Sverker Lindblad är professor
i pedagogik vid Uppsala universitet. Han ingår i UTKIKs-gruppen (Utbildning: Kultur Interaktion Karriär) som bland annat studerar relationer mellan mänskligt handlande och villkoren för detta handlande. Och hur verksamheten inom exempelvis utbildning och undervisning formas av sociala och kulturella förhållanden. Han är också verksam i ett nordiskt nätverk om etnografiska studier i pedagogiska sammanhang. För närvarande arbetar han med slutrapporten från ett internationellt forskningsprojekt om skolans omstrukturering och social integrering och utslagning.
 |
| Litteratur |
| Alonso, W & Starr, P (Eds) (1987): The politics of numbers. New York: Russel Sage Foundation. |
| Education at a glance. OECD indicators 1998. Paris: OECD/CERI |
| Education Policy Analysis 1998. Paris: OECD/CERI. |
| Hacking, I (1986): Making up people. In Heller, T C, Sosna, M & Wellbery, D E (Eds) (1986): Reconstructing Individualism. Autonomy, Individuality, and the Self in Western Thought. Stanford: Stanford University Press. |
| Hargreaves, A (2000): Emotional Geographies of Teaching and Educational Change. Paper presented at the AERA 2000 meeting in New Orleans. |
| Johannisson, K (1988): Det mätbara samhället: statistik och samhällsdröm i 1700-talets Europa. Stockholm: Norstedt. |
| Labaree, D F (1999): The Peculiar Problems of Preparing Teachers: Old Hurdles to the New Professionalism. Paper prepared for presentation at the PACT (Professional Actions and Cultures of Teaching) Conference in Hong Kong. January, 1999. |
| Lindblad, S & Pérez, H (1995): Bilder av eleverna i den nationella utvärderingen av skolan. Praxis, nr 1/1995. |
| Lindblad, S & Sahlström, F (1999): Gamla mönster och nya gränser. Om ramfaktorer och klassrumsinteraktion. Pedagogisk Forskning i Sverige, nr 1/1999. |
| Popkewitz, T & Lindblad, S (2000): Educational statistics as a system of reason: relations of governing education and social inclusion and exclusion. Paper presented at the AERA meeting in New Orleans, April 2000. |
| Säljö, R (2000): Lärande i praktiken : ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm : Prisma. |
| Utvecklingsplan för skolväsendet. Proposition 1993/94:183. |
| Rose, N (1999): Powers of Freedom. Reframing Political Thought. Cambridge University press. |
| Wahl, C (1996): The state of statistics. Conceptual change and statistical reasoning in the modern state 1870-1940. Department of political Science, University of Stockholm. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | ”Det är mycket problematiskt om den nya utbildningsstatistiken är baserad på information som inte lyckas fånga eller bortser från
viktiga aspekter av den pedagogiska verksamheten och inte ser betydelsefulla konsekvenser av vad som sker i skolan. Fokusering på det enkla, ytliga och det mätbara leder då fel!”
Under senare tid har olika typer av kvantitativa mått och jämförelser erhållit en allt större betydelse i diskussioner om skolans verksamhet och dess resultat. Svenska skolors kvalitet behandlas och bedöms utifrån olika numeriska värden – till exempel hur stor andel elever som är godkända i olika ämnen i olika skolor eller var svenska elever placerar sig i jämförelse med elever i andra länder i termer av provresultat. I tidningarna finns tabeller över hur framgångsrika skolor är i termer av elevernas skolprestationer eller översiktliga mått på skolors kvalitet. Det offentliga samtalet om skolan vilar i dag till stor del på sådana kvantitativa jämförelser.
Massmedias och politikens presentation och debatt om skolan grundas mestadels på den information som en ”nygammal utbildningsstatistik” producerar. Denna statistik bygger på en utveckling av gamla – och ifrågasatta – sätt att samla in och analysera information om skolans verksamhet och resultat. Det nya är mångfalden av undersökningar i kombination med att resultaten av undersökningarna erhållit en annorlunda och mer påtaglig betydelse i dagens omstrukturerade skolväsende. Den nygamla utbildningsstatistiken kännetecknas framför allt av att indikatorer och riktmärken utnyttjas som sammansatta mått för jämförelser av kvaliteter hos skolor, kommuner eller länder.
