Dokumentation i förskolan har blivit förknippat med Reggio Emilia, vilket innebär att man följer barnens läroprocesser och förskolläraren reflekterar över hur man kan utmana barnen och utveckla deras lärande. Det ska inte förväxlas med barnobservationer, vilket har varit en vanlig metod i förskolan, men då tolkade utifrån utvecklingspsykologiska normer.
Det som är revolutionerande med Reggio Emilia-pedagogiken är att det är ett modernt projekt som förenar konst med vetenskap, estetik med rationalitet. Här finns ingen dualism. Jag ser inte att dokumentation skulle vara det som kännetecknar Reggio Emilia, men det är givetvis en metod att följa barnens läroprocesser.
Hillevi Lenz Taguchi har använt sig av poststrukturella teorier utifrån feministisk forskning. I sin avhandling Emancipation och motstånd ägnar hon sig åt fyra läsningar tillsammans med tre förskollärare på avdelningen ”Skorpan” som deltog i projektet ”Pedagogik i en föränderlig omvärld” tillsammans med Reggio Emilia- institutet i Stockholm. Det har inneburit att forskaren har läst texter av förskollärarna och samtalat med dem och medvetet skapat konfrontationer och dekonstruktioner av deras uppfattningar. Ett dekonstruktivt samtal handlar om att inte fastna i gamla föreställningar och att inte låta dem bli normerande.
I den första läsarten har hon lagt ett genusperspektiv på förskollärarnas handlingar, men förskollärarna såg ingen dualism mellan manligt och kvinnligt, och inte heller mellan det rationella och det irrationella, eftersom de uppfattade pedagogisk dokumentation som synnerligen rationell. I det sammanhanget satte hon upp en dualistisk lista med motsatspar, tvärtemot Reggio Emilia-tanken.
Den andra läsningen skulle ”ge barnen en röst” och förskjuta hierarkin mellan barn och vuxna. Där fick förskollärarna en annorlunda syn på vad barnen klarade av. Den tredje läsningen handlade om kommunikation och samtal enligt Habermas teori, där författaren hävdar att teorin handlar om att hjälpa oss att fatta bättre och mer demokratiska beslut. Hon ifrågasätter Habermas teori och ser en poststrukturell läsning som mer angelägen, eftersom oenigheten gör att man kan få förståelse för ett ändrat synsätt.
Den fjärde läsningen handlar om ”subjektet som en pågående process” i motsats till en modernistisk diskurs, där subjektet ses som autonomt, rationellt och moraliskt ansvarigt. Det ser jag som en förlegad uppfattning, eftersom den modernistiska diskursen enligt författaren är länkad till ett 1700-talstänkande och inte med vår tid. Redan på 70-talet utvecklade Bernstein de olika ”koderna”, vilka innebär att man ser sin identitet i förhållande till en samhällelig kontext.
Jag vill göra två läsningar, i enlighet med författaren. Den första är kritisk, medan den andra tar fasta på det positiva. För författaren har det varit viktigt att utveckla ett feministiskt poststrukturellt synsätt. Det är Lenz Taguchi som utvecklar sina tankar, och det är därför inte helt lätt att följa hennes resonemang; hon väljer teorier utifrån sina egna syften. Det medför att författaren skapar sin egen diskurs och låter de tre förskollärarna placeras in i denna, trots att de inte har tilltro till feministisk teori. Att de däremot såg det som en spännande kunskapsresa, betyder givetvis att forskaren har utmanat deras tänkande.
Lenz Taguchi har skrivit en mycket originell avhandling, där hon följer sin egen tankeprocess eller läroprocess med hjälp av en personlig dokumentation. Hon spekulerar, intellektualiserar och kommer med nya, djärva idéer. Hon väljer att göra fyra läsarter utifrån dekonstruktioner, och hon redovisar sina tankar i relation till de tre förskollärarna som kollektiva läroprocesser. Det är en spännande och personligt färgad läsning!

Gunilla Lindqvist
(2001-09-28)