Förr var det mallar, nu är det en process. Slöjden genomsyras i dag av ett utvecklingstänkande där vägen dit är viktigare än slutprodukten. Det här är ett ämne som tar hela kroppen i anspråk. Händer och huvud måste samspela för att resultatet ska bli bra och kunskapen växa.

Dom där storkarna som man gjorde i träslöjden, säger många med drömmande min. Alla fick göra storkar som såg precis likadana ut.
Storkar? Visst var det väl hägrar?
– Tranor. Det är tranor, säger Jan Sjögren bestämt och han borde veta. Han är universitetslektor och filosofie doktor vid Linköpings universitet, på Estetiska institutionen där han bland annat undervisar blivande slöjdlärare och har fristående kurser för konsthantverkare, slöjdare och museifolk.
Det där med likadana tranor är han inte mycket för. Det är för mycket malltänkande – och det har sin historia.

Otto salomon, 1800-talets store svenske slöjdpedagog blev internationellt känd för en metodik, som i korta drag byggde på övningar som följde principen från det lättare till det svårare i en planmässig lärogång.
– Det var en fantastisk tanke att använda skapandet för att utveckla människan, säger Jan Sjögren.
Det är inte förlagorna som är det väsentliga, menade Otto Salomon, utan den pedagogiska idén. Tanken var god, men slog inte igenom riktigt hos lärarna, mycket beroende på den korta utbildningstiden. De fick gå fem eller fem plus fem veckor på kursgården Nääs och hann aldrig göra metodikens målsättning till sin egen övertygelse, så mallarna hamnade i centrum.
Slöjden stelnade och det slöjdades efter mallar i skolan – och det har hängt kvar länge. Tänk bara på alla dessa tranor! Vändpunkten kom med den nya grundskolan.
– Och sedan har det bara blivit bättre och bättre, framför allt därför att tilltron till elevernas förmåga har ökat och då ökar också kraften i den här pedagogiska idén. För att människor ska bli fullständiga och utveckla alla sina förmågor måste man ge dem den här fantastiska chansen att slöjda, utbrister Jan Sjögren lyriskt.
Varför? Ja, bland annat för att ämnet kombinerar teori och praktik. För att man jobbar i material och hela tiden ser vad man producerar. För att man få vara med om en process i det här synliga skapandet.
– Frågan är om det finns något annat ämne i skolan som har den här fantastiska möjligheten, säger han.
Slöjden i en vidare mening fanns i bondesamhället därför att man behövde prylar och själv måste kunna tillverka bruksföremål i trä, metall och textila material. I dag behöver vi inte fler saker. Skälet till att slöjda är inte att producera prylar. Det är någonting annat, någonting som sitter djupt i människan, menar han.
Han smakar på temarubriken ”handens intelligens” och skakar lite tveksamt på huvudet. Det fattas något.
– Det handlar om tilliten till att jag kan och möjligheten för mig att uttrycka mig. För det är det jag påstår finns i slöjden. Kunskapen sitter i hela kroppen. Säger du att den sitter i handen eller fingrarna, finns risken att man bara hyllar ett ideal att kunskap är att göra och då ser man inte den komplexa helheten, säger han.
I en slöjdprocess lär sig eleven att lita på sig själv. Han eller hon får vara med om att ta fram en idé, fundera på hur man ska gå vidare, använda och öka sitt tekniska kunnande, prova sig fram. Hela tiden tvingas eleven reflektera över det som händer. När produkten väl ligger där så kan han eller hon diskutera med lärare och kamrater: ”Vad har jag gjort, vad har jag lärt mig?”
Att lägga två slöjdprodukter vid sidan av varandra och prata om det tillsammans i gruppen skapar respekt för att andra gör andra saker och på annat sätt. Det är både demokratifostran och social fostran, menar Jan Sjögren. Man får respekt för andra uttryck.
– I slöjdprocessen händer någonting som är användbart för andra syften, säger han. För detta är, påstår jag, överförbart till annan verksamhet.