Ett exempel på denna nygamla utbildningsstatistik är EU:s rapport om kvaliteten hos skolväsendet i olika länder som presenterades i juni i år (European Report on Quality of School Education. European Commission, May 2000). I rapporten presenteras sexton olika indikatorer – olika mått från läsförmåga och matematikkunskaper till främlingsfientlighet och tillgång på datorer i skolan – och vad utfallet av dessa indikatorer blir för olika länder i Europa. Icke oväntat fick rapporten, liksom tidigare andra internationella statistiska jämförelser, rejält genomslag i massmedia. När skolan diskuteras i dag är det sådana uppgifter som ses som viktiga. Det offentliga samtalet om skolan baseras därför i stor utsträckning på siffror och jämförelser mellan procentsatser.
Statistik och statistiska uppgifter är verktyg som producerar bilder av samhället. Men statistiken som sådan kan också ses som ett fenomen som vilar på samhälleliga förhållanden och intressen. För att få ett grepp om detta kan vi vända oss till undersökningar och analyser av statistik som samhällsfenomen. Bruket att räkna och kategorisera invånarna i en nationalstat (se på ordet stat-istik som ursprungligen betyder sammanställning av information om staten) har rötter sedan 1600-talet, enligt statsvetaren Claes Wahl (1996), som i sin doktorsavhandling har undersökt förändringar i det statistiska tänkandet relativt den moderna svenska statens utveckling (se även Karin Johannisson 1988). Liknande undersökningar i andra länder har också visat att förändringar i statistik och statistiskt tänkande hänger samman med vad som sker i stat och samhälle och vilka kunskapsbehov som hänger samman med detta.
Statistiken – och då också utbildningsstatistiken – formas av det sammanhang den ingår i och de intressen av kunskap som är för handen. Sålunda har William Alonso och Paul Starr (1987) granskat utformningen av den offentliga statistiken i USA som ett socialt fenomen som behöver analyseras för att man bättre ska förstå dess innebörd och betydelse. Jag försöka visa på några aspekter av detta.
Den tidigare svenska utbildningsstatistiken var i stort sett Statistiska Centralbyråns område. Detta förhållande har emellertid förändrats. Under 1990-talet har å ena sidan SCB:s verksamhet i större utsträckning kommit in under ett beställar-utförar-paradigm. SCB som myndighet behöver uppdrag – exempelvis av Skolverket – för att samla in och analysera uppgifter. Och å andra sidan har viktiga sidor av produktionen av statistikinformation blivit en fråga för privata företag. SKOP och SIFO har exempelvis blivit betydelsefulla informanter om tillståndet i svensk skola. Kort sagt har villkoren för statistikproduktion förändrats.
Statistiska analyser har i dag blivit ett viktigt verktyg för att påvisa såväl brister som missförhållanden i skolans värld. Skälen till detta är åtskilliga.
För det första behövs information om skolan, det behövs faktaunderlag för utbildningspolitiska diskussioner och beslut i ett demokratiskt styrt skolväsende. Och de siffror som presenteras av den nygamla utbildningsstatistiken förmodas ge ett legitimt och neutralt underlag, som exempelvis OECD:s årligen utgivna bestseller ”Education at a Glance” som just har detta syfte.
För det andra behöver konsumenter av utbildning information om skolor och program för att fatta rationella beslut – och då inte bara i sitt eget intresse. För att valfrihetsreformer ska fungera så att de ökar kvaliteten hos skolväsendet behövs god och jämförbar information om de alternativ som står till buds. Här betyder jämförelser i termer av elevers provresultat och andelar som inte klarat kurser en hel del för vissa grupper av konsumenter.
Och för det tredje behöver skolledare och lärare i en avreglerad skola information om hur deras verksamhet fungerar och vad som behöver åtgärdas. Även här antas mätningar och jämförelser över år och med andra skolor vara av betydelse.
Till detta kommer att ökad globalisering och internationalisering kräver att man på nationell nivå bevakar hur pass väl det egna skolväsendet hävdar sig i den internationella konkurrensen.
