Claes Borgström är advokat och har bland annat varit ordförande i Advokater utan gränser i Sverige. Genom åren har varit flitigt använd som juridisk kommentator i tidningar och
teve. Bland annat följde han Palme-processen och gav 1991 ut boken Rättegången om mordet på Olof Palme. I mars förra året utsågs han av regeringen till ny Jämställdhets-ombudsman, JämO.
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Två frågor får jag ofta. Hur kommer det sig att du blev advokat? Och numera också: Hur kommer det sig att du tackade ja till att bli JämO?
Hur ska jag veta det, brukar jag tänka, men jag svarar ofta: ”Ja, det har väl något med min uppväxt att göra, men det är svårt att psykoanalysera sig själv.” Jättesvårt.
”Jaha, din uppväxt, dina föräldrar och dina syskon, menar du”, blir ofta följdfrågan. Sedan talar vi en stund om min mamma och om mina systrar. Sambandet blir aldrig riktigt klart, men det finns väl där.
Jag var naturligtvis mycket tillsammans med mina syskon, jag hade en bror också, och med mina föräldrar, men redan från nio-tioårsåldern så är det plugget och kompisarna det handlar om. Som jag minns det. Lektionerna, läxorna, proven, lärarna, rasterna, hem och käka efter plugget och sedan ut och lattja burken (mina barn avskyr det uttrycket) eller spela fotboll. Hipporna – ”ska du på Kristinas hippa på lördag?” – vilket betyder tillställning med dans. Kristina bodde för övrigt på Parkgatan 8 på Kungsholmen i Stockholm. Ja, ja.
Föräldrar och syskon är de viktigaste människorna man har omkring sig när man växer upp brukar jag säga till mina barn i ett försök att förmå dem komma i tid till middagen. Men själv undrar jag om inte mina lärare i småskolan, realskolan och gymnasiet har haft minst lika stort inflytande på min utveckling och mina yrkesval som mina närstående. Plus mina kompisar, förstås.
Ta min teckningslärare i första och andra förberedande till exempel. När man bråkade på hennes lektion knuffade hon in en i ett intilliggande klassrum med orden: ”Titta nu noga på den här pojken, han har varit riktigt elak.” Sedan fick man stå i det andra klassrummet i en halvtimme innan fröken ropade att man skulle komma in igen. Men det värsta straffet hon utdelade var när man blev framkommenderad att sitta i hennes knä mitt under lektionen. Den förödmjukelsen kan ha tänt en låga som fortfarande brinner för de förtrycktas sak.
Så här i efterhand framstår min livsbana som ganska given. I gymnasiet hade jag en klassföreståndare som spädde på min olust inför orättvisor. Jag gick latinlinjen. I klassen var vi tjugo tjejer och fyra killar. Vi killar satt längst bak. Längst fram, precis nedanför katedern, satt Maria. Hon var duktig och bråkade aldrig. Det förekom att vi killar störde lektionen. Ibland tappade läraren humöret och skrek: ”Nu ska det vara tyst i klassen!”. Samtidigt lutade han sig fram och luggade Maria så att hennes huvud for fram och tillbaka.
Kanske var det då som, utan att jag visste om det, det blev klart att jag skulle bli först advokat och sedan Jämställdhetsombudsman.
I den senare egenskapen var jag nyligen i en gymnasieskola och talade om jämställdhet. Min systerdotter Elin hade sett mig på Aktuellt i TV och tyckt att jag var för mesig i min kritik av de ojämställda förhållandena på regeringskansliet. ”Skärp dig och kom till min skola och tala om jämställdhet”, sa Elin. Så skulle aldrig jag ha sagt till min morbror. Det har hänt saker, som man brukar säga, vilket även bekräftades av den diskussion vi hade under en timme i Elins skola.
Skolan var trots allt OK på min tid men den är bättre nu. För sådana som jag och mina barn vill säga. Det gäller att passa för att gå i skolan. Annars kan man hamna i svårigheter. Såtillvida är mycket sig likt.
Claes Borgström
(2001-09-28) |