Att få barn och ungdomar att förstå och uppskatta hantverk har han tagit som sin mission – och det är i slöjdsalen eller runt eldstaden som tankarna kommer och samtalet tar sin början.
– Jag vill visa att det enkla kan vara lycka, säger Bengt Green, trä- och metallslöjdslärare på Freinetskolan Kastanjen.

Att vara rastvakt är ett gissel tycker många lärare. För Bengt Green är det tvärtom. Varje onsdag kånkar han ut ved och gör upp en eld vid eldstaden på skolgården. På stockarna runt elden flockas sedan barnen. På onsdagarna skyndar de sig ut på rast när de ätit lunch. Då gäller det att få en bra plats runt elden, för där finns äventyret.
Vissa dagar tänder han inte elden utan tar ut barnens knivar i stället. Knivarna har barnen tillverkat i träslöjden och när man hittat sin egen kniv sätter man sig och täljer. Det lugnar och är roligt. Det är inte säkert att det blir något just den dagen men det kommer ju fler dagar. Och så kan man ju tälja i slöjden. I trean täljer man en smörkniv. Den behöver inte se ut på ett visst sätt. Huvudsaken är att det går att göra smörprovet med den. I utställningsmontern ligger sedan alla smörknivar som passerat smörprovet med godkänt resultat. Smörprovet innebär att det går att bre smör på en nygräddad brödbit med kniven. Då är man godkänd.
Bengt Green är lärare i trä och metallslöjd på Freinetskolan Kastanjen i norra Botkyrka utanför Stockholm. Där har han arbetat sedan skolan startade för sju år sedan. För några barn och ungdomar kommer därför deras skoltid för alltid att förknippas med det Bengt står för. Den kommer att förknippas med täljande i en ring på pallar i den lilla träslöjdssalen i skolan. Den kommer att förknippas med spännande historier om indianer och andra folk som hittat olika strategier för överlevnad. Den kommer att förknippas med Bengts trygga person när de går tätt efter varandra i mörkret på lägerskolan i Sillvik i det natursköna Sörmland.
Där smyger man försiktigt fram sent på kvällen innan läggdags i kolsvart mörker. Det är lite pirrigt men tryggt. Skogen är trygg. Skogen har alltid varit ”fattig mans tröja”, säger Bengt. Det berättar han för barnen innan de ger sig ut. I skogen finns inga mänskliga faror. Dit har man i alla tider sökt sin tillflykt om man behövt gömma sig eller behövt ro. På en lång rad går barnen och känner varandras värme. Väl framme vid ”Dödsklyftan” tänder Bengt en eld och berättar om hur naturfolken utnyttjade naturens möjligheter för länge sedan. Han berättar om hur man använde rötter att äta och naturens eget material att bygga skydd av. Sällan berättar han vad träden heter som han talar om eller fåglarna som han gör barnen uppmärksamma på. Han är nämligen inte alldeles säker själv.
– Det är inte så viktigt, säger Bengt. Huvudsaken är att barnen vet hur de ska handskas med djur och växter så att de inte skadar dem. Jag brukar förresten trösta mig med att fåglarna och träden inte heller vet vad de heter!
Efter stunden vid elden med varm saft eller te på örter tänder man facklor och lyktor och vandrar tillbaka till lägerskolans hus.
Barnens skoltid kommer också att förknippas med stunderna i slöjden där de minsta sågar trägardiner till slöjdsalen, gardiner som är små plywoodplattor som blir barnens gesällprov för att få såga med figursågen. Det blir hål och geometriska figurer. Gardinerna målas sedan med vackra färger av lättfil och pulverfärg. Fönster efter fönster pryds och vartefter åren går blir gardinerna längre och längre.

