Av Torsten Madsén
 |
| Litteratur |
| Jan Schoultz avhandling: Att samtala i/om naturvetenskap. Kommunikation, kontext och artefakt. Linköping Studies in Education and Psychology No 67, Linköping 2000. Det är en sammanläggningsavhandling, som innehåller flera separata artiklar som bilagor. |
| I Ingrid Carlgrens antologi Miljöer för lärande (Studentlitteratur 1999) finns flera texter som redovisar sociokulturella studier, bland annat Säljö, Wyndhamn och Schoultz: Artefakter som tankestötta – barns förståelse av astronomiska begrepp i ett sociokulturellt perspektiv, samt Schoultz Naturvetenskaplig kunskap i samtal och papper-och-penna test. |
| Roger Säljös kritik av NUNA finns i artikeln Begreppsbildning som pedagogisk drog, i tidskriften Utbildning och demokrati, nr 1/1995. Säljö ger även en bred och välskriven presentation av den sociokulturella forskningen i Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv (Prisma 2000), som också ger omfattande referenser för vidare studier. För en kort introduktion, se min artikel Vygotskij – en aktuell röst ur det förflutna i Pedagogiska Magasinet 1/1999. |
| I Naturvetenskap som allmänbildning – en kritisk ämnesdidaktik (Studentlitteratur 2000) ger Svein Sjøberg i Oslo, Nordens troligen främsta NO-didaktiker, en nyanserad syn på frågan om naturvetenskap för alla. I Kunskap och demokrati. Om elevers rätt till en egen kunskapsprocess (Studentlitteratur 1996) diskuterar Gunnar Sundgren på ett spännande sätt med vilket rätt vi bygger skolans kursplaner på vetenskapliga begrepp, speciellt i NO. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Resultaten från nationella utvärderingar och internationella jämförelser väcker ofta stor uppmärksamhet och används som slagträn i utbildningspolitiken. Men hur säkra är sådana mätningar, vars resultat i regel tas för givna?
En avhandling från Linköping visar att man får helt
andra bilder enbart genom att ändra provbetingelserna. Om detta gäller prov som utarbetats av högt meriterade
forskargrupper – hur står det då till med de dagliga proven i skolan, som avgör betygen?
Det är sällan doktorsavhandlingars resultat ger genomslag i utbildningspolitiken. Jan Schoultz, lärarutbildare vid Linköpings universitet, lade i februari i år fram avhandlingen Att samtala i/om naturvetenskap som borde ge kraftigt eko i debatten. I den visar han att relativt små förändringar av betingelserna vid prov leder till helt andra resultat på frågor, som tidigare används i internationella jämförelser (TIMSS) respektive nationella utvärderingen (NUNA) av elevers kunskaper i naturvetenskap. I Jan Schoultz test framstår eleverna som mycket mera kompetenta! Låga resultat på traditionella test används ofta som argument för högre krav och mer betyg i skolan. Ofta tas de också till intäkt för att vi bör återgå till mer ”traditionell” undervisning.
I sin studie har Jan Schoultz valt ut ett litet antal uppgifter, som alla tidigare är noga utprövade och utforskade. Betingelserna har sedan ändrats, dels genom att papper-och-penna test har gjorts om till intervjuer, dels genom att intervjuer har förändrats så att eleverna haft tankeredskap (artefakter) framför sig. I en intervju med elever i årskurs 1, 2 och 5 fick eleverna ha en jordglob framför sig under samtalet, som handlade om jordens form och dragningskraft. Flera tidigare forskningsstudier har konstaterat att så små barn inte förstår gravitationen utan till exempel tror det är omöjligt att bo i Australien utan att ”ramla av”. I samtalen tyckte barnen däremot att det är självklart att det inte finns ”upp” och ”ner” på ett klot.
När han lägger fram en skriftlig uppgift från NUNA 1993, om hur mycket man kan trycka ihop en sluten kolv, och för ett samtal med eleverna händer samma sak: Mångdubbelt fler elever kan resonera korrekt om resultatet. Vad värre är – de klarar uppgiften utan att använda sig av de naturvetenskapliga begrepp som uppgiften skulle testa! En viktig slutsats är att man bör vara mycket försiktig med att dra praktiska slutsatser från traditionella test.
Avhandlingen utmanar en hel forskningstradition – kognitivismen – som länge dominerat både Sverige och världen. I denna försöker man kartlägga det ”rena tänkandet”, genom att studera det i tillrättalagda situationer, till exempel skriftliga test utan hjälpmedel. Grunden för denna tradition är Piagets på sin tid epokgörande studier av barns tänkande.
