För att förbättra de pedagogiska verksamheterna förespråkas samarbete mellan olika lärargrupper. Samverkan är dock, visar erfarenheterna, inte okomplicerat. I antologin Vägar till pedagogiken i förskola och fritidshem diskuteras problem och förutsättningar för ett gynnsamt samarbete mellan förskollärare, fritidspedagoger och skollärare.
Inge Johansson framhåller att en bra samverkan kräver att yrkesgrupper är medvetna om sin egen och de andra yrkesgruppernas specifika kompetens och om hur samarbete främjar samtligas arbete. Boken är ett bidrag i detta hänseende. I de tre inledande kapitlen ges en historik över förskolans (Gunni Kärrby), fritidshemmets (Malin Rohlin) samt förskollärar- och fritidspedagogutbildningens (Jan-Erik Johansson) utveckling. För-skollärare och fritidspedagoger har sedan 1970-talet arbetat utifrån den helhetssyn på barnet, den värdegrund och de arbetssätt som läroplanerna föreskriver.
Däremot har de haft problem att hävda sig i samarbetet med skolans lärare. Monica Hansen menar att fritids-pedagogernas specifika yrkeskompetens borde ge dem ett särskilt ansvar för att stärka och utveckla barns sociala förmågor. Hon exemplifierar också hur de kan komplettera lärarnas arbete. Anders Arnqvist betonar vikten av att det finns tid och möjlighet att utveckla arbetslag där respektive yrkesgrupps kompetens och verksamhets traditioner tas till vara på bästa sätt. En väl fungerande integrering kan bland annat främja barns läs- och skrivutveckling.
Vad gäller innehållet i de pedagogiska verksamheterna menar Eva Johansson att även om etik inte är nytt i förskolan så kräver läroplanens betoning av värdegrunden att förskollärare mer reflekterar kring etiska förhållningssätt samt ökar sin kunskap om hur barn utvecklar etiska värden.
När det gäller utvärdering av den pedagogiska verksamheten kritiserar Ove Karlsson användandet av centrala utvärderingsmodeller baserade på teknisk rationalitet. Han framhåller i stället fördelarna med att förskollärare och fritidspedagoger själva utför utvärderingen.
Kenneth Hultqvist diskuterar synen på barns kunskapsbildning relaterat till ett samhälleligt sammanhang. Han menar att dagens fokus på individen är ett historiskt framsteg men att det också innehåller en styrningsrationalitet med risk för exploatering av barn och vuxna.
Ingrid Pramling Samuelsson avslutar boken med en diskussion om framtiden. Hon betonar betydelsen av pedagogers förmåga att främja en kreativ och lärande miljö baserad på barns kompetens och utifrån ett helhetsperspektiv på barnet. Denna förmåga krävs för att kunna främja den värdegrund och den förmåga till lärande som läroplanen föreskriver.
Boken ger således kunskaper om de båda verksamheternas traditioner och de respektive yrkesgruppernas kompetenser. Detta är viktigt för att stärka de båda gruppernas yrkesidentitet. Inte minst kan det också bidra till konstruktiva diskussioner om hur man i samverkan främjar en god utveckling av pedagogiska verksamheter.

Paula Berntsson
(2001-11-02)