Av Leif Mathiasson
 |
|
| Litteratur |
| Friedrich Fröbels första bok Die Menschenerziehung som utkom 1826 finns i svensk översättning med titeln Människans fostran (Studentlitteratur). Den bygger på en anonym översättning från 1920-talet som rekonstruerats och granskats av Jan-Erik Johansson. Fröbels tankar och idéer kan man även läsa om i Birgitta Wallströms Möte med Fröbel och Brita-Lena Ömans Fröbels lekteori och lekgåvor (båda Studentlitteratur). Den fröbelska traditionen granskas också i Jan-Erik Johanssons avhandling Metodikämnet i förskollärarutbildningen (Acta Universitatis Gothoburgensis) och Ingegerd Tallberg Bromans avhandling När arbetet var lönen (Almqvist & Wiksell International). |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Förskolans tradition ser annorlunda ut än skolans. Rötterna finns i den fröbelska synen på barn och kunskap, på barns utveckling och lärande. Arvet har präglat generationer av förskollärare och på så sätt hela förskolans verksamhet.
Det talas ofta om förskolans och skolans skilda kulturer. Förskolan präglas av en helhetssyn på barn som styr såväl innehåll som form och ger hela verksamheten en kvalitativt annorlunda karaktär än skolan. Lärandet sker i lek och rörelse, i musikens och sagornas värld, i olika husliga sysslor och inte minst i skilda former av skapande verksamhet.
Skolans tradition präglas mer av ämnesindelning och fragmentering, av läraren som lär ut och eleven som lär in, av förhör och prov, mätbarhet och bedömning. Den traditionella katederundervisningen, om än i varierad och modifierad form, utgör i mångt och mycket ett grundelement i skolans kultur.
Men olikheterna till trots så bottnar båda verksamheterna i 1800-talets fattigvårdsprojekt, menar pedagogikprofessor Jan- Erik Johansson:
– Förskola och skola är på sätt och vis samma projekt – men med olika lösningar.
Jan-Erik Johansson har ägnat många år åt att studera förskolans historiska rötter. Han kommer från Göteborgs universitet men är nu professor vid lärarutbildningen på Høgskolen i Oslo.
En avgörande orsak till att de båda verksamheterna kom att utvecklas i så skilda riktningar beror, anser han, på att skolan redan från början blev ett offentligt projekt som kontrollerades av staten, medan förskolan hamnade utanför offentlig och statlig kontroll.
– Den tidiga folkskolan var egentligen en slags förstärkt konfirmationsundervisning, säger han. Det tog lång tid, in på 1900-talet, innan skolan blev det vi i dag menar med skola, det vill säga en institution med daglig närvaro under många år.
Skolan var – i Sverige och övriga västvärlden – ett nationellt projekt med dubbla syften. Dels ett socialt; det vill säga att helt enkelt ta hand den växande skara barn som i urbaniseringens spår saknade tillsyn därför att föräldrarna arbetade, dels ett ideologiskt; det vill säga att lära barnen hut och vett och göra nyttiga och arbetsamma medborgare av dem.
– Skolan var en del i ett ideologiskt styrningsmönster, säger Eva-Lena Dahl, professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet, som i flera år samarbetat med Jan-Erik Johansson i studiet av förskolans historia. Och hon ställer den retoriska frågan:
– Vad var det barnen skulle lära sig i skolan? Jo, tio guds bud, katekesen och så några färdighetsämnen.
Ur detta politiska och ideologiska perspektiv var förskolan inte intressant. Tvärtom fanns det, menar Jan-Erik Johansson, en allmänt utbredd uppfattning att små barn inte skulle undervisas eller finnas på institutioner utan vara hemma hos sina mödrar.
– Det här verkar vara en tankeform som var väldigt stark i hela Europa, säger han. Och som fortfarande delvis gäller. Ett exempel är barn till arbetslösa vars rätt till förskola inte varit självklar i Sverige.
Det fanns till och med lagstiftning vid den här tiden – i delar av Tyskland – som uttryckligen förbjöd all form av undervisning av mindre barn. Men problemet med små barn som saknade tillsyn, därför att båda föräldrarna tvingades bidra till familjens försörjning, fanns i alla de industrialiserade områden som växte med explosionsartad kraft under andra delen av 1800-talet.
Verksamheten för små barn växte fram som ett socialt projekt. Men den kom att se olika ut i olika länder. Franska École Maternelle blev tidigt en del av skolsystemet liksom engelska Infant school. Tyska Kindergarten liksom de nordiska barnkrubborna och barnträdgårdarna stod utanför statlig styrning och kontroll och blev också i huvudsak filantropiska projekt.
Unga kvinnor ur borgerligheten gavs möjligheten att verka utanför hemmets domäner men samtidigt inom, vad som kunde anses vara, anständighetens och konventionens ramar. Eva-Lena Dahl använder begreppet ”samhällsmoderlighet”, alltså en möjlighet att kombinera yrkesarbete och moderlighet så att det framstod legitimt enligt dåtidens borgerliga moraluppfattning.
Den nordiska barnträdgårdsrörelsen har sina rötter i den tyska fröbeltraditionen. Grunden lades av Friedrich Fröbel (1782-1852) som formulerade sina idéer i ett tämligen oläst skriftställarskap och även var praktiskt verksam som lärare. Men det var först mot slutet av sitt liv som han öppnade sin första barnträdgård och på allvar utvecklade sina berömda lekgåvor.
– Fröbels lära har aldrig egentligen omsatts i praktiken, säger Jan-Erik Johansson. Annat än möjligen av honom själv.
