Artikelförfattare
Bo Göranzon är professor i yrkeskunnande och teknologi på Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Han är också konstnärlig ledare för Dialogseminariet på Dramaten och ansvarig utgivare för tidskriften Dialoger.
 |
|
| Litteratur |
| Dialoger, tidskrift som dokumenterar Dialogseminariet – ett samarbete mellan KTH och Dramaten sedan 1985. Hemsida: www. dialoger.se |
| Ewbank, Inga-Stina (1991): The Tempest and After, ingår i Shakespeare Survey, nr 43, Cambridge University Press. |
| Göranzon, Bo (red) (1988): Den inre bilden, Carlssons. |
| Göranzon, Bo (1990): Det praktiska intellektet, Carlssons. |
| Göranzon, Bo (2001): Spelregler – samtal på skilda nivåer, Dialoger. |
| Hammarén, Maria (1999): Ledtråd i förvandling. Om att skapa en reflekterande praxis, Dialoger. |
| Johannessen, Kjell S (1999): Praxis och tyst kunnande, Dialoger. |
| Melberg, Arne (1999): Läsa långsamt, Essäer om litteratur och läsning, Symposion. |
| Mobergs, Carl-Axel (1984): Caliban efter Stormen, ett föredrag vid Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetsakademien |
| i Göteborg |
| Mumford, Lewis (1954): Calibans uppror. Mänsklighet kontra omänsklighet i politik och kultur. |
| Polanyi, Michael (1966): The tacit dimension från 1966. |
| Polanyi, Michael (1958): Personal knowledge. |
| Renans, Ernest (1878): Caliban. Sjöberg, Alf (1982): Teater som besvärjelse, Nordstedts. |
| Ruin, Hans (1930-31): Den återuppståndne Caliban, |
| Shaffer, Elinor S.Ed. (1998): The Third Culture: Literature and Science. |
| Strindberg, August (1999): Teater och Intima Teatern, Nordstedts. |
| Strindberg, August (2000): En blå bok III-IV, Nordstedts. |
| Turner, Mark (1966): The |
| Literary Mind. The Origins of Thought and Language |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Den klassiska litteraturen gestaltar grundläggande erfarenheter i vårt medvetande och vardagstänkande samtidigt som den är en kraft att påverka begreppsbildningen inom forskningen. Dessa tankar utvecklar Bo Göranzon, professor i yrkeskunnande och teknologi,bland annat med utgångspunkt från Shakespeares ”Stormen” och Strindbergs ”Ett drömspel”.
"Har Du ej som barn hållit en snäcka för örat och hört … hört ditt hjärtblod susa, dina tankars sorl i hjärnan, bristningen av tusen små utnötta trådar i din kropps vävnader … detta hör du i den lilla snäckan, föreställ dig då vad som skall höras i denna stora!”
Indras dotter förklarar för Diktaren i scenen från Fingalsgrottan i Strindbergs Ett drömspel hur inre bilder växer fram när man håller en snäcka för örat. Ett Drömspel är ett av många arbeten från olika kulturer och språkområden där Shakespeares Stormen är närvarande, inte direkt som en uppenbar källa att identifiera men som en snäcka som författaren har hållit till sitt öra. Denna hemlighetsfulla kvalité hos Stormen finns i det outtalade, undertryckta något som i sin tur öppnar för en mångfald av läsningar och egna reaktioner.
I mitt inledande exempel kan jag föreställa mig att Harry Martinsson hade Caliban-figuren i Shakespeares Stormen som en förebild för det praktiska intellektet när han tecknade luffaren Bolle och hans förhållningssätt till tillvaron.
Harry Martinssons använde uttrycket ”ungefärlighet” för vad han kallade människoandens ”friska gräs”. Han tyckte sig se hur vår kultur hade blivit odlingsmark för den ”skickliga plattheten”.
I romanen Vägen till Klockrike utgiven 1948 skriver Martinsson om yrkesluffaren Bolle:
”Men ibland kom det skogsfolk ur skogarna och timrade långa rännor på underreden och bockar, som höjde sig ett stycke över bäcken ibland till manshöjd och mera, och därefter lägre, alltefter hur lutningen var.