Under det senaste decenniet har den svenska skolan förändrats rejält i vissa hänseenden. Det har skett en omfattande decentralisering och avreglering. Viktiga beslut vad gäller skola och undervisning fattas numera på lokal nivå eller ute på skolorna. I samband med avregleringen av skolans verksamhet genomfördes också vad som kallas för en valfrihetsreform. Genom avregleringar ges skolorna större frirum att utforma sin verksamhet och föräldrar och elever ges större möjligheter att välja mellan olika skolor och också att välja fristående skolor. Dessa förändringar av skolan medför andra och starkare krav på information och kontroll av skolors prestationer. Ett avreglerat skolväsende blir mer fragmenterat och svårt att få grepp om. Resultatstyrning kräver att man från centralt håll undersöker vad resultaten faktiskt blir. Och valfrihet kräver ett informationssystem riktat såväl till de professionella aktörerna som till konsumenterna på skolmarknaden. För att få information om det avreglerade och resultatstyrda skolväsendet och för att erhålla ett underlag för bedömningar som yrkesutövare eller som konsument krävs ett system som kan tillhandahålla denna information.
Med andra ord har information om skolans verksamhet och resultat blivit mer betydelsefull i flera olika hänseenden. Här träder då den nygamla utbildningsstatistiken in med procentsatser, indikatorer och riktmärken. Tanken är troligen att man med detta verktyg ska erhålla såväl bättre överblick som ökad saklighet och legitimitet i diskussioner och beslut.
Men ger riktmärken och indikatorer goda underlag för att jämföra skolor och bedöma kvaliteter hos pedagogisk verksamhet?
Genom att man jämför enskilda skolors resultat – exempelvis andelen IG-elever – får man underlag till rangordning mellan framgångsrika och mindre framgångsrika skolor. Det kan vägleda föräldrar och elever i deras val av skola och bedömningar av verksamheten. Och det kan lyftas fram från skolans sida för att lugna oroliga föräldrar.
Det är framför allt uppgifter om skolprestationer som ”studiemedvetna” föräldrar värdesätter, vilket gör att man från skolans håll försöker svara upp mot detta genom att presentera skolans resultat jämfört med andra skolor. Andra kvalitetsaspekter som omsorg om eleverna och respekt för deras identitetsarbete lyfts inte fram vid den här typen av jämförelser, trots att stora grupper av föräldrar värdesätter detta i mycket stor utsträckning.
Information om skolors resultat presenteras ibland i tabeller som pekar ut de bästa och de sämsta skolorna utifrån de mått som används. Vad sådana ”league tables” visar är emellertid inte hur framgångsrik skolan med dess lärare är. I stor utsträckning visar resultaten vilket upptagningsområden skolan ifråga har och vilka dess elever är. Det är alltså inte någon särskilt informativ information om man vill höja kvaliteten hos de enskilda skolorna. Däremot ger det – att döma av erfarenheterna från England – en mycket precis information till skolorna: Om ni vill höja skolans attraktionsförmåga försök att bli av med de elever som drar ner resultaten!
Men hur ser då undersökningarnas uppläggning ut? Låt oss börja med mätinstrumenten. De flesta indikatorer och riktmärken bygger på testbatterier och frågeformulär. I den tidigare refererade EU-rapporten om kvalitet hos skolor har man sexton indikatorer varav sju behandlade frågor om resultat i olika skolämnen där just provresultat jämfördes. Inom pedagogisk forskning har emellertid kritik riktats mot den artificiella och verklighetsfrämmande karaktären hos denna typ av prov (jämför Säljö 1995; Lindblad & Pérez-Prieto 1995).
Bruket av indikatorer och riktmärken används för att göra jämförelser. Genom att exempelvis medelvärden för provresultat varierar försöker man göra uttalanden om hur pass bra eller framgångsrika olika skolor är. Den typen av ytliga jämförelser ger emellertid föga möjligheter att förklara skillnader. Då krävs en annan typ av jämförande analys som går in på mönster av förutsättningar och verksamheternas kvalitet i olika hänseenden (se Ragin 1994).
En viktig fråga för att bedöma värdet av den nygamla utbildningsstatistiken är vad indikatorer och riktmärken inte behandlar. Vad är det för sidor av skolans verksamhet som inte redovisas eller diskuteras? Säg att en skola arbetat mycket med social integrering av olika sociala och kulturella grupper och att sådana insatser inte uppmärksammas i den information som presenteras om skolan. Eller tag osynliga aspekter av skolan, exempelvis det emotionella arbete som lärare lägger ner i arbetet med elever för att bygga upp och vidmakthålla goda och konstruktiva relationer till eleverna (jämför Hargreaves 2000). På liknande sätt förhåller det sig med komplexiteten i det pedagogiska arbetet. Nyare undervisningsforskning har visat på den mångfacetterade interaktion som sker i klassrummet och att det krävs mycket detaljerade analyser för att fånga kvaliteten i detta arbete (Labaree 1999; Lindblad & Sahlström 2000).