Kommer man in i träslöjden samtidigt med eleverna får man vara med om något ovanligt. Bullriga sjuor släntrar in i rummet och sätter sig på pallarna runt det lilla bordet som upptar en stor del av det ena rummet. Bengt sitter redan där och filar på en liten båt som han alltid har på gång. En efter en sätter de sig och tystnar i samma ögonblick. Någon tar fram klassboken och kontrollerar att alla finns på plats.
Sedan börjar Bengt berätta. Ibland har det hänt något som han vill kommentera. Andra gånger hör han med ungdomarna hur de har det och några gånger talar han om något material som eleverna arbetar med. Han tar dem genom århundraden av handens arbete och visar vilka verktyg som olika yrkesgrupper använde och fortfarande använder. Eleverna vet att Bengt ska berätta en stund så de sätter sig tillrätta och lyssnar. Lugnet sprider sig i den annars så uppskruvade stämningen i gruppen.
Så börjar de med sina arbeten. En gör en provlåda, en annan håller på med den obligatoriska båten. Några filar på sin ljusstake medan någon behöver hjälp med borren. Bengt går runt och hjälper alla. Det är ingen idé att ropa på Bengt. Man väntar bara. Han kommer när han har tid.
När lektionen ska avslutas samlas man åter på pallarna runt bordet. Där skriver eleverna loggbok och väntar sedan på att Bengt ska avsluta med ”Lollalla lollalla lollalla lo”. Det är en sångramsa där man samtidigt som man sjunger nonsenstexten gör rörelser med händerna efter ett inövat, mycket komplicerat mönster. Eleverna blir specialister på att följa Bengt i hans rörelser medan vuxna har oerhört svårt med koordinationen. Ända upp till årskurs nio följer denna sång eleverna.
– Handens intelligens rymmer så mycket, säger Bengt. Handen är egentligen alltings mått. Med handen får man kontakt med både människor och material. Med handen skaffar man sig föda och tillverkar saker man behöver.

Att få barn och ungdomar att förstå och uppskatta hantverk har han tagit som sin mission. Det ger en känsla av helhet.
– Nuförtiden, i dator och TV-spelens tid uppfattar jag mig som ett alternativ. Kanske kan ungdomarna komma ihåg några av våra stunder senare i livet. Jag blir så ledsen när jag märker hur tempot höjs, hur mycket barn och ungdomar sätter likhetstecken mellan prylar och lycka. Jag vill visa att det enkla kan vara lycka.
Att man kan klara sig med det enkla. Att få barnen att förstå att människor alltid använt det naturen skapat för sin överlevnad och förfinat och utvecklat sina metoder generation för generation. Han brukar visa ungdomarna hur vikingarna klöv stockar. De hade inte sågar på den tiden utan klöv stockarna med yxor.
– Jag tror att barn och ungdomar kommer ihåg just de stunderna när de står i en ring med en massa stockar i mitten.
Sedan får alla som vill prova på att klyva stocken. Det är ett hårt jobb men det fungerar och plötsligt går det upp för dem att man inte behöver maskiner till allt. Skeppsbyggarkonsten var på hög nivå på vikingatiden. Det behöver barn och ungdomar förstå.
Bengts intresse för båtar vet alla elever om. Han brukar berätta om sitt arbete på båtar i sin ungdom. Livet kretsade kring sjön och efter yrkesskolan gick han en fyraårig mekanikerutbildning med inriktning på båtar. Sedan blev det arbete på båt till Nordamerika och i hamnen. Simlärare och kanotinstruktör blev han av bara farten. Aldrig hade han tänkt sig att bli lärare men några idrottslärarstuderande fick honom på andra tankar. De verkade vara helt vanliga människor som tänkte som han. Inga övermänniskor. Via Tollare Folkhögskola hamnade han så småningom på seminariet.
De tjugofem senaste åren har arbetsplatsen varit norra Botkyrka. Han har sett norra Botkyrka förändras från ett svenskt inflyttningsområde till en kommundel där invandrarna är i majoritet. Det har förändrat mycket. Plötsligt träffade han barn som var livrädda för djur och natur, barn som aldrig paddlat kanot eller gått på isen en solig vinterdag. Det blev nya utmaningar. Många unga som träffat Bengt på sin väg genom sitt skolliv berättar just om dessa upplevelser. Hur han lärde dem att simma. Hur han lärde dem att använda kniv.
– I gamla tider sa man att en ”knivlös man är en livlös man”, säger Bengt. Kniven är människans kanske äldsta verktyg. Jag lär barnen att använda kniven under ansvar. Om de så mycket som andas att kniven kan användas till något annat än ett verktyg drar jag in alla möjligheter till att tälja och nyttja kniven till bra saker.
Alla barn får tillverka ett knivskaft i slöjden i trean eller fyran. Det tar lång tid att slipa och fila så att knivskaftet känns skönt i handen. När de monterat dit knivbladet lyser stoltheten i barnens ögon. Sedan får de tillverka en slida i skinn. De får lära sig hur skinn bereds och bearbetas under arbetets gång och till slut ligger alla knivarna i sina slidor på rad i slöjdsalen. Barnen tar fram knivarna många gånger under sin skoltid. Lektionerna börjar ofta med en stunds täljande. Knivarna är också alltid med på de årliga lägerskolorna och när alla åker ut till Slagsta holme och har slöjd de första veckorna på höstterminen. Knivarna förvaras i ett låst skåp när de inte används och överlämnas högtidligt när eleverna lämnar nian.
– Det mesta jag sysslat med här i livet har jag gjort med lusten som ledstjärna. Lusten är viktig att locka fram hos eleverna. Min egen skoltid var tråkig, minns Bengt. Lusten fick sällan fritt spelrum. Rasterna var höjdpunkten. Och idrotten. Resten var ganska tråkigt. Därför har jag alltid velat hitta elevernas lust att lära. Både som folkskollärare, speciallärare och numera slöjdlärare har det varit det viktigaste. Ett visst mått av tvång behövs ibland förstås. Det är inte lätt för eleverna att se möjligheterna i olika aktiviteter så där styr jag en del, men det är ingen idé att tvinga barn.
Ett av Bengts stora intressen är dans. Där går det inte att tvinga barn.
– Men jag har aldrig träffat ett barn som inte förr eller senare ansluter sig till de andras dansglädje. Ta ”cowboydansen” till exempel. Den är allas favoritdans. I ringen böljar dansen fram och tillbaka under min ledning. Det är inte viktigt att de håller det motsatta könet i handen till en början. Det ”lurar” jag dem till senare.

