I september 1995 mördades Gerard Gbeyo, en asylsökande man från Elfenbenskusten, i centrala Klippan av två pojkar som tillhörde ett öppet rasistiskt ungdomsgäng. Vittnen har i polisförhör uppgett att pojkarna och deras kamrater under kvällen talat om att prygla en ”neger” den natten. Då de såg Gerard komma gående sprang de ifatt honom och under tiden satte en av pojkarna på sig en armbindel med hakkors. Därefter stack han kniven i bröstet på Gerard och sprang sedan tillsammans med sin kamrat från platsen. I Kungälv, samma år, torterades 14-årige John Hron på ett ofattbart grymt sätt till döds av ett gäng skinnskallar. I oktober 1999 mördades Björn Söderberg, fackligt engagerad syndikalist, för sin kamp mot nazismen. Han sköts till döds för sina politiska åsikter skull, av förövare med nynazistisk hemvist.
Listan kan göras längre. Under 1990-talet har minst ett dussin människor mördats i Sverige av politiska skäl och av personer med anknytning till nazistiska grupper. Dessa vidriga våldsdåd fick stora rubriker i massmedia, med all rätt, och väckte livlig debatt om hur vi måste stoppa den växande rasismen och främlingsfientligheten i vårt samhälle. Men samtidigt pågår ”vardagsrasismen” hela tiden utan stora rubriker. Överallt i vårt avlånga land, varje dag och varje vecka, inträffar ”incidenter” med rasistiska förtecken. Människor hotas och trakasseras för att de har en annan hudfärg, en annan religion och andra seder och bruk än ”vanliga” svenskar.
I dag ser vi en skrämmande hotbild med en växande rasism, nynazism och främlingsfientlighet över hela Europa. De högerextrema grupperna i Europa har på bara det senaste årtiondet vuxit från betydelselösa sekter till etablerade partier. I flera europeiska länder har små extrem- nationalistiska partier vunnit dramatiska framgångar. Journalisterna Stieg Larsson och David Lagerlöf har granskat extremhögerns utbredning i Europa, land för land. I en artikel i detta nummer tecknar de konturerna av en ny och skrämmande politisk karta i Europa.
Så ser det ut i vårt svenska samhälle och i den värld vi lämnar över till nästa generation.

Ändå känns det som ett ljus i mörkret att så många modiga ungdomar tar strid och reagerar mot de antidemokratiska krafterna. Det gjorde till exempel några ungdomar i Karlskrona. När nazisterna började värva medlemmar på den egna skolan fick de nog. De kände att något måste göras och med gemensamma krafter drog gymnasieungdomarna igång egna manifestationer mot främlingsfientlighet; aktioner som samlade tusentals elever och lärare i Karlskrona. Om detta kan ni läsa i ett reportage i detta nummer.
Tusentals ungdomar ställer upp vid antirasistiska demonstrationer och visar civilkurage. Nyligen fick en ung antinazist, Fredrik Pettersson 19 år, motta Årets civilkuragepris, instiftat till minne av Björn Söderberg. Fredrik har själv misshandlats av nazister i skolan. Det fanns ett 30-tal nazister i hans omgivning och när han gick till skolledningen och ville att skolan skulle manifestera mot rasism fick han till svar att skolan inte är en institution som ska ta politisk ställning.

Lärarna och skolan har en nyckelroll när det gäller att ge levande och engagerande kunskap i viktiga livs- och värderingsfrågor. Men skolans etiska och sociala fostran har under senare år kommit alltmer i skymundan i den allmänna debatten om skolan. Det har alltför länge avfärdats som ”flum” av dem som fått det största utrymmet i den massmediala kunskapsdebatten.
Det måste finnas tid i skolan också för frågor som handlar om etik och moral; om viktiga värderingsfrågor. Unga människor vill diskutera de stora existentiella frågorna, de vill möta lärare som orkar engagera sig, vuxna människor som vågar visa civilkurage.
Det visar en rad undersökningar om vad eleverna tycker är viktigt i skolan. Samtidigt anser eleverna att det ges alldeles för lite tid till sådana diskussioner. Undersökningar visar också att lärarna anser att tiden är för knapp för att tillåta sådana samtal. I den slutrapport som Ungdomarnas demokratikommission lämnade till Demokratiutredningen redovisas att 69 procent av ungdomarna i Sverige anser att de aldrig eller nästan aldrig i skolan uppmuntrats att kritisera och försöka förändra samhället.

Unga modiga människor som har ett starkt samhällsengagemang, som reagerar mot orättvisor, rasism och främlingsfientlighet, måste i alla lägen kunna räkna med skolans och vuxenvärldens stöd.
Det handlar om att ge läroplanens övergripande mål om skolans grundläggande värden en reell innebörd. Om hur vi i konkret handling ska översätta dessa tänkvärda ord:
”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.”
Häri ligger fortfarande skolans stora utmaning.

Lena Fejan Ljunghill
(2001-11-02)