Artikelförfattare
Eva Johansson är lektor i pedagogik vid Enheten för barn- och ungdomsvetenskap vid Pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet. Hon forskar om etiska frågor i förskola och skola främst
ur barnens, men också ur pedagogers perspektiv.
Hennes forskning rör också kvalitetsfrågor i förskolan. Hon har bland annat skrivit boken Små barns etik.
 |
|
| Litteratur |
| Björk, G (1995): Mobbning – ett spel om makt. Fyra fallstudier om mobbning i skolmiljö. Göteborgs Universitet, Institutionen för socialt arbetet, Skriftserien 1995:5. |
| Damon, W (1990): The Moral Child. Nurturing Children’s Natural Moral Growth. New York: The Free Press. |
| Frønes, I (1995): Among Peers. On the Meaning of Peers in the Process of Socialization Oslo: Universitetsforlaget AS. |
| Hill, A & Rabe, T (1994): Barns syn på andra barn. En studie av barns socialisation av attityder och värderingar av andra barn med särskild tonvikt på barn med funktionshinder (Rapporter från institutionen för pedagogik, nr 1994:06). Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik. |
| Hundeide, K (1989): Barns livsverden. En fortolkende tilnærmning i studiet av barn. Oslo: J W Cappelen Forlag AB. Johansson, E (1999): Etik i små barns värld. Om värden och normer bland de yngsta barnen i förskolan (Göteborg Studies in Educational Sciences, nr 141). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. |
| Johansson, E (2000): Etik i förskolan – ett nytt innehåll, en ny yrkesskicklighet och en framtidsfråga för pedagoger? |
| I I Johansson och I Holmbäck Rolander: Vägar till pedagogiken, Stockholm: Liber. |
| Johansson, E (2001): Små barns etik. Stockholm: Liber. |
| Kohlberg, L (1976): Moral Stages and Moralization. The Cognitive-Developmental |
| Approach. I T Lickona (red): Moral Development and Behaviour. Theory, Research, and Social Issues. New York: Holt, Rinehart and Winston. |
| Lindahl, M (1996): Inlärning och erfarande. Ettåringars möte med förskolans värld (Göteborgs Studies in Educational Sciences 103). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. |
| Løgstrup, K E (1994): Det etiska kravet. Göteborg: Daidalos. Merleau-Ponty, M (1962): |
| Phenomenology of Perception (C Smith, översättning). New York, London: Routledge. |
| Nucci, P L (1996): Morality and the Personal Sphere of Actions. I E S Reed, E Turiel, & T Brown (red): Values and knowledge (s. 41-59). Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Inc. Publishers. |
| Pramling, I (1994): Kunnandets grunder. Prövning av en fenomenografisk ansats till att utveckla barns sätt att uppfatta sin omvärld (Göteborgs Studies in Educational Sciences, 94). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. |
| Piaget, J (1960): The Moral |
| Judgement of the Child. (M Gabain, översättning). London: Routledge and Kegan Paul Ltd. |
| Valsiner. J (1991): Culture and the Development of Children’s Actions. New York: Johan Whily & Son Ltd. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Hur uppstår föreställningar om tillhörighet och främlingskap? Forskning talar om barns oförmåga till moral, men lektor Eva Johansson visar i en undersökning att moraliska frågor är centrala i barns liv. Barnens moral är som vuxnas, komplex och dubbelbottnad.
Barnen ingår i en småbarnsgrupp i en förskola. De är mellan ett och tre år gamla. Under en höst- och vårtermin dokumenterade jag barnens samspel för att försöka förstå deras moral, de värden och normer för sin samvaro som barnen uttryckte.
En forskningstradition som framhållit barns oförmåga till moral och som dessutom har kommit att dominera synen på små barn och deras moraliska möjligheter är grundad av Piaget (1960) och vidareutvecklad av Kohlberg (1974). Dessa forskare, båda influerade av Kant, framhåller individens autonomi, hennes logik och rationella tänkande som avgörande för moral. Eftersom små barns tänkande är inneslutet i egocentrism saknar de förmåga till moraliska överväganden.