Bolle lärde sig inte hälften av allt detta. Nej, ju mer han luffade ju större respekt fick han för det okonstlade salvelsefria arbetet, för yrken som var föga omtalade, men som i själva verket var invecklade vetenskaper. De arbetande händernas tysta vetenskap.”
”De arbetande händernas tysta vetenskap” blir en metafor för aspekter på tyst kunskap som blir ett fenomen inom forskningen – tio år efter Harry Martinssons litterära gestaltning – introducerat av kemisten Michael Polanyi i hans bok The tacit dimension. Den klassiska litteraturen gestaltar grundläggande erfarenheter i vårt medvetande och vardagstänkande samtidigt som den är en kraft att påverka begreppsbildningen inom forskningen. Dessa idéer finns utvecklade i två böcker som har haft ett stort inflytande internationellt under senare år i diskussionen om språk, kultur och kunskap – Mark Turners The Literary Mind och The Third Culture med Elinor S. Shaffer som redaktör.
I Öppna brev till Intima teatern publicerade 1908 skriver Strindberg en essä om Stormen som han inleder så här:
”Det förefaller mig ibland, som om ett diktverk icke ägde fullt personligt självständigt liv, utan för sin tillvaro fordrade samverkan med en krets, eller måste taga ström från en dynamo av sinnen eller en ackumulator av sympatier. Man ser ju repriser av mästerverk som misslyckas. Detta betyder, att gehöret eller resonansen saknades för tillfället. På samma sätt med goda pjäser som falla vid premiären, emedan pjäsen saknade propos eller aktualitet. Ett annat år blåser en ny vind, och då fyllas de slappa seglen, skeppet går för fullt.
Vid detta seklets ingång upptäcktes den ånyo och fick fart; jag läste den och hörde den läsas. /..../ och jag ville icke se Stormen uppföras; jag vill läsa den och göra mitt sceneri av bara luft och belysningar”.
Strindberg menar att i Shakespeares dramer är det varken handling eller personer som intresserar oss utan det som sägs.
Stormen gick som en cyklon kring hela landet 1901 i en uppläsning av teaterledaren och skådespelaren August Lindberg som framförde alla tjugo roller själv som ett monodrama utan kostymer och utan dekorationer.
Jag vill ge tre korta exempel på läsningar av Stormen där Caliban-figuren är den avgörande metaforen för tidsandan när den skrevs: 1930, 1950 och 1980.
Filosofen Hans Ruin skriver vid årskiftet 1930-31 om Den återuppståndne Caliban och avslutar sin essä med följande: ”Men ett är säkert: att det är primitiviteten som i detta nu är kulturens fara.” Caliban – Shakespeares ”spräckliga byting” avlad av satan själv med en häxa vid namn Sycorax – blir metaforen för primitivitetens renässans i Ruins läsning.
I en bok av teknikhistorikern Lewis Mumford med titeln Calibans uppror. Mänsklighet kontra omänsklighet i politik och kultur säger Mumford. ”Låt oss börja med kontrollen över Caliban. Den första plats man skall möta detta vidunder, är i sitt eget inre, och den första åtgärden innebär varken mer eller mindre än tron på sin egen förmåga att utöva kontroll. Vi skall aldrig gynna de lägre funktionerna på de högres bekostnad.”
Mitt tredje exempel är arkeologen Carl-Axel Mobergs föredrag Caliban efter Stormen. Moberg är inspirerad av den franske religionsforskaren Ernest Renans läsdrama Caliban från 1878. Renans slutlige Caliban står för mänskligheten och Moberg utvecklar denna analogi och ställer upp ekvationen Caliban = oss själva. Det finns i dag starka skäl att undra om Caliban står inför en ny storm, ojämförligt farligare och vildare och helt annorlunda än den som förde Prospero till hans ö. Det är Caliban själv som besvurit fram stormens makter. Kommer det då att finnas kvar någon Caliban efter Stormen, frågar Moberg.
