|
|  | Hur är förhållandet mellan barnen och radion egentligen? Vad finns det för program för barn? Lyssnar dagens barn på radio eller är generationen för evigt förlorad till teve?
Möt radioproducenten Tove Jonstoij i ett samtal om barn, lyssnande och radio.
Finns det något bättre än att få lyssna till en berättelse? En lugn röst målar bilder och stämningar och försätter lyssnaren i ett rofyllt tillstånd. Lägg till ljudillustrationer och musik och berättelsen får ytterligare kvaliteter.
När jag var liten var ”Småbarnskvarten” dagens höjdpunkt, en lysande stund i en tillvaro som ännu saknade det mesta av vad dagens barn kan roa sig med. För mammorna var det förmodligen en skön vilopaus när barnen lyssnade på Gösta Knutsson i stället för att dra dem i kjolarna.
Det var då. Hur är det nu?
Tove Jonstoij är projektutvecklare vid Utbildningsradions barnredaktion och producent för programmet ”Tre över sju”. Under nittiotalet gjorde hon intervjuprogrammen ”Dagisradion” och ”Kusin Vaken” som bland annat byggde på intervjuer med barn om livsfrågor, stora känslor och konkreta erfarenheter. Det kunde handla om gosedjur, att tappa tänder, ångra sig, sova borta, börja skolan eller kompisskap. Ämnen som ligger små barn nära.
Tove började tidigt. För den egna tidningen ”Blandade Blaskan” intervjuade hon som nioåring barnradiolegendaren Sven Jerring. Toves pappa jobbade på Radioteatern och hon hälsade på.
–Farbror Sven verkade faktiskt vara genuint intresserad av barn. Han var oförställd och det blev ett verkligt samtal. Han såg snabbt att jag inte hann med att både fråga och anteckna, så han tog mitt block och antecknade själv åt mig.
När Tove var liten tyckte hon illa om konstlade vuxna som inte kunde tala naturligt med barn.
–Jag tyckte det var kränkande att bli talad till som en mindre vetande. Jag tror det var en av mina starkaste drivkrafter när jag gjorde ”Dagisradion” och ”Kusin Vaken”. Att hitta en annan samtalston med barn och visa hur stort utbyte man kan ha av att prata med barn om man inte förställer sig.
Småbarnskvarten är sedan länge historia och de tio minuterna som sändes på vardagsmorgnar i P3 har krympt till tre. Sveriges Radio har tagit ett års paus för att diskutera fram rätt form, tid och kanal för de yngsta lyssnarna. Under tiden satsar de på ett litteraturmagasin för nio–tolv
åringar och på jullovsföljetongen och sommarlovsteatern.
Finns det egentligen något för de små barnen?
Ja, i URs program. En tredjedel av deras programutbud är för barn upp till tolv år. Och för de som inte upptäckt det finns sedan i januari i år ”Tre över sju” på söndagskvällar i P1. Ett fyrtio minuter långt program för barn mellan tre och tolv år, som innehåller bland annat gestaltad bokuppläsning, barnsamtal, reportage, musik och dokumentärer. Den första kvarten, som vänder sig till de minsta, går i repris onsdagar klockan nio i P2. Där sänds ”småsagor”, ”Kusin Vaken” och ”musik för barn”. Ramen är en husvagn som tar lyssnaren runt världen.
–Varje vecka tänker vi på hur vi ska ha med barn i programmet. Intervjun är ett sätt. Nu leker vi ganska mycket och försöker spela in scener – också vardagsliv som att borsta tänderna, hoppa i sängen och leka sjörövare. Vi försöker hitta så många olika sätt som möjligt där barn kan vara med i radion på egna villkor. Så att det inte alltid bara blir de som är bra på att prata som är med, berättar Tove.
Att det blev en husvagn beror på att redaktionen ville försöka lämna magasinsformen. Inte göra ”Du har hört och nu kommer” och ”Hej! Jag heter. I dag ska det handla om…”, förklarar Tove.
–Vi ville försöka göra något mer fantasifullt. En värld att gå in i där man kan trycka på olika knappar, dra i spakar och öppna lådor.
Redaktionen befolkar husvagnen genom att – i fantasin – sätta upp bilder på alla barn de träffat och intervjuat.
”Tre över sju” har fyra programledare. Tove tycker att det är viktigt att det är flera olika personligheter.