I kontrast till dessa teorier visar min undersökning att moraliska frågor är centrala tidigt i barns liv. Små barn erfar värden och skapar normer för sin samvaro med utgångspunkt från vad som är viktigt för dem i deras värld. Att moralfrågor har denna position i barns liv är en viktig kunskap för oss vuxna och synliggör också den centrala betydelse förskolan och vi vuxna har för den människosyn som barn utvecklar.
Att höra till och vara lik andra är en viktig aspekt i små barns liv. Barnen tycks medvetna om och markerar olikheter både för att försvara och befästa sin gemenskap. (Barnens namn är fingerade. Barnens åldrar är angivna inom parentes, första siffran står för år och andra för månad.)
Emma (2:10) och Karin (2:10) leker ute med gungorna. De snurrar dem, släpper taget och springer undan. ”Hjälp!”, ropar de ivrigt och skrattar. Då Per (3:3) kommer utanför staketet markerar Emma: ”De vi nu!” Per stannar. Han hänger över staketet och iakttar flickornas lek. Emellanåt vänder sig flickorna om, kikar på Per och säger något. Per skrattar och kommenterar ibland.
Efter en stund bjuder Emma in Per i leken: ”Vill du snujja mej?”, frågar hon. ”Ja”, svarar Per, kliver fram och snurrar Emma. Karin som snurrar sin gunga mycket högre utmanar de andra: ”Titta, göra som ja.” Leken fortsätter. Per och Emma samtalar. ”Ja är stor”, påpekar Emma. ”Ja e mä stor”, fyller Per i. Emma vänder sig till Karin. ”Du ä liten”, konstaterar hon. Karin stannar och protesterar: ”Nä ja e stor!” Hon visar med en gest mot sin kropp. ”Karin inte stor”, säger Emma till Per. ”Men ja e mä stor!”, säger Karin bestämt. ”Näe, ja e stor”, säger Emma. ”Å ja e stor”, fortsätter Per. Diskussionen fortsätter, Emma och Per hävdar att Karin är liten och Karin invänder indignerat. Nu står Karin på gungan. ”Du kan inte stå upp och gunga”, säger hon utmanande. ”Jo det kan jag visst det”, protesterar Per. Med lägre röst, nära Emma säger Per förtroligt: ”Hon ä liten.” Men Karin protesterar igen: ”Nä ja ä stor.” Då skriker Per: ”Nä de ja määä!” Hans röst är stark. ”Ja inte liten. Ja e så här lång och stor!”, markerar Per och visar med handen på sin kropp.
Inledningsvis försvarar Emma flickornas rätt till sin värld. Så bjuder Emma in Per i leken, och gradvis kan vi följa att Per och Emma skapar en lekvärld där Karin alltmer utestängs.
I denna situation finns en intressant problematik. Vi kan känna igen den från andra sammanhang, kanske främst från skolbarns eller tonåringars och vuxnas värld. Det framgår av barnens agerande att de redan tidigt i livet värderar likhet högt. De tycks också uppfatta att likhet skapar samhörighet. Per och Emma äger sin likhet tillsammans, de är stora. Karin är inte som de, hon är liten. Att bli större tycks också viktigt. Genom att urskilja och markera det som är annorlunda förstärks det som är likt. Barnen visar också subtila kunskaper om hur man med hjälp av psykiska strategier kan få andra att uppleva sig annorlunda och därmed utanför.
Barnen uttrycker en levd insikt att de kan påverka andra men också vad likhet och avvikelse i förhållande till andra innebär. I den här situationen visar alla tre barnen att de upplever det kränkande att bli hållen för liten av kamraterna. De använder ordet liten för att uppröra varandras känslor och blir indignerade av samma orsak. Fenomenet som uppstår handlar om att sluta sig samman och utestänga den andre genom att manifestera den andres olikhet.