Min läsning av Stormen ger en innebörd av Calibanfiguren som går i en annan riktning än de tre exempel jag skisserat. Min läsning av Stormen utgår ifrån Shakespeares gestaltning av relationen mellan teori och praktik. Läsningen är också påverkad av regissören Alf Sjöberg som i sin förberedelse av Molières Hustruskolan, som var hans sista uppsättning på Dramaten1980, skriver en essä som han kallar Strindberg och Molière. En analogi sammanställd till Hustruskolan där han säger: ”Mer och mer börjar Molières teater och han själv vinna närhet, likhet, liv och gemenskap ställd i relation till Strindberg” och avslutar artikeln med ”att det är i analogin med andra öden, andra diktare, vi äger möjlighet att förstå en klassisk dikt och därigenom på en gång vår samtid och oss själva.” Sjöberg lägger med andra ord Strindberg som en snäcka till örat när han läser Molières Hustruskolan.
Människan är inte människa, hon blir det. Det är kulturen och språket som skiljer människan från djuret och maskinen. Dessa idéer finns hos en Vico eller en Descartes vid naturvetenskapens genombrott.
De blinda lär ha ett enastående gott minne.
Ur Strindbergs Ett drömspel:
Den blinde:
/.../ Jag frågade en gång ett barn varför havet var salt och barnet som hade en far på långresa svarade genast: havet är salt därför att sjömännen gråter så mycket. Varför gråter sjömännen så mycket då? Jo, svarte han, därför att de jämt ska resa bort ... Och därför torkar de alltid sina näsdukar uppe i masterna! Varför gråter människan när hon är ledsen, frågade jag vidare? ... Jo sade han, därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man ska se klarare!
Vad innebär det att se klarare? I Påsk, som Strindberg skrev 1901 ett år tidigare än Ett drömspel, kan Eleonora uppfattas som en förstudie till Indras Dotter. Dottern Eleonora i den hårt drabbade familjen Heyst säger till gymnasisten Benjamin som är inackorderad i familjen:
”Lägg nu märke till att den ena människan kan se det, som den andra inte ser...var därför icke så säker på dina ögon!”
Eleonora upprättar en tillit, ett förtroende med Benjamin som får honom att börja tänka:
”Jag förstår egentligen inte orden du säger, men jag tycker mig fatta meningen av dina tankar! säger Benjamin. Och vidare: Allt vad du säger tycker jag mig ha tänkt jag också.”
Nu till mötet mellan Prospero och Caliban i Shakespeares Stormen:
Prospero:
Och nu till Caliban min träl, som aldrig
Ger vänligt svar på tal.
/.../
Omistlig dock för oss. Han gör upp eld
Och bär in ved, förrättar alla sysslor
Till gagn för oss. - Hej , träl där! Caliban!
Din jordklump, svara!
Caliban:
Jag vill ha matro.
Mig tillhör ön, från Sycorax, min mor.
Du stal den av mig. När du först kom hit,
Strök du min rygg och kelade och gav mig
Vatten med safter i och lärde mig
Det större ljusets och det mindres namn,
Som brinna dag och natt. Då höll jag av dig
Och visade dig allt som fanns på ön /..../
Här är jag ensam undersåte nu.
Som var min egen kung och hålls i stia
I hårda stenen; resten utav ön
Förhåller du mig.
Prospero:
Avskyvärde träl,
Som ej tar efter gott, men mäktar allt
Vad som är ont, jag tyckte synd om dig;
Med möda fick jag dig att tala, lärde
Dig något varje stund. När du, din vilde,
Ej visste vad du mente, kacklade
Liksom ett djur, förlänte jag din åtrå
Ord att förkunna den. Din låghet dock
Behöll, trots fostran, det som högre väsen
Ej kunna lida; därför stängdes du
Med all rättfärdighet i klippan där.
Långt mer än fängelse har du förtjänat.
Caliban:
Tal har du lärt mig; allt jag vann på det,
Är att jag kan förbanna. Pesten slå dig,
Som lärde mig ditt språk!