–Vi vill se om det går att skapa en kontinuitet som inte bygger på personfixering. Vi vill ha många olika sätt att prata med barn på. Olikheten och variationen är ett värde.
Barn i dag är inte hemma med mamma tills de börjar skolan och en fröken tar vid. Det strömmar människor genom barnens liv och de klarar att ha flera olika relationer med olika vuxna, påpekar Tove.
–Det handlar också om hierarkin mellan barn och vuxna. Vi vill inte skapa idoler. Jag har inget emot att Bamse och Björne är det, men vi ville se om vi kunde tillföra något på ett annat plan.
Vuxna har en tendens att bre ut sig i barn- och ungdomsprogram och berätta om sin barndom och sina minnen, tycker Tove.
–De är så laddade för oss och det är ju jättefascinerande för mig själv att jag varit fyra år. Men för fyraåringen finns det inget mer abstrakt på jorden än att den här trettiofemåringen varit fyra. Hon kan vara hundra eller femtio eller femton.
Är egna minnen intressanta för barn så är det för att man redan har en relation.
–Om jag, som sitter i radion eller i teverutan, börjar med att avsäga mig mitt vuxenskap, då missar jag hela det värdskap som ligger i programledarrollen.
–Och vad ska barnen tänka om jag som programledare sitter och är mörkrädd? ”Oj! Hjälp är hon också det? Kan inte hon vara lite modigare än jag?” Man kan naturligtvis vara lekfull, infallsrik och överraskande ändå. Men jag vill att våra programledare ska hitta ett sätt att vara vuxna och trygga ihop med barnen.
Ofta är programledaren i teve nuförtiden som en barnvakt som kommer med chips och läsk, tycker Tove och jämför med Beppe Wolgers som var barnprogramledare när hon var liten. Han hade knasluva och var mer som en farbror.
–Jag tycker inte att det ena eller andra är fel. Vi ville förhålla oss till det som redan fanns och se om vi kunde göra något annat.
När lyssnar barn egentligen? Hur skulle du vilja ha det?
–Småbarnskvarten drabbades hårt av den samhälleliga förändringen då barnen inte längre var hemma med mamman eller barnflickan, utan mammorna också hade bråttom. Barnen har ju ännu stressigare morgnar än vuxna för de ska till sitt först.
Föräldrarna ska lyssna på trafikläget eller vädret och alla springer kors och tvärs. Var ska barnen då få sin radio?
Det bästa – om man vill sända radio varje dag och nå de barn som kan lära sig att sätta på radion själva – är att försöka nå barnen när de inte är med sina föräldrar, tror Tove.
Både Sveriges Radio och UR har funderingar kring samarbete, vilken kanal som är bäst att sända i och vilken tid som är bäst för att nå barnen. Att diskutera programutformning, sändningstider och val av kanal är att diskutera levnadsvanor. Svenskar är ett kanaltroget folk och att etablera lyssnarvanor tar åratal.
Tove menar att URs utbud för barn är för litet för att de ska kunna vara med och skapa nya medievanor.
En gång i veckan räcker inte för att etablera lyssnarvanor hos barn. Sedan får det inte vara för korta program. Inte sitter man och väntar på ett radioinslag som ska vara i tre minuter, menar Tove och föreslår efter en stunds eftertanke:
–Minst en kvart varje dag. Morgonen är bra. Sedan skulle det gå i repris på eftermiddagen. Fast förresten borde det nog vara en halvtimme… Om vi har public service-barnteve i en timme per dag skulle vi då inte kunna ha barnradio i en halv?! Som sedan kunde byggas ut med sommarlovsföljetong och uppläsningar.
–Men programmet måste nog vara utformat – särskilt på morgonen – så att lyssnaren kan komma och gå, utan att man för den sakens skull gör en kravlös flödesradio helt utan fibrer och tuggmotstånd.
Frågan är om det går att få svenska barn att lyssna på radio igen eller om de är för evigt förlorade till teve. Det handlar om hela radions dilemma, menar Tove. En gång i tiden satt alla framför radioapparaten och om Lennart Hyland sa att man skulle sätta på sig slips och gå ut i Vasaparken så gjorde man det!
–Den tiden och livsstilen kommer aldrig igen och radion får aldrig mer den betydelsen. Vi kommer aldrig mer att bli ett folk som gör ungefär samma sak samtidigt. Och ändå är vi världsbäst på det! Det finns inget annat land där public service-teven kan nå sådana siffror och där hela familjen sitter och tittar på kvalitetsproduktioner som ”Eva och Adam” eller Ibsens ”Hedda Gabler” som sedan blir ett nationellt samtalsämne. Teve har för länge sedan tagit över rollen som familjeapparat.