Hur utvecklar barn olika förhållningssätt till det som avviker? Att kontraster är viktigt för barns lärande har visats av Valsiner (1991, jämför även Pramling, 1994, Hill och Rabe,1994; Lindahl, 1996), men frågan är hur kontraster värderas av barn? Här finns en betydelsefull problematik som rör tolerans för det som är avvikande. Barn upptäcker och värderar tidigt aspekter i sin omvärld som normala respektive avvikande. Detta är troligen en komplex och subtil process. Är vi vuxna medvetna om denna process och vår egen betydelse för vad små barn uppfattar som avvikande?
Makt har flera dimensioner i barnens etiska liv. Ur det som barnen skapar gemensamt växer en insikt om att tillsammans är man stark. Styrkan blir synlig i förhållande till andra. Barnen prövar och markerar sin gemensamma styrka mot dem som är utanför deras lekvärld. På så sätt konstitueras och förstärks värdet av delade världar. Styrkan är ett värde och ett redskap att försvara andra värden med. Styrka för med sig olika möjligheter för barnen. Det är ett gott värde för de barn som tillsammans med någon annan upplever en gemensam kraft, ett eftersträvansvärt värde för andra att bli en del av medan det för den som blir utsatt kan vara ett negativt värde.
Viss forskning hävdar att barns relationer bygger på likhet i position (jämför Frønes, 1995; Damon, 1990; Piaget, 1960). Jag menar att detta kan diskuteras. Barnens relationer är varken fria från makt eller hierarkier. Att ha makt värderas högt av barnen och får inflytande på deras moral. Den som är snabb, stark, är större eller äldre har eller får mer makt, vilket i sin tur kan medföra rättigheter. Detta vet barnen. I valet mellan att dela världar med ett yngre barn och jämnåriga kamrater ligger det nära till hands att de yngre barnen väljs bort. Barnen föredrar till exempel att dela lekprojekt med barn som har mer inflytande än andra. De kan ge upp en överenskommelse att leka för att få vara tillsammans med någon de värderar högre eller som har inflytande över dem.
Emma (2:5) stänger dörren till dockrummet där också Josefine (3:5), Lisa (2:8), Karin (2:5), Per (2:10) och Sebastian (1:7) finns. Per sitter på madrassen. Flickorna skuttar runt och sjunger. Per går fram till Sebastian som står vid dörren och klappar honom på huvudet. ”Han få vaja däj inne”, säger Per vänligt. ”Han få vaja däj inne”, upprepar Per. Men flickorna invänder bestämt. Då klappar Per Sebastian på nytt och förklarar vänligt: ”Du få inte vaja där inne! Gå ut!” Så förändras Pers röst, han skriker: ”Bang! Bang! Bang!” Sebastian gnäller några gånger, vänder sig om och tittar på de andra och ut genom fönsterrutan i dörren. Per sätter sig på madrassen och frågar flickorna: ”Ska vi banga på honom?” ”Ja”, svarar Emma och följer med Per till dörren. De ”bangar”, sträcker ut armarna och skriker: ”Bang” mot Sebastian och mot barn utanför. Emma öppnar dörren. ”Gå ut!”, säger hon bestämt till Sebastian. Han går ut. Per följer efter. ”Ut!”, säger han och föser Sebastian framför sig.
Per tycks förstå och vilja ta hänsyn till Sebastians perspektiv. Samtidigt är relationen till de jämnåriga kamraterna mer betydelsefull för Per. Då han inte får medhåll i sin tanke att låta Sebastian vara kvar, ändrar han sig och deltar i att försvara leken och hålla de mindre barnen utanför. Sebastian blir utföst.
Att per förstärker sitt agerande mot Sebastian genom att skrika åt honom, är troligen inspirerat av de andra barnens närvaro. Att dela världar med andra ger styrka. Likhet blir, som vi redan sett, både ett sätt att finna gemenskap och att avgränsa mot andra. Men om barns önskan att dela lekvärldar med andra medför att de i första hand anpassar sig till andras önskningar kan vi lätt föreställa oss att detta i förlängningen kan bli en allvarlig etisk problematik. Det finns en risk att vissa barn kan bli redskap för andras vilja. Har vi vuxna mod att se detta och att förhålla oss till denna problematik?