Själva poängen med indikatorer och riktmärken i den nya utbildningsstatistiken är att reducera komplexiteten i skolans verksamhet och i dess konsekvenser. Detta är information som antas göra det enklare för utbildningspolitiker och administratörer att bedöma kvaliteten i skolans värld och för föräldrar och elever att träffa välgrundade val av skola och utbildningsprogram. På många sätt är detta en god ambition – att göra skolornas verksamhet synlig och att ge möjligheter att bedöma i vad mån skolor lyckas att ta itu med sitt uppdrag.
Det är emellertid mycket problematiskt om den nya utbildningsstatistiken är baserad på information som inte lyckas fånga eller bortser från viktiga aspekter av den pedagogiska verksamheten och inte ser betydelsefulla konsekvenser av vad som sker i skolan. Fokusering på det enkla, ytliga och det mätbara leder då fel!
Filosofen Ian Hacking studerade utvecklingen av den officiella statistiken under 1800-talet. Inspektörerna besökte kvarnar med dess myller av människor. De kartlade dem som arbetade där och med hjälp av detta skapade de olika yrkeskategorier vilka i sin tur bidrog till att organisera arbetet vid kvarnarna och också att skapa olika yrken och relationer mellan de yrkesverksamma. Man kan se det som att statistiken bidrog till att konstituera eller skapa kvarnarbete som yrkesområde. Med Hacking kan vi se det som exempel på hur den offentliga statistiken fabricerar kategorier av människor. Detta ger i sin tur möjligheter att både passa in individer i dessa kategorier och att individerna själva söker sina kategorier.
Vi kan föra över detta på skolans område: Genom att försöka fånga vad som sker i skolan och vilka konsekvenser olika åtgärder erhåller konstrueras kategorier. Ett exempel är ”av utländsk härkomst”. Ett annat exempel är elever som inte är godkända i ett eller flera ämnen
Elever som slutar grundskolan 1998 över behörighet, betyg och härkomst:
Kategorier Alla elever Elever av utländsk
som slutar Åk 9 härkomst
Behörighet till
gymnasieskolan 91,4 80,4
Icke godkänd
i minst ett ämne 20,4 33,9
Slutar utan betyg 1,0 2,3
(Utbildningsstatistisk årsbok 1999, tabell nr 3.13)
Tabellen kan läsas som information över skolans och elevernas framgångar och misslyckanden. Men den kan också läsas som exempel på vilka kategoriseringar som görs i den offentliga statistiken. Alltså: ”behörighet”, ”icke godkänd”, ”utländsk härkomst”. Det är med hjälp av dessa kategorier som framgångar och misslyckanden definieras. Och det är också med dessa kategorier som elevernas identifieras och ofta identifierar sig själva med. Sålunda har vi noterat i intervjuer med lärare på högstadiet att de talar om IG-elever och även kurser anpassade till IG-elever.
Kategorierna har tillkommit med de goda avsikterna att fånga problem och svårigheter (liksom möjligheter till framsteg och utveckling) inom skolväsendet. De får emellertid konsekvenser i termer av hur man identifierar och talar om dessa svårigheter och hur man försöker genomföra åtgärder baserade på dessa konstruktioner. Man kan se det som att siffrorna om skolan definierar vad utbildning och bildning handlar om i stället för att exempelvis ta itu med frågor om bildningsgångar och pedagogiska ideal och realiteter.
Bruket av statistik är alltså inte bara en fråga om att inhämta information om vad skolans verksamhet får för resultat och vilka förändringar som äger rum över tid. Det är mycket mer. För det första genom att man antar att dess resultat ger en rättvisande bild av skola och av vad som är betydelsefull bildning och utbildning. För det andra genom fokuseringen av vissa aspekter av skolans verksamhet (till exempel provresultat) och inte andra (som omsorg om eleverna och emotionellt arbete). För det tredje genom det speciella bruket av de kategorier inom vars ramar frekvenser räknas. Den nygamla utbildningsstatistiken är ett verktyg som har skapats för att få information om skolan. Detta verktyg producerar inte bara information, det påverkar sättet att tänka om skolan och indirekt också utformningen av den pedagogiska verksamheten.