Det finns ingen renlärig Fröbelrörelse, menar han. Den blev i stället en del av den borgerliga kvinnorörelsen och det fröbelska arvet tolkades och spreds av kvinnor inom denna rörelse. Tongivande i Tyskland var Henriette Schrader-Breyman, som startade Pestalozzi-Fröbel Haus i Berlin, och Berta von Marenholz-Bülow som var betydelsefull för den internationella spridningen av idéerna. I Sverige spreds tankarna av bland andra Anna Warburg, som även var verksam i Tyskland, och systrarna Moberg, som startade utbildningen i Norrköping.
En av grundstenarna i det fröbelska tänkandet är estetiken. Begreppet hämtade Fröbel från den tyske filosofen Alexander Baumgarten och ser det som en ny, grundläggande kunskapsform.
– Baumgarten definierar ju estetik som läran om den sinnliga kunskapens natur, säger Eva-Lena Dahl. Det handlar om en specifik typ av sinnlig kunskap som gör att vi uppfattar bilder, sätter samman saker och får föreställningar om sammanhang och helheter. Den estetiska erfarenheten ärgrundläggande för all mänsklig kunskap. Den finns med i allt vi gör. Estetisk kunskap har inte samma klarhet som de matematiska bevisen eller det logiska tänkandet, fortsätter Eva-Lena Dahl, utan är en kunskapsform som arbetar med en annan sorts klarhet och med ett associativt och brett mönster.
Estetikens och den sinnliga kunskapens betydelse stämmer väl in i den religiösa världsbild som är själva fundamentet i hela Fröbels tänkande. Den estetiska upplevelsen av naturen och konsten leder människan till kunskap om Gud. Men det är inte en institutionaliserad Gud, styrd av kyrkliga dogmer och föreställningar, som Fröbel utgår ifrån.
Fröbels Gud är i stället en slags universell naturkraft, som Jan-Erik Johansson uttrycker det:
– Det är ett gudomligt väsen som genomsyrar allt. Det är en naturens kraft som oavbrutet skapar, upprätthåller och fortsätter att skapa den värld vi lever i.
Eftersom människan är en del i denna skapelse så kan vi genom våra sinneserfarenheter och upplevelser få kunskap om världen.
Den lär också att Gud och skapelsen, det vill säga även människan, är god - en provocerande tanke inom dåtidens kristenhet som såg föreställningen om arvssynden som en bärande trosats.
– Den estetiska upplevelsen stämmer barnet gott till världen, säger Eva-Lena Dahl. Det handlar om ett iakttagande och relaterande till världen, ett sätt att lära känna sig själv som en del av skapelsen.
Det är naturligtvis inte heller någon tillfällighet att det är naturen och trädgården som blir både det symboliska ramverket men också en viktig del av den rent praktiska verksamheten. Barnet ses som en ömtålig planta som måste vårdas och skötas för att kunna växa och blomma. Och det är pedagogen - som likt trädgårdsmästaren - som ska skapa de rätta förutsättningarna.
– Men det är inte en passiv utan en aktiv process, säger Jan-Erik Johansson. Det är en aktiv mognadsteori som finns hos Fröbel. Det finns en naturlig natur som man inte behöver ingripa i. Men om naturen blir onatur så är det trädgårdsmästarens, förälderns eller lärarens, sak att ingripa och rätta till så naturen går sin ”rätta väg”.
Jan-Erik Johansson kallar det för ”en slags lökmodell” som börjar med relationen mellan mor och barn för att sedan vidgas i allt större cirklar – och där relationen mellan förskolläraren och barnet utgör en av dessa ständigt vidgade cirklar.
Det är en form av stadieteori, säger Eva-Lena Dahl:
– Vi går igenom olika stadier i livet men lämnar dem aldrig helt. Vi överskrider dem men bär dem med oss.
Detta är också grunden för vad Fröbel menar med en sann förståelse av barnet. En förståelse som handlar om inkännande.
– Man ser barnet framför sig, säger Eva-Lena Dahl. Och känner igen sig själv.
På samma sätt är samspelet med omvärlden nödvändig för barnets utveckling. Hela det fröbelska lekmaterialet är ett sätt att lära känna och förstå världen runt omkring. Upptäckandet, talandet, sjungandet, tecknandet – alltsammans är olika sätt för barnet att försöka förstå den värld vi lever i.
– Sanningen finns i världen omkring oss, inte inuti oss, säger Jan-Erik Johansson. Det är därför vi måste lära känna världen omkring oss och få kunskap om den.
Det är utifrån denna syn som Fröbelrörelsen lägger grunden för den verksamhet för små barn som förskolan vilar på. Det utvidgas, förändras och tillförs nya element, det omformuleras och omstruktureras – men grunden är i mångt och mycket densamma.
– Väsentliga delar av Fröbel-programmet är så väletablerat att det ingår i våra allmänna föreställningar om förskolan, säger Jan-Erik Johansson. Ta sångerna, lekarna, sagorna – vi tar dem för givna och ser inte rötterna.
Arvet har förts vidare från generation till generation. Det har varit möjligt på grund av att det trots allt, innan den stora expansionen på 1970-talet, handlade om en ganska begränsad grupp kvinnor som var verksamma. De personliga kontaktnäten var täta och utbildningsinstitutionerna förhållandevis få.
Även om nya idéer och influenser – exempelvis från kretsen omkring Alva Myrdal och Socialpedagogiska seminariet i Stockholm - påverkat utvecklingen och de gamla fröbelska begreppen ersatts av nya så lever mycket av traditionen kvar.
Det beror, menar både Jan-Erik Johansson och Eva-Lena Dahl, på att den under så lång tid fått utvecklas inom den borgerliga kvinnorörelsen och i stort sett fredad från samhälleliga ingripanden. Och det gör att förskolans kultur än i dag ser annorlunda ut än skolans, med en annorlunda syn på barn och lärande.
Leif Mathiasson
(2001-09-28) |