Plötsligt står pojkarna mittemot en flicka och dansar armkrok och tvåhandsfattning. När sedan ett par dansar mellan leden visar de andra sin förtjusning och upphetsning genom att klappa händerna i takt med musiken. Alla barn och ungdomar vill avsluta med ”cowboydansen”.
– Den är förresten grunden till att lära ut bugg vilket är nästan det roligaste att dansa.
Bengt sitter på golvet med barnen i en ring i den stora. Barnen vet att Bengt ska berätta en stund innan de börjar öva på Farandolen som ska ingå i den historiska pjäsen.
– Ringen, berättar Bengt, är ett urgammalt sätt att samlas. I ringen är alla jämlika. Ingen är förmer än någon annan. Indianerna samlades i ring för att berätta om dagens händelser och järnåldersmannen samlades i ring för att hålla ting. I ringen kan alla se den som talar i ögonen.
Stunderna i ringen i musiksalen eller på pallarna i slöjdsalen är stunder då allt avhandlas. Då aktiveras kunskaperna om förhållandet mellan radie och omkrets, hur man delar en cirkel i sex delar eller hur man som tonåring känner när depressionen kommer smygande. Även i loggböckerna fortsätter tankeutbytet. I högar i slöjdsalen förvaras elevernas loggböcker. De lyser vackert dekorerade. Genom loggböckerna kommunicerar Bengt med alla elever. Råkar man komma till Kastanjen tidigt en morgon så kan man se Bengt sitta i soffan med fötterna på bordet i personal rummet och läsa och skriva i loggböckerna. Det är rolig och ibland rörande läsning.

Loggböckerna har blivit en viktig del av slöjdarbetet med åren. Barn med rötter i andra kulturer behöver få begrepp för företeelser och saker de sysslar med i slöjden och för övrigt i skolan. Därför får de skriva. I slutet av varje slöjdlektion sitter de där och plitar ner sina intryck, frågor och upplevelser av slöjdlektionen. De beskriver vad de gjort och berättar om vilka verktyg de använt. Meningen är att texten till slut ska bli så informativ att en annan elev kan ta den och använda som instruktion för att bygga en låda eller svarva en ljusstake.
– Så långt kommer de flesta aldrig, menar Bengt för det är svårt att beskriva exakt, men det är ändå viktigt att försöka sätta ord på det man gjort. Då utvecklas språket, vilket är en nödvändighet för att eleverna ska ha valmöjligheter senare i livet.

Inger Nordheden
(2001-09-28)