Barnen strävar efter att sätta gränser för sin person, men också att pröva och försöka förstå andras gränser. Barnen gör något med den andre mot dennes vilja, ofta för att skoja, få kontakt eller leka. Det rör sig om lekfulla ögonblick men också om sammanhang som innehåller hot och våld. På så sätt möter de värdet av respekt för andras integritet.
Emma (2:8) och Per (3:1) sitter i soffan och tittar i böcker. Lisa (2:11) står på golvet intill. Flickorna har var sin trähammare:
Emma lutar sig mot Per, ler mot Lisa och säger: ”Putta ner Per.” Emma pressar sig mot Per som håller emot med handen mot soffan. Emma reser sig. ”Du putta ner Per! Du putta ner Per!”, uppmanar hon ivrigt Lisa. ”Haa”, svarar Lisa och siktar med hammaren mot Per. ”Paang! Pang!”, säger hon. Per tittar omväxlande på flickorna. Emma slår lätt med hammarskaftet mot hans axel. Per betraktar henne tyst. Lisa vänder sig om och tittar hastigt mot en vuxen i soffan mitt emot. Emma trycker hammaren mot Per, iakttar honom, lutar sig fram nära hans ansikte och håller handen om hans nacke. Lisa betraktar dem och böjer sig också fram nära Per. Emma skakar Pers huvud. /.../
Efter en stund lutar sig Lisa mot Per. ”Hej!”, säger hon med ljus och ivrig röst.” ”Hej!”, svarar Per och ler tveksamt. Emma håller handen om hans nacke. ”Nu ja putta ne dej”, berättar hon. ”Nej!”, invänder Per högt. Emma insisterar. Per protesterar igen med stark röst. Lisa lägger hammaren på hans arm. ”Nu putta ja dej”, upprepar hon. Flickorna petar med hammaren i örat på Per, som först sitter stilla, med böjt huvud men skakar sig sedan och flickorna släpper. De upprepar proceduren. Emma drar ner Per i knät. ”Nu putta ja ner dej”, säger hon. Hon håller honom i ett fast grepp. Per ligger stilla. Flickornas lek fortsätter. De håller omväxlande skaften på sina hammare mot Pers öron. /.../
Så flyttar Lisa sig och börjar leka med sitt halsband. Emma ropar tillbaka henne. Flickornas lek med Per fortsätter. En vuxen förmanar Lisa att vara försiktig. Lisa flyttar sig igen och visar sitt halsband för den vuxna. /.../
Per trycker bort Emmas huvud och sätter sig upp. Han tittar på Emma. ”Du ha ont i hörat. Ja putta ne dej”, förklarar Emma bestämt. ”Nej, ja putta ne dej me!”, skriker Per. Men Emma visar hammaren och fortsätter: ”Jo, ja putta ne dej! (och något ohörbart) Ja ha harmare!” Hon trycker skaftet mot Pers hand. Per iakttar henne, ser på sin hand och åter på Emma. Per tar tag om sina böcker. ”De mina bokar”, berättar han.