Det finns en naturlig koppling mellan teori och praktik, med vinster att göra åt båda hållen. Ta med slöjdkunnandet till matten och ta matten in i slöjdverksamheten, både som arbetsform och problemlösning, uppmanar Jan Sjögren. I elevernas ögon upphör gränsen mellan matematik och slöjd.
– Jag tänker på mina egna barn. Om jag skulle skapa en skola för dem, så skulle jag inte vara intresserad av att hålla isär ämnena. Jag skulle bara vilja garantera att de får allt det som finns i ämnena, säger han och ger ett exempel.
Eleven snickrar locket till ett skrin och ska sätta på en knopp. Hur hittar man mittpunkten? Där kan eleven själv komma på att man drar linjer diagonalt från varje hörn (han visar med händerna på ett imaginärt skrinlock). Det där är matematik!
– Det är så lätt att i det här ögonblicket förstå, även teoretiskt förstå, var medelpunkten är på ytan. Det ligger så snubblande nära runt hörnet.
Ämnen är mänskliga konstruktioner, men det finns lägen när till och med Jan Sjögren är förespråkare för att bevara gränserna, men det är bara av skolpolitiska skäl: kampen om timmarna.
– Jag vill tydliggöra slöjdens timmar, därför att i den här maktkampen om vad som ska finnas i skolan är det risk för att de så kallade praktiska ämnena förlorar. Slöjd finns minsann inte till bara för att lära ut matematik. Nej, slöjden är ett kulturarv, där eleverna kan lära sig det vi har gjort i trä, metall och textil i vår kultur sedan lång tid tillbaka. De blir förankrade i vår slöjdkultur, precis som de förankras i vår språkkultur när de läser svenska. Dessutom är kopplingen till dagens och morgondagens designfrågor tydlig.
Slöjden innehåller också så mycket som inte finns i andra ämnen. Här finns spännvidden från abstrakt till konkret, från teoretiskt till praktiskt. Här finns social fostran i samvaron i gruppen, samtidigt som individen får möjlighet att uttrycka sig.
– Här finns reflektionen tillsammans med handlandet. Det fantastiska är att du tänker medan du gör och upptäcker att du har lärt någonting. Och det är konkret. För barn är det konkreta viktigt. Det är synligt det du har gjort. Vore inte detta ämne redan uppfunnet, tycker jag att vi skulle göra det, säger Jan Sjögren.

Klockan är tjugo minuter i tolv och läraren Eva Widgren står i dörren och tar emot när eleverna strömmar in. Det är klass 6 E i Vasa Real, en skola i Stockholms innerstad, som ska ha textilslöjd.
– Innan ni börjar har jag lite jag ska visa på tavlan, säger Eva och ber alla komma fram.
Det är slutet av terminen och bara två gånger kvar. De flesta har ett jobb på gång, men några behöver hjälp för att komma igång med något de här sista gångerna. Eva och ungdomarna hjälps åt att skriva förslag på tavlan: Syprov. Korsstygn. Pärlor. Sticka. Vänskapsband. Jeans.
– Vet alla vad ni ska göra nu?
– Ja, säger de flesta, men några ser tveksamma ut och går fram till Eva.
Övriga sprider ut sig i salen och hämtar det de behöver i skåpen. Några börjar trä symaskinerna, några broderar, några plockar bland pärlor.

Lars Svensson sitter och ritar en padda på ett tyg. Den ska han sedan fylla med ärter.
– Slöjd är rätt trevligt, säger han. Man får prata med kompisar och så.
Renata Cohen, Caroline Willberg och Sandra Wojt håller med:
– Slöjd är jätteroligt! Man kan slappna av och får prata medan man jobbar.
Eva Widgren arbetar sedan tjugo år som textillärare.
– De får gärna tycka att det är ett lättare ämne, säger hon. De trivs på slöjden och de har roligt. Det är mycket som är vunnet med det.
I slöjden måste man bygga med en inre känsla, menar hon. Det gäller att medvetandegöra. Det går inte att tvinga fram en process.
– Jag kan inte dänga i huvudet på en elev att ”nu ska du virka”. Jag känner att det inte är det som är det viktiga, säger hon.
Hon kommer in på slöjdprocessen och varför hon tycker att slöjdämnet är viktigare än någonsin för dagens barn.
– Fisk är fiskpinnar och spagetti är knappt vete längre, säger hon. Slöjden är ett ämne där du verkligen startar från början. Man måste ha en idé, man måste ha material, man måste jobba sig igenom – det är tidskrävande.
Under sina år som lärare har hon märkt att elevernas uthållighet har försämrats och motoriskt har de inte samma erfarenhet av att hålla i en sax eller en nål som tidigare. De får inte med sig den erfarenheten hemifrån.
För fem år sedan fortbildade sig Eva Widgren i matematik och undervisar nu mer utifrån matematiska termer och begrepp. Med kombinationen av matematik och slöjd blir man en mix i sin egen undervisning, menar hon.
– Jag undervisar ju i matte genom att jag undervisar dem i slöjd, fast eleverna tänker inte på det, säger hon.
Hur många rutor måste man till exempel klippa till om man ska ha en kvadratisk kudde? Och hur många fler rutor måste man ha om man ska ha en större kudde? Klädsömnad är matte, att sticka en tröja eller väva är matte.
– Jag värnar om de praktiska bitarna, säger hon, men det är bra att förstärka inlärningen genom att de skriver ner sina reflektioner efter varje utfört moment.

I sin undervisning utgår Eva Widgren från tekniken, men även material och redskap är viktiga. Hon beskriver hur hon börjar med det enklaste och sedan bygger på i olika nivåer.
– Man blir aldrig fullärd, säger hon. Det häftiga är att följa en elev från årskurs fyra till årskurs nio och alltid kunna presentera en nyhet eller en ny svårighetsgrad.
Hon tycker att slöjden har något att tillföra alla elever.
– Man måste se till hela människan. Även de som är teoretiker har också en annan sida av sin person att utveckla.
Det kan vara musik, slöjd, idrott. Vi lever i ett samhälle där man ska vara specialiserad och duktig på en enda sak. Men yrkeslivet är långt och man måste få utlopp för hela sin kreativitet.

Christina Thors Hugosson
(2001-09-28)