Prospero:
Häxyngel bort!
Bär ved; och rappt, det gör du klokast i;
Mer väntar. Rycker du på axeln oting?
Är du försumlig, eller lyder trögt,
Så bräcker jag Din kropp med kramp och slår
Vart ben i dig med värk, till dess ditt tjut
Får vilda djur att skälva
Caliban:
Tag först hans böcker; utan dem är han
Så dum som jag, och ingen ande alls
Kan han befalla då. De hata honom
Så djupt som jag. Bränn bara böckerna.
Namnet Caliban härrör troligen från Shakespeares läsning av den franske filosofen Montaigne. Montaigne hävdade att man måste lära att värderingar om rätt och fel, ont och gott, skiftar alltefter kulturella och historiska sammanhang.
Caliban har genom det språk Prospero förmedlar till honom blivit påtvingad ett nytt sätt att tänka. Han hittar inga egna associationer, ingen egen innebörd i orden i kontakterna med Prospero. Det är långt från den tillit och det förtroende som upprättas mellan Eleonora och Benjamin i Strindbergs Påsk.
Shakespeare är uppmärksam på de mekanismer som vidgar klyftan mellan språket och människors erfarenheter. Kriser är begreppsförvirring i själva det system av normer och överenskommelser som gör att människor kan enas om en gemensam verklighetsuppfattning, Vad Shakespeare skildrar är den kris som blommar när denna form av samförstånd upphör, när språk och verklighet inte längre sammanfaller.
Konfrontationen mellan Prospero och Caliban kommer närmare vår tid genom den analogi vi kan se i Magisterns förnedring av Officern i Ett drömspel:
Magistern (till Officern):
Nå min gosse, kan du säga mig nu hur mycket är två gånger två?
Officern:
(blir sittande; letar med smärta i sitt minne utan att finna svaret)
Magistern:
Du skall stiga opp när du blir frågad.
Officern (plågad, reser sig):
Två … gånger två … Låt mig se! … Det är två två!
Magistern:
Jaså du! Du har inte läst över din läxa!
Officern (skamsen):
Jo det har jag, men...Jag vet hur det är, men jag kan inte säga’t ...
Magistern:
Du ämnar svänga dig! Du vet det, men kan inte säga’t. Kanske jag ska hjälpa dig!
(Han luggar Officern)
Officern:
Å, det är rysligt, det är rysligt!
Magistern:
Ja det är rysligt att en så stor gosse inte har ambition ...
Officern (pinad):En stor gosse, ja, jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan ... (Liksom vaknande) jag är ju promoverad … Varför sitter jag då här? Är jag inte promoverad?
Magistern:
Jo visst, men du ska sitta och mogna, ser du. Du ska mogna … Är det inte rätt kanske?
Officern (tar sig för pannan):
Jo, det är rätt, man skall mogna ... Två gånger två ... är två, och det skall jag bevisa med ett analogibevis, det högsta av alla bevis! Hör på nu! Ett gånger ett är ett, alltså är två gånger två två! Ty det som gäller om det ena gäller om det andra!
Magistern:
Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är orätt!
Officern:
Det som är efter logikens lagar kan icke vara orätt! Låtom oss pröva! Ett uti ett går en gång, alltså går två uti två två gånger!
Magistern:
Alldeles rätt enligt analogibeviset. Men hur mycket är då en gånger tre?
Officern:
Det är tre!
Magistern:
Följaktligen är två gånger tre också tre!
Officern (eftertänksamt):
Nej, det kan inte vara rätt ...det kan inte ...eller också ... (Sätter sig förtvivlad). Nej, jag är inte mogen än!
Magistern:
Nej, du är inte mogen på långt när ...
I en Blå bok, avdelning III, skriver Strindberg om Matematikens bristfällighet:
”Hur litet exakt matematiken är kan man se av två stridiga uppgifter om logaritmers reducerande till naturliga logaritmer.
Handbok för ingenjörer uppger e = 2, 302585, men Läroboken i algebra säger e = 2,7182818.