En stund senare förändras stämningen i leken. Flickornas förhållningssätt mot Per är nu glatt, ivrigt och omvårdande. De är försiktiga i sina rörelser. Lisas röst är ljus. Hon bekräftar Per. ”Nu e du fin”, säger hon. Lisa är mer aktiv nu, vilket kan vara ett uttryck för att hon upplever leken positiv. Emma håller fast Per och bankar lätt med hammaren och sjunger. Hon verkar nöjd. Hon behåller sitt övertag över honom men utan expressivt hot. Per ler mot dem och verkar vara med på leken. Han protesterar inte. Så försöker Lisa förändra situationen. Hon går och försöker få de andra barnen med sig. Hon ropar på dem, är ivrig och låter glad. Emma vill inte låta Per följa med till Lisa. Då han försöker resa sig pressar hon ner honom igen. Hon tittar på den vuxna men verkar inte hindras av det. Då Per är på väg ur soffan stoppar hon honom. Han sitter i soffan, ledsen:
Nu kommer Olle (1:11) fram till Per och rör först vid hans hår och sedan vid hans kind. Olle lutar sig fram, lägger huvudet på sned och tittar upp på Per. ”Där!”, säger han och vänder sig om mot den vuxna. Per tittar inte upp. ”Per?”, säger den vuxna med ett frågande tonfall. ”Per ä lessen”, berättar Emma som fortfarande håller armarna för utgången. Per tittar på henne. ”Är Per lessen?”, frågar den vuxna. Emma nickar och ler. ”Ja bottat (brottat) ner honom”, förklarar hon. /.../
I fortsättningen av leken markerar flickorna sin enighet och sitt avståndstagande till Per. Lisa försöker inte längre förändra situationen. I stället bekräftar och upprepar hon Emmas uttalanden. Då Emma säger att hon är arg på Per meddelar Lisa att det är hon också. Då Emma talar om för Per att han inte får vara med och leka instämmer Lisa. ”De bara Lisa och Emma och ja”, upprepar hon. Då en vuxen ropar att det är samling går flickorna. Per sitter ledsen kvar i soffan.
Hur skall vi förstå denna situation? Utifrån Emmas perspektiv verkar situationen handla om att visa styrka, utmana och undersöka Pers integritet. Emma agerar återkommande mot Pers önskningar och är medveten om det. Emma noterar och tolkar Pers reaktioner. Hon visar att hon förstår att Per är ledsen och att hon är orsak till det. Då Per protesterar och försöker visa sin gräns förstärker Emma sitt agerande. Allteftersom situationen fortskrider och Per blir mer ledsen och tyst oroas Emma. Hon iakttar honom och tittar efter vuxna.
Emma är berörd av Pers upplevelser men verkar samtidigt inte förmå sig till att sluta att markera att hon är starkare. Hon utmanas av sitt inflytande samtidigt som hon tycks medveten om att hennes sätt att handla mot Per inte är tillåtet och inte är gott för honom. Att Lisa är betydelsefull för Emma visar hon genom att hela tiden försöka få henne med sig. Emma behöver Lisas stöd, vilket också tyder på att Emma vet att det hon gör inte är rätt.
För Lisa är gemenskapen med Emma starkare än hänsynen till Per. Samtidigt visar hon en ambivalent upplevelse av situationen. Lisa tycks uppleva leken spännande, men också obehaglig och otillåten. Hon följer inte Emmas uppmaning att ”putta ner” Per, men visar ändå att hon är med i leken. Hon vill få Per med på leken, är känslig för Pers upplevelse och försöker göra något åt situationen. Hon försöker ge leken ett annat innehåll och få med sig de andra. Senare väljer Lisa att relatera till Emma, ansluter sig till Emmas beskrivning av Per, att han är dum. Hon följer Emmas initiativ hellre än att ifrågasätta dem.
Per försöker ibland protestera men hans förhållningssätt är i första hand undergivet. Han tycks anse att det inte är någon idé att hävda sin integritet. Ändå markerar han några gånger gränsen för sin person. Per håller i böckerna och talar om att Emma inte kan ta dem. Pers tysta överenskommelser med de andra är att ofta följa deras beslut och initiativ. Olle visar spontant intresse för den som är utsatt. Han pekar på Per och visar den vuxna att Per är ledsen. Olle uttrycker på så sätt stöd för Per.