För drygt ett år sedan skrev Tove ”Barn med rätt att lära”, en bok om förskolans läroplan ur ett lärandeperspektiv. Boken bygger på kollegan Åsa Tolgravens tre dokumentära teveprogram med samma titel.
När boken var klar ställde sig Tove frågan vad läroplanerna betyder för UR – till exempel att ”Barn lär genom att vara aktiva i sin egen miljö, med alla sina sinnen”.
–Man kan inte lukta eller känna på radion eller teven. Behövs de då? Är det inte bättre att barnen går ut och leker?
–Jag kom fram till att vi måste vara väldigt målmedvetna med det vi gör. Göra det som teve och radio är oöverträffat på – att skapa stora känslomässiga intryck. Att utnyttja konstformerna teve, film och radio. Och vi ska veta vad vi gör, i vilket medium och varför. Det är arkitekturår i år. Ska vi göra arkitektur i radio eller räcker det med teve?
Radion är ett medium som talar till fantasin, känslolivet och den inre föreställningsvärlden. Ett bra radioprogram utnyttjar lyssnarens medskaparförmåga. Den som lyssnar bygger bilder och rum. Det kan man kanske utnyttja när man gör program om arkitektur, funderar Tove.
–Radion är ett upplevelsemedium som inte tvingar sig på en med färdiga bilder. I likhet med god litteratur kan bra radio väcka minnen. De minnena och inre bilderna är lyssnarens verktyg. I den meningen tycker jag att radio är mer ömsesidigt, mer i dialog med lyssnaren än teve.
Vad är ett utbildningsprogram för barn?
–Vi hade ett seminarium då vi pratade mycket om vad vi menar med utbildning och pedagogisk kvalitet. Om läroplanerna säger att barn är så här, lär så här och lärarens arbete mycket handlar om att skapa ett möte och utgå från vad barnen intresserar sig för, då gäller det att vi gör plats för det mötet i våra program. Men också att barn som lyssnar ska kunna – i pauser, i tystnad och i någon sorts lågmäldhet – hinna reflektera och tänka själva.
–En bra pedagog är en bra lyssnare. Hur lyssnar jag som radiomakare? Om man har intervjuat ett barn är det ens plikt att klippa intervjun så att barnets ord går fram. När man läser, läser man mellan raderna, men när man lyssnar hör man vad någon sagt i tystnaden efteråt.
Det går att arbeta medvetet med tystnaden när man gör barnradio och låta saker klinga ut, med kvaliteter som lugn, intimitet och oförutsägbarhet. Men också så att programmen erbjuder och lockar till reflektion, menar hon.
Det är svårt att få förskolor att lyssna på radion, konstaterar Tove. Men när det var som bäst mellan 1989 och 1994 var lyssnarsiffrorna nog ganska bra, tror hon.
–Men jag tror att det skulle gå att få upp ångan och göra ”Kusin Vaken” igen. Jag tror på ett sätt att förutsättningarna är bättre nu.
I dag finns ett utmejslat värdegrundsbegrepp och förskolan ska ta upp stora livsfrågor och bereda plats för barns funderingar. Det har också svept en våg av filosofi över landet, både för vuxna och för barn.
–Jag tror att samtal och barnsamtal har en starkare position i dag än för tio år sedan. Man är också mer medveten om stress i dag. Det finns en motivation bland personalen att motarbeta stress. Dels av överlevnadsskäl för att klara sitt eget jobb, men också för barnens skull.
Det talar för radion och lyssnandet, menar Tove, eftersom radion stärker barns koncentrationsförmåga och lyssnande på ett annat sätt än film och teve och ger plats
för egna reflektioner och bilder.
Fotnot/Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven har skrivit ”En liten bok om att lyssna på små barn”, ett slags testamente över erfarenheterna med barnintervjuer. Till boken hör en dubbelkassett med åtta radioprogram för barn, ur serien ”Kusin Vaken”. (URs förlag 1995)
UR har också gett ut två Cd-skivor, ”Småsagor”. Ett urval av ljudsatta uppläsningar ur svenska bilderböcker för barn i förskoleåldern.
Karin Björkman
(2001-09-18) |