Roger Säljö, som varit handledare, ifrågasatte redan i en artikel 1995 den nationella utvärderingen i NO, som han menade aldrig kom åt elevernas verkliga förståelse. Det är först när man befinner sig i en situation, i vilken man känner behov av att kommunicera om ett upplevt problem, som det visar sig hur mycket man egentligen förstår. Jan Schoultz har genom sitt arbete konkret demonstrerat riktigheten i detta. Det visar sig vara all världens skillnad mellan begrepp ”on display” och ”in action”!
Roger Säljö är den främste företrädaren i Sverige för den sociokulturella forskningsansatsen, som vuxit kraftigt i världen de två senaste decennierna. Denna menar att tänkande alltid är ”situerat”, det vill säga beroende av den situation man befinner sig i. Det blir då missledande att studera tänkandet i artificiella provsituationer, exempelvis genom skriftliga test. Att elever uppvisade svårigheter i den nationella utvärderingen 1993 (NUNA) kan i hög grad förklaras med den speciella kommunikativa situationen. Eleverna förstod ofta inte vilken typ av svar som förväntades av dem. Sådana svårigheter är vanliga i kommunikationssituationer, men i ett samtal kan man steg för steg pröva sin problemtolkning. Säljö betonar i sin artikel att i NUNA hade de som konstruerat provet tolkningsföreträde, trots att det förmodligen var deras formuleringar som vållade elevernas svårigheter, inte problemen i sig. Alltså kunde de dra slutsatsen att den svagare parten – eleverna – saknade den önskvärda förståelsen!
De resultat som Jan Schoultz får ligger helt i linje med en i dag omfattande internationell forskning. Den har till exempel visat att elever med goda betyg på sin skolmatematik får stora svårigheter när de ska göra beräkningar i en praktisk situation. Å andra sidan visar det sig att människor med låg eller ingen matematisk skolning klarar avancerade kalkyler i sitt arbete! De uppfinner helt enkelt fungerande beräkningsmetoder, utifrån situationens krav. Skriftliga svar på skriftliga frågor är en kravsituation vi främst möter i skolan. Den mäter där sällan verklig förståelse och kompetens. Sociokulturellt inspirerad forskning har bidragit till både en uppvärdering av praktisk kunskap och ett ifrågasättande av värdet av formaliserad utbildning i traditionella former. Tyvärr har resultaten ännu inte slagit igenom i den skolpolitiska debatten.
Jag träffar Jan Schoultz i arbetsrummet på Campus Norrköping, den del av Linköpings universitet som ligger i det gamla industriområdet mitt i staden. Jag vill veta hur han själv ser på de praktiska slutsatserna från avhandlingen. Inledningsvis är jag dock nyfiken på hur han, som under lång tid varit NO-lärare, hittat fram till det sociokulturella perspektivet, som i mycket relativiserar kunskapen. Naturvetenskapen brukar ju karakteriseras av ”fakta och rätta svar”?
– Det var när jag arbetade med läromedelsproduktion, som jag kom i kontakt med forskare med språkvetenskaplig bakgrund, berättar han. Sedan dess har jag intresserat mig för språkets betydelse i NO-undervisningen. När jag blev erbjuden att medverka i Roger Säljös projekt, visste jag dock inte mycket om det sociokulturella perspektivet.
– Det visade sig vara svårt att byta perspektiv, när man är fostrad i den piagetanska traditionen. Jag har märkt att naturvetarkollegor har svårt att se poängen med mina resultat. Det kan bland annat bero på forskningstraditionen inom naturvetenskap. Där är exakta mätningar i fokus och resultaten tolkas ofta som ”den sanna bilden” av verkligheten. Det sociokulturella perspektivet tillför en dimension som skapar osäkerhet kring resultat och metoder.
Hur påverkar det nya tänkandet Jan Schoultz arbete som lärarutbildare? Både han och kollegorna på Campus Norrköping arbetar med att mjuka upp studenternas syn på naturvetenskap. En mindre respektfull hållning överförs förhoppningsvis sedan till eleverna. Han menar att det sociokulturella perspektivet bäddar för en undervisning, som kan göra fler elever intresserade av naturvetenskap. De inser att det finns flera olika sätt att tänka, och genom att de får mera stöd genom samtal tar de sig fram bättre i undervisningen. Detta måste rimligtvis stärka deras självförtroende.
När jag ber honom om fler slutsatser för en förändrad NO-undervisning lyfter han först fram det som även kognitivistiskt orienterade forskare sagt länge: Begränsa antalet begrepp som behandlas i undervisningen! Men han betonar också att man måste skapa mycket mera utrymme för samtal, både mellan eleverna och mellan dem och läraren. Eftersom läraren inte hinner ha dialog med många elever på en gång blir gruppverksamhet centralt. Men det måste då handla om mycket genomtänkta aktiviteter – många lärare blev brända på ostrukturerade grupparbeten under 1970-talet.
En viktig poäng är att det sociokulturella perspektivet öppnar för en ny syn på elevernas utvecklingsmöjligheter. Om läraren får syn på elevernas tänkande, kan han också hjälpa dem vidare i det som Vygotskij kallar ”den närmaste utvecklingszonen”. I sina intervjuer såg Jan Schoultz tydligt att eleverna redan hade många begreppsfragment, som lätt kunde vidareutvecklas genom en dialog. Eleverna kan också skriva med egna ord kring undervisningsinnehållet, när läraren inte hinner prata med alla elever.
– Ytterst handlar detta om vad lärarna orkar och hinner med, betonar Jan.
Vad ser han då för utvecklingsmöjligheter när det gäller just utformningen av prov? Han skriver i avhandlingen att det inte finns någon neutral miljö, där man kan dokumentera tänkande. Jan Schoultz har förstås inga färdiga svar på vad han skulle göra, om han var ansvarig för den nationella utvärderingen i NO. Men de förändringar han gjorde i sina studier närmade uppgifterna till en autentisk situation, och i den riktningen menar han att man borde kunna gå mycket längre. Det skulle bidra till att proven i ökad utsträckning mäter det vi vill komma åt – det ökar den så kallade validiteten. Om proven har som syfte att ge underlag för förbättringar är det bättre om de bygger på samtal, även om man då kan ta med färre elever. Man borde även låta eleverna använda redskap. Uppgifterna måste också utformas så att de hjälper eleverna att komma in i rätt diskussion – den naturvetenskapliga diskursen – eftersom många elever annars faller platt för vissa ord i frågorna.
Gäller samma slutsatser för proven som lärare ger i skolan?
– Ja, svarar Jan Schoultz, det är precis samma sak här. Proven i skolan styr kraftigt elevernas lärande. Kan vi inte ändra dem blir det ingen utveckling. Men lärarna har en fördel framför konstruktörerna av nationella prov: De kan lättare bygga sina bedömningar på andra intryck än skriftliga svar.
Jan Schoultz tycker att lärarna ska tona ner de skriftliga proven och i stället lyssna mera på hur eleverna resonerar. Med det sociokulturella perspektivet har läraren en avgörande roll. Den som förstår mer behövs för att hjälpa eleverna vidare. De kan inte upptäcka den naturvetenskapliga världsbilden på egen hand, hur mycket de än laborerar. Avgörande är att läraren får fram elevernas tänkande – då blir undervisning och utvärdering två sidor av samma mynt. I pedagogiken som bygger på Vygotskijs tänkande har alla elever utvecklingsmöjligheter.
– Tänker man som Piaget blir det mera statiskt och stämplande – man konstaterar bara var eleverna befinner sig i sin utveckling, avslutar Jan.
På tåget hem från Norrköping funderar jag på hur viktigt det är att lärare (och skolpolitiker!) förstår att all forskning leder till speciella perspektiv och resultat, beroende på vilka grundantaganden man utgår ifrån. Behavioristisk och kognitivistisk forskning har bidragit till att lärare fått en alltför statisk bild av elevers möjligheter. Den växande sociokulturella forskningen väcker nya tankar och därmed också nya handlingsmöjligheter. I USA har den till exempel lett till ett stigande intresse bland både forskare och lärare för vad man kallar för ”authentic assessment”; prov som så långt det är möjligt efterliknar verkliga problemlösningssituationer. Det sociokulturella perspektivet ger, som jag uppfattar det, mycket bättre praktiska förutsättningar för att skapa en skola för alla.
Innan jag slumrar till, trött efter tre timmars intensiv diskussion med Jan Schoultz, hinner jag tänka en hädisk tanke: Varför måste vi göra naturvetenskapen i skolan så svår? Handlar det kanske också om att denna aura av svårtillgänglighet bidrar till att bevara etablerade makt- och statuspositioner i samhället? Måste vi inte bestämma oss för om det främst är en fråga om allmänbildning eller en förberedelse för universitetsstudier för en liten elit? Tänk om alla elever egentligen kan lära sig förstå naturvetenskap, om de bara möter en bra undervisning!
Torsten Madsén
(2000-11-15) |