet därmed inte går att generalisera, så är innehållet sådant att det identifierar en rad faktorer som kan användas för att förstå vad som sker på vilken skola i Sverige man än råkar befinna sig på. Ett tydligt sådant exempel är där Hellsten beskriver tidens starkt strukturerande inverkan på skolans verksamhet: ”Att följa upp den utmätta tiden tycks ofta vara ett självändamål och ibland får turerna kring tiden sådana proportioner att jag nästan får känslan av att den är helig.”
Författaren tar upp, som det till en början kan verka, triviala företeelser som toaletter, och kanske en något mindre trivial aspekt, läxor som kännetecken i elevernas arbetsmiljö. Som läsare får man dock anledning att ompröva sin inställning till dessa och andra företeelser i skolan efter att ha hört vad Hellsten har att säga. Allt eftersom Hellsten vrider och vänder på sitt material, tolkar och omtolkar det från olika perspektiv får man som läsare en allt tydligare bild av vad det innebär att vara elev och hur det är att vara elev på just den skola där denne råkar befinna sig. På de sättet framträder både generella och specifika drag av hur skolans arbetsmiljö kan tolkas. Skillnaden mellan elevens och lärarens perspektiv bli uppenbart.
Även om avhandlingens titel inte framstår som särskilt lockande – i vart fall gjorde den inte det på mig – skulle jag vilja säga att det här är en avhandling som inte bara borde betraktas som en akademisk ”produkt”. Innehållet är sådant att den borde läsas av alla som är intresserade av vad som sker i skolan.

Mats Lundgren
(2001-04-10)