En renässans för ett fördjupat kunskapsbegrepp där
”handens intelligens” har sin givna plats, skulle tveklöst gynna alla de elever som i dag inte når upp till de högt ställda, men snävtteoretiska mål vi satt upp för behörighet till gymnasieskolan.

”Att döma av elevernas syn på undervisningen så verkar det vara nödvändigt att hitta innehåll, arbetssätt och arbetsformer som i större utsträckning än nu både väcker intresse och motverkar den ökade stressen.”
Så står det i Skolverkets stora undersökning Attityder till skolan 2000, som presenterades i våras. Strax därefter offentliggjordes Skolverkets kartläggning av de nya behörighetsreglerna till gymnasieskolan, som visade på allvarliga och påfallande negativa konsekvenser av den starka fokuseringen på ämnena svenska, matematik och engelska.
Grundskolan riskerar att bli en treämnesskola genom att i stort sett allt stöd inriktas på svenska, engelska och matematik. Tid tas från andra ämnen och för eleven blir tillvaron i skolan trist och enformig. Skolans kunskapsuppdrag överbetonas på bekostnad av demokratiuppdraget och bildningsuppdraget, konstaterar Skolverket.
I utredning på utredning under det senaste decenniet framstår en entydig och nedslående bild av hur eleverna ser på sin skola. I korthet ser den ut så här:
En tredjedel av eleverna på högstadiet och gymnasiet finner tillvaron i skolan tråkig och meningslös. Mer än hälften av eleverna vill arbeta mer med sina händer. En fjärdedel menar att skolarbetet sällan rör verkliga livet och att de områden de är bra på inte räknas i skolan. I stort sett alla elever vill ha mer av de praktisk-estetiska ämnena i skolan, av skapande verksamhet.
Man slås av den stora diskrepansen mellan den skola som eleverna vill ha och hur skolan utvecklas i dag. Och man frågar sig varför man överhuvudtaget bryr sig om att ta reda på hur eleverna vill ha det, när utvecklingen hela tiden går åt rakt motsatt håll. Då är det inte heller så konstigt att allt fler elever inte får godkända betyg.

Temat för detta nummer är ”Handens intelligens”. Där frågar till exempel Agnes Nobel, i en betraktelse över handens betydelse i våra liv:
”Vad händer med oss som människor när vi avhänder oss den handfasta kunskap som erhålls via handen i kombination med hjärnan och hjärtat?”
Artiklarna i detta tema speglar en helt annan syn på mänsklig begåvning och intelligens än den som leder till en treämnesskola. De visar på andra vägar till livsviktig kunskap än de som skolan är inne på i dag.
”Frågan är om skolan förmår erbjuda barn och ungdomar meningsfullhet om man fortsätter att skilja på tanke och handling, på teori och praktik, på abstrakt och konkret kunskap, på estetik och kognition. Tar skolundervisningen främst utgångspunkt i abstrakt kunskap som förmedlas på ett abstrakt undervisningsspråk är det inte egendomligt att alltför många upplever skolan som meningslös eftersom innehållet inte berör dem. Hur kan då skolan bli mera meningsfull? Kanske genom att betona en dimension av kunskap som handlar om handens intelligens.” Så skriver Mikael Alexandersson i en av artiklarna.
Gemensamt för de stora pedagogiska filosoferna – alltifrån Sokrates som har kallats ”självverksamhetens förste pedagog”, till Rousseau, Pestalozzi, Dewey, Freinet, Malaguzzi och Piaget, för att bara nämna några – är att de alla, på olika sätt, poängterar elevernas eget aktiva skapande som en oerhört viktig väg till kunskap. Den praktisk-estetiska kunskapen är lika viktig som den teoretiska och de båda måste hela tiden gå hand i hand och utvecklas i samspel. Utan fantasin och det kreativa skapandet blir kunskapen livlös.
De praktisk-estetiska dimensionerna i kunskapandet ska vara en integrerad del i all undervisning och inte bara handla om isolerade projekt och jippon. Det är något som ska genomsyra hela verksamheten. Det handlar om alla sätt att uttrycka sig, om alla sidor av den mänskliga intelligensen och inte bara om läsa, skriva, räkna. Under det senaste decenniet har de manuellt orienterade skolämnena marginaliserats på ett oroväckande sätt.
I Lärarförbundets utbildningspolitiska program, som kongressen tar ställning till i november, finns en rubrik som heter ”Lära genom att utforska och skapa”. Där står det bland annat: ”Utforskande och skapande arbetssätt är viktiga dimensioner i allt lärande genom livet. Därför bör lärande inte brytas ner i teori respektive praktik”.

En renässans för ett fördjupat kunskapsbegrepp, där ”handens intelligens” har sin givna plats, skulle tveklöst gynna alla de elever som i dag inte når upp till de högt ställda, men snävt teoretiska, mål vi satt upp för behörighet till gymnasieskolan. Det handlar inte om sänkta kunskapskrav i viktiga ämnen som svenska, matematik och engelska. Det handlar om helt andra vägar att nå dit; om vägar där olika elevers begåvning tas tillvara och tas på allvar.

Lena Fejan Ljunghill
chefredaktör
(2001-09-28)