Utmaningen handlar om ett kompetensutvecklingsprojekt i några förskolor i Botkyrka. Det kallas helt enkelt för ”projektet” och går ut på att göra personalen delaktig och skapa arbetsglädje och yrkesstolthet.
Det är en tunn och lättläst liten bok som är intressant på många sätt. Gunilla Bergkvist och Ann-Chatrin Norrevik – pedagogisk respektive administrativ chef för ”de himmelska barnstugorna” Castor, Sirius och Karlavagnen – som startade projektet, slår an tonen i inledningen genom att säga att de är två kvinnor i sina allra bästa år och tala om vad de lyckats med i sitt yrkesliv. Här gäller det att inte sätta sitt ljus under skäppan utan att veta vad man kan och är bra på och att även formulera det.
Varifrån ska förskollärare, barnskötare och dagbarnvårdare få sin stimulans i en tid då det inte finns sunda proportioner mellan krav och uppmuntran, undrar de. Och vad händer med barnen när den som har i uppgift att se, lära och bejaka dem inte alls känner sig uppskattad?
Ulla Tengling, som är journalist, har följt projektet på nära håll och berättar om hur det gick till att förankra det i kommunen och hos personalen. Om misstro mot Ann-Chatrin och Gunilla. ”Var de utskickade av kommunen för att om möjligt visa att det gick att spara ännu mer i barnomsorgen utan att barn och personal kom till skada, eller hade de ett ärligt uppsåt?”
Skildringar av hur projektet framskrider växlar med intervjuer med förskollärare och barnskötare, som säger mycket som är både intressant och klokt. Om hur de själva utvecklas i sin yrkesroll och lär sig vara tydliga. Om barns och föräldrars situation i dag och om vem förskolan egentligen ska vara till för, barnen eller föräldrarna. ”Jag vill helst arbeta i tron att barnen är på dagis för sin egen skull. Att det sedan råkar vara så att föräldrarna samtidigt är upptagna av annat är en annan sak!” säger Frida som är förskollärare.
Ann-Chatrin och Gunilla är nöjda med sitt projekt, de har lagt grunden för ett arbete som ständigt måste pågå. Och de och Ulla Tengling har lyckats i sin föresats att göra en bok som är lätt att ta till sig och där man kan få nya tankar. För en utomstående är det som den berättar mellan raderna lika intressant som det som uttryckligen sägs. Nämligen att förskolepersonal normalt inte känner sig delaktig i beslut och stolthet över sitt viktiga arbete – något som borde vara en självklarhet och inte kräva ”projekt”. Och att arbetsglädjen många gånger kan vara långt borta. Eller som någon uttryckte det i början av projektet: ”Komma hit och snacka om arbetsglädje? Nu? När vi har det så jobbigt!!”
Avslutningsvis en liten anmärkning: Det heter inte förskolelärare, som det genomgående står i boken, något som väl åtminstone de båda förskollärarna som startade projektet och har skrivit inledningen egentligen säkert vet.

Birgitta Fransson
(2001-09-28)