Men genom logaritmernas införande i uträknade tabeller, har kunskapen om logaritmens natur nästan försvunnit.
Det finns således matematiker, som icke kunna räkna ut en naturlig logaritm, och icke heller utföra en multiplikation med logaritmer, utan att anlita tabellerna. Och om faktorerna icke äro 7-siffriga kunna de icke begagna tabellerna, som vanligen är 7-ställiga. Det är således utanlärt.
Därför har jag skäl att säga det logaritmernas ingripande i trigonometrin, har förstört denna härliga upptäckt. Man ser icke sammanhanget, man förstår det därför icke, men man räknar ut mekaniskt, som räknemaskinen, vilken gör logaritmer.”
Officern i Ett drömspel och ingenjören/matematikern i exemplet ovan har förlorat något i sitt praktiska intellekt och litar inte på sitt eget omdöme. Strindbergs farhåga visar sig ha en grund och forskningen om yrkeskunnande behandlar detta tema i dag med skärpt uppmärksamhet.
Vad Mark Turner utvecklar som tema i boken Literary Mind är att de litterära klassikerna en Homeros, en Dante, en Shakespeare, en Proust är snäckor som vi kan använda för att förstå och bearbeta våra erfarenheter, vårt medvetande och vårt språk. Vi har sökt svaren på grundläggande frågor om språk, minne och medvetande inom samhällsvetenskapen och det är att gå i fel riktning. Det krävs ett nytt paradigm där klassisk humaniora intar en central plats.
Strindbergs förhållningssätt till läsandet och skrivandet formulerar han genom Den Okände i Till Damaskus del III:
”/.../ vad jag läst är vordet mitt, emedan jag slog sönder det som glas, smälte om det och ur massan blåste jag nya glas i nya former.”
Läsande av kvalificerade texter föregår skrivandet. I forskningen och utbildningen inom avdelningen yrkeskunnande och teknologi vid KTH är intresset att beskriva och förmedla aspekter på den erfarenhetsgrundade kunskapen. Erfarenhet är ett komplicerat fenomen som omfattar inte enbart en direkt egen erfarenhet av en verklighet utan samtidigt ett resultat av förmågan att utveckla den egna fantasin genom mötet med analogier och metaforer från konsten och annan yrkesverksamhet än den egna. Dialogseminariet vid Dramaten är ett laboratorium inom vår forskning för att experimentera med konstnärliga uttrycksformer och se analogier med yrkeskunnande inom konstnärlig verksamhet.
Inspirerade av arbetet med konstnärligt utvecklingsarbete har vi utvecklat en så kallad dialogseminariemetod där det första ackordet är en litterär impuls för att på ett indirekt sätt frigöra fantasin och förmågan att konkretisera i egna exempel mötet med en text. De egna tolkningarna konfronteras med andras tolkningar av samma lästa text vid en systematisk genomgång – kollektiv reflektion – som följer det individuella reflekterandet; därefter är en utveckling igång som över tiden skapar en förmåga till att lyssna till andras perspektiv och bearbeta egna erfarenheter och analogier till ny kunskap och insikt.
Den sinnliga kunskapen, handens intelligens, är den mest komplicerade kunskapen att gestalta och förmedla verbalt. Den måste visas. Handens intelligens finns mer eller mindre utvecklad inom all yrkesverksamhet från den mest kvalificerade naturvetenskapliga forskningen till vad vi traditionellt kallar hantverksyrken till exempel hos frisörer, servitörer, bussförare och bilmekaniker. Handens intelligens avgör kvalitén inom en yrkesverksamhet. Det paradoxala är att den inte uppmärksammas utan snarare ringaktas i dagens utbildningssystem. Formeln i dagens utbildning är att praktiken är tillämpad teori vilket är ett autistiskt förhållningssätt till praktiken. En utvärdering av informationssamhället i Japan 1985 myntade ordet funktionell autism som ett framträdande drag i samhällsutvecklingen. Detta autistiska drag är förmodligen ännu mer framträdande i dag i vårt eget samhälle och kultur.
Bo Göranzon
(2001-09-28) |