Min tolkning är att det sker något mellan barnen som har med situationen, med deras gemensamma historia liksom med deras lärande att göra. I sitt samspel ingår de tre barnen i en osynlig överenskommelse om makt som också befäster de överenskommelser om makt som barnen redan har. I dessa har Per en underordnad position, Lisa finns i en mellanzon och Emma har en överordnad position. De accepterar dessa positioner, även om Per försöker förändra sin. Lisa strävar också i början efter att förändra situationen. Ingen av dem lyckas. Allteftersom samspelet pågår befäster flickorna sin makt över Per. Situationen bekräftar Björks (1995) antagande att mobbning fungerar som ett spel om handlingsutrymme, en bekräftelse på de maktförhållanden som för tillfället råder. Alla inblandade är deltagare i spelet, vilket är förutsättningen för att få delta.
Barnen agerar av nyfikenhet och spänning, prövar Pers gräns alltmer. De iakttar hans ansikte nära och intensivt. Barnens agerande ger stöd för det resonemang om ”det personliga” som Nucci (1996) har utvecklat. Det personliga har att göra med gränserna för individens självbestämmande, kontroll och val, skriver Nucci. I mötet med andra ”förhandlar” barn om och skapar gränser för sin person. På så sätt skapas en gräns för det individuella eller unika, mellan individen och gruppen. Denna gräns bidrar till barns känsla av identitet, framhåller Nucci.
Kan värdet av respekt för andras integritet bli synligt för barnen genom dessa erfarenheter av att få sin frihet begränsad, eller att begränsa andras frihet? Ibland tycks barnen vilja övertyga sig om den andres positiva reaktioner. De visar att de är oroade över den andres upplevelser, söker efter vuxnas reaktioner eller försöker undvika att utmana andra. Barnen visar att de förstår att den andre utsätts för något som inte är gott. Samtidigt finns ett annat lärande. Det kan för en del barn betyda att de lär sig att de inte har inflytande, att deras position är i underläge och att deras gränser inte respekteras av andra. Andra barn kan lära om att deras inflytande över andra kan utnyttjas i egna syften.
Situationen visar på vikten att se att små barn försöker förstå och markera egna och andras gränser. Då barnen utmanar andra utvidgas deras erfarenheter av andra. De upptäcker att de kan påverka andras upplevelser, känslor och tankar. Samtidigt kan vi föreställa oss att barnen också lär om hur de kan påverka andra. Detta lärande rör såväl gott som ont. Betydelsen av vuxnas närvaro och förmåga att se det som sker mellan barnen är slående.
Har små barns moral med främlingsfientlighet att göra? Jag har pekat på några aspekter av barns moraliska liv som många av oss kan känna igen, men kanske främst från sammanhang där äldre barn, tonåringar eller vuxna ingår. Att skapa och dela världar med andra är centralt i små barns liv.
Barnen visar också en känsla för det som är likt och olikt och att de kan påverka andra. De använder sig också av dessa insikter. Barnen manifesterar och prövar gränserna för egen och andras integritet. Att ha makt och vara maktlös hör till barnens erfarenheter. Jag vill betona att detta inte handlar om egenskaper hos enskilda barn utan snarare om positioner och underförstådda avtal (jämför Hundeide, 1989) som barnen utvecklar mellan sig och där vuxna också ingår. I ett framtidsperspektiv kan man fråga sig vad dessa tysta avtal kan betyda för barnens syn på sig själva och andra?
Det är viktigt att komma ihåg att barnen befinner sig i ett utforskande och i ett lärande som de självklart inte kan ställas till ansvar för. Däremot behöver vi vuxna ta detta lärande på allvar. Moral uppstår och utvecklas i konkreta möten mellan människor, där aspekter som makt och beroende alltid är involverade (Løgstrup, 1994, Merleau-Ponty, 1962). Erfarenheter av såväl tillhörighet som utanförskap, makt och maktlöshet är delar av människors liv oavsett om vi är små barn, tonåringar eller vuxna.
För oss vuxna gäller att ha modet att se att barns värld (precis som vuxnas) är både god och ond. Detta kan vara en smärtsam insikt, samtidigt kan den hjälpa oss att förstå processer som bidrar till barns syn på andra och hur vi själva ingår i dessa. Detta är en fråga vi vuxna och inte barnen har ett ansvar för.
Eva Johansson
(2001-11-02) |