Nicolas Rose (1999) behandlar relationer mellan politik och statistik. Statistisk verksamhet ger möjligheter att bestämma politikens mål och mening genom att formulera politiska och mätbara mål och genom att informera om i vad mån medborgarna anser att de politiska partierna lyckas med sina förehavanden. Rose menar att det råder en ömsesidig relation mellan politik och arbetet med siffror på tre sätt: valet av vad som mäts är en politisk fråga, kvantitativa analyser skapar politiska fenomen samt kvantitativa analyser avpolitiserar vad som är politiska frågor.
Valet av vad som mäts är verkligt viktigt. Genom detta kan man som statistikleverantör eller beställare påverka skolpolitiken bakvägen. Ofta är det skolprestationer som hamnar i fokus. Sådana fakta ställer krav på politiska åtgärder – då särskilt om svenska elever presterar sämre i matematik eller naturvetenskap jämfört med andra länder. Genom att kvantifiera förhållanden kan man med hjälp av statistik påvisa fakta och då framstå som att man för en politisk linje på saklig grund. Med hänvisning till förändringar i andelen elever som saknar behörighet till gymnasieskolan kan man kräva att denna andel förändras eller att något särskilt görs för att ta hand om dessa elever. EU:s rapport om kvalitetsindikatorer kan ses som exempel på detta, exempelvis genom att göra föräldrainflytande till en indikator.
Genom att utnyttja de möjligheter till analyser som statistiken ger kan man också identifiera vad som är normalt eller genomsnittligt och vad som är avvikelser. Man kan till exempel jämföra provresultat i matematik och hävda att den svenska skolan släpar efter, eftersom svenska elever har sämre resultat jämfört med andra länders elever. Eller man kan hävda att det svenska utbildningssystemet är alltför kostsamt, eftersom utgifterna ligger högre än genomsnittet i Europa.
Den nygamla utbildningsstatistiken påverkar synen på utbildning. För det första är det mätbara skolprestationer som räknas på bekostnad av mer osynliga eller långsiktiga insatser. För det andra är statistiken ett styrinstrument som träder in i det tomrum som avregleringen av skolväsendet skapat. För det tredje påverkar statistiken de kategorier och tankesystem som praktiskt utnyttjas. Den nygamla utbildningsstatistiken passar mycket väl in i en kultur där individuella prestationer sätts i förgrunden och där pedagogisk verksamhet främst ses som en fråga om anpassning till arbetslivets och den internationella konkurrensens krav.
Jag har försökt visa på två sidor av den nygamla utbildningsstatistiken. Den första sidan är att dess tillkomst är en konsekvens av skolväsendets förändring. Den andra sidan är att den bidrar till att skapa vårt tänkande om utbildning, vilka kategorier som brukas, vad som är brister och missförhållanden och hur dessa kan åtgärdas. Den nygamla utbildningsstatistiken med dess indikatorer, riktmärken och jämförelse producerar information om pedagogisk verksamhet. Information som behövs är efterfrågad och används flitigt. Men dessa verktyg har sin problematik och sina avigsidor. De kan leda såväl tanken som verksamheten fel om man inte är vaksam på premisserna för den information som produceras. Därför behövs en fortlöpande och kritisk diskussion om indikatorer, riktmärken och jämförelser av skolor och utbildningssystem baserade på sådana mått.
Enligt min uppfattning kan utbildningsstatistisk information och jämförande kvantitativa analyser ge ytterst värdefulla underlag för såväl diskussion och beslut i skolans värld. Sådana uppgifter kan bidra till ökad distans och också ge viktig information om skolans verksamhet och resultat. Men den kan förvränga bilden av den pedagogiska verksamheten om inte också den pedagogiska praktiken framhålles med dess ofta omätbara aspekter. Och om det är indikatorer och riktmärken som ska vara ledstjärnor för skolväsendet skapas andra bildningsideal än dem jag tror flertalet strävar efter i dag.
Sverker Lindblad
(2000-11-15) |