 |
| FAKTA/ Röra på mej |
| För att underlätta arbetet med rörelseglädje, relationer och gemenskap med utvecklingsstörda barn har Sussan Nylund tagit fram programmet ”Röra på mej”, en video med åtta program som vart och ett koncentrerar sig på en grundrörelse, plus ett handledningsprogram för pedagogen. |
| ”Röra på mej” är ett resultat av Sätt Sverige i rörelse-projektet ”Fysisk aktivitet oberoende av fysiska förutsättningar”, finansierat av Folkhälsoinstitutet och Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, FUB. |
| Till videon hör ett handledningshäfte och en CD med specialskriven musik av Niklas Böhme. |
| ”Röra på mej” kommer att vara färdigt till den nationella rörelsekonferensen i Karlstad 25–26 oktober och distribueras av La Vision, Parkvägen 1, 136 46 Haninge. Tel 070-9420712, fax 08-745 19 04. |
|
 |
|  | Utvecklingsstörda barn måste också få hoppa, balansera, springa, krypa, rulla och kasta. Det kräver gott om tid och att pedagogerna kan läsa av barnets signaler.
Ett normalt barn som ser någon hoppa på studsmatta förstår efter ett par gånger hur man ska göra och börjar hoppa själv. Ett utvecklingsstört barn kan behöva titta två-tretusen gånger för att få samma ”aha”-upplevelse, säger Sussan Nylund, idrottslärare som gjort ett program för rörelseglädje med utvecklingsstörda barn.
–De måste lära sig att vara nyfikna, våga ta för sig och imitera vad andra gör. Tills dess måste de ha någon bredvid sig som ”serverar” erfarenheten och känslan av hur det känns att hoppa på studsmatta. Pedagogen måste vara ”hjärnan”, ge dem erfarenheten, motivationen och fantasin och visa hur det ska gå till.
Det kan lätt verka som barnet inte ”vill”. En del barn sitter nästan uttryckslöst och stilla, andra protesterar, slänger sig på golvet och gör ljud som vi uppfattar som skrik. Utvecklingsstörda barn har lika stora skillnader i temperamentet som andra barn och reagerar på olika sätt i olika situationer.
–Vi tror att de reagerar likadant för att vi inte kan se och tyda deras kommunikationssignaler. Det vi uppfattar som protester är kanske något helt annat, säger Sussan.
–Det kan vara signaler om att han egentligen vill och tycker det skulle vara roligt. Signalerna är individuella och de som finns i barnets närhet måste lära sig att läsa av dem och utifrån det tyda vad han vill och inte vill.
Det kräver mycket av pedagogen. Det gäller att sätta gränser, våga vara tuff och inte falla in i att tycka synd om barnet eller tänka ”han är så söt”:
–Då gör vi barnet en björntjänst. Vem tycker de är söta eller att det är synd om dem när de är 35 år och förhoppningsvis ska klara sig hyfsat själva?
Utvecklingsstörda barn som inte får hjälp rör sig inte särskilt mycket. Och det är viktigt att de får använda alla grundformer av rörelse så ofta och mycket som möjligt. Att de utifrån sina förutsättningar får hoppa, landa, klättra, hänga, åla, krypa, springa, gå, rulla, stödja, kasta, fånga och balansera på platser som inbjuder till rörelse: i lekhallen, naturen, på gården.
–Om det utvecklingsstörda barnet kryper utgår vi från det och försöker nå de andra formerna av rörelse genom att till exempel krypa över sandlådekanten. Då blir nästa steg att stå och gå.
–Vi måste servera dem en rörelsekapacitet som kommer så nära normala barns som möjligt. Det är viktigt för självförtroendets skull. Det är oerhört viktigt att få de här barnen att våga, eftersom då vågar de i verkliga livet. Det kan vara det som gör att de kan gå på en buss när de är äldre.
För pedagogen gäller det att hålla ut och inte ge upp, fast det tar många, många timmar av förberedande arbete innan det ”händer” något.
–Man ifrågasätter sig själv många gånger och undrar om man verkligen gör rätt. Men så kommer det som ett brev på posten en dag, plötsligt imiterar barnet och gör självmant det man hållit på att träna. Då kan man sätta in ett nytt träningsmoment som bygger på det han redan kan.
Det utvecklingsstörda barnet behöver mycket förberedelse för att det så småningom ska kunna imitera, förklarar Sussan. Ett sätt är att videofilma barngruppen när de har gympa och sedan låta det utvecklingsstörda barnet titta på filmen många gånger tillsammans med en pedagog.
Det är också bra att låta honom komma in i lekhallen en stund före de andra barnen så han i lugn och ro får bekanta sig med den uppbyggda banan, eller med den aktivitet barngruppen ska göra.
Uvecklingsstörda barn måste också få chansen till samma vardagsrörelse som andra, trots att allt tar längre tid.
–Låt honom börja klä på sig en stund tidigare. Vid promenaden kan någon gå i förväg med honom istället för att sätta honom i vagnen. Det är ett jättejobb att tänka så hela tiden, men när man väl kommit in i det är det inte svårt.
Barn med Downs syndrom har mer rörliga leder och låg muskeltonus, det vill säga de är slappare i musklerna och behöver en längre ”startsträcka”. Därför är det viktigt med en startsignal när man ska ha rörelse, till exempel en speciell vinjettmusik, säger Sussan.
–Deras muskeltonus gör också att deras uthållighet är låg. Om det krävs 50 procent av ett normalt barn så krävs det mer än dubbelt så mycket av ett barn med Downs syndrom att utföra rörelsen energimässigt. Många tycker att de är lata, men det är inte frågan om det.
En pedagogisk tumregel för rörelse med utvecklingsstörda barn är ”barnets ålder dividerat med två”. Är barnet fyra år kan man försöka med rörelser som man annars skulle gjort med normala tvååringar:
–Ofta kan man