I dag, ett antal år efter det att svensk skola gått från mål- och regelstyrning till mål- och resultatstyrning med långtgående decentralisering på kommunal och lokal nivå finns det behov av samtal kring frågor om innehåll och bemötande i fostran och undervisning. Om hur detta uttrycks i läroplanen och hur detta tolkas i lokala styrdokument.
Den nya styrformen har formulerat nya krav på lärare och skolledning. Krav att kunna analysera vad som egentligen sägs i de nationella måldokumenten och att kunna uttrycka sina tolkningar och intentioner så att de får effekt i skolarbetet och även underlättar utvärdering och kvalitetssamtal.
Mot den bakgrunden är det viktigt att få hjälpmedel och analysverktyg för att begripliggöra denna del av styrproblematiken. Att kunna sätta ord på sin pedagogiska vardag är sannolikt en förutsättning för fördjupad reflektion, förståelse och handling.
I boken Det ska ni veta! skriver Göran Linde klart och stimulerande om olika sätt att analysera läroplanens roll. Han pekar på hur det finns ett läroplanstänkande som bygger på en rad antaganden om verkligheten, om kunskap, om vad som är gott och ont och hur vårt samhälle ska organiseras. Allt detta har på olika sätt och genom tidernas gång påverkat formulering av läroplanen. Vi känner det som olika läroplanskoder, klassisk, realistisk, moralisk, rationalistisk – nyttoinriktad. Och kanske också en kod byggd på demokratiska överväganden med respekt för elevernas kommunikativa frihet.
Att formulera är en sak. Något (helt) annat är vad som kallas transformering av läroplan. ”I verkligheten uppstår en formell organisation, som är reformens rationella kartbild och en informell organisation för att hantera hela den komplexa dagliga verksamheten, allt det oförutsägbara som bara sker. Ett läroplansteoretiskt problem är att finna kraftfulla variabler som säger något väsentligt om den uppstådda diskrepansen”. Författaren föreslår sociala faktorer eller samhälls-faktorer, ämnesfaktorer, lärarfaktorer och undervisningsprocessen som perspektiv för sådana analyser.
En ytterligare infallsvinkel är att analysera vad som blir av det hela i klassrumsmiljön, realiserad läroplan. I centrum för en sådan undersökning står kommunikation och aktiviteter i klassrummet och skolan i övrigt. Här möter resonemang kring lärar - elevtal, styrgrupper, lotsning, men också studier av mer fenomenografisk art alltså vad eleverna uppfattat av undervisningen, ”den mottagna läroplanen”.
Författaren tar också upp frågor om värdegrunden i de aktuella svenska läroplanerna och vad som skiljer dem från tidigare och hur man mottagit denna mångtydiga och i vissa fall motsägelsefulla text. Här saknar jag en fördjupad analys och råd hur man kan arbeta med dessa frågor i lokala skolor.
Frågor och problematiseringar av det slag som tagits upp ur ett läroplansteoretiskt perspektiv behandlas också i boken Didaktik – perspektiv och problem, fast då mer ur didaktiskt perspektiv. Boken, som är en antologi, vill klargöra ett antal didaktiska problemområden och begrepp. Tanken är att detta ska bidra till ”ett yrkesspråk och möjliggöra en viss vetenskaplighet”.
Hur tar man sig an uppgiften? Jo ganska traditionellt genom historiska tillbakablickar som visar att ämnet har gamla rötter i den akademiska världen. Men det som utmanar, aktualiserar och engagerar är den koppling som görs mellan didaktik och det faktum att skolan i dag är mål- och resultatstyrd. Alltså samma skäl som Linde tog fram för att syna de läroplansteoretiska bidragen. Man vill alltså presentera didaktiken som ett kunskapsområde som hjälper lärare och skolledare att klokt reflektera över de didaktiska frågeställningarna Vad? Hur? och Varför (vad och hur)?
I didaktiken vill man också rikta ”sökarljuset mot dem som har ansvar för den enskildes eller gruppers fostran och utbildning”. De som fostrar och utbildar, pedagoger i vid bemärkelse, har tankar och intentioner. De har motiv som styr deras pedagogiska handlande. De tolkar ”mening” utifrån mer eller mindre explicita antaganden. Det är didaktikens uppgift att ställa ett antal frågor i stil med: Vilka är dessa antaganden? Hur formas de? Vilka konsekvenser får det för pedagogiskt handlande?
Uppfattade på detta sätt blir de didaktiska frågorna kognitiva men djupast sett etiska – moraliska. Det handlar om att utveckla en handlingsteori för fostran och undervisning, men också att våga granska vilka värderingar och moraliska antaganden man utgår från och vilka sannolika konsekvenser det hela får för elever och skolmiljö.
I den andra delen av boken möter ett flertal representanter för ämnesdidaktik. Med lite olika fokus och perspektiv resonerar man om de olika ämnenas Vad? Hur? och Varför? Man anlägger historiska perspektiv på olika ämnens vara i den svenska skolan och visar att det som var självklar kunskap en gång inte alltid räknas till kulturarvet i dag eller omvänt.
Men innehåll är inte enbart ämnesrelaterat. Det finns ett innehåll som förmedlas i sättet att arbeta. Alla de erfarenheter som eleven gjort i samband med att de studerat svenska, matematik eller so representerar ju också ett innehåll. Svårfångat, sällan betygsatt, men kanske avgörande för individens upplevelse av kvalitet och mening.
Styrkan är det historiska perspektivet. Men svagheten är att man inte bidrar till att bygga broar mellan ämnen och ämnesområden. Som vanligt lämnas de svåraste frågorna om helhet och samband i praxis till lärarna. Egentligen är det enbart ett kapitel som bryter mönstret. Det avhandlar ”Hemkunskap – ett framtidsämne?” Viktiga och avgörande kunskapsområden flätas här samman på ett utmanande sätt. Ja, nästan så man tror ämnet vill förklara världen.
Båda böckerna försvarar, enligt min mening, sin plats i skolans pedagogiska bibliotek. De är visserligen till sitt innehåll lite ”nygamla”, men i en föränderlig miljö är detta ingen direkt belastning.

Torbjörn Odhagen
(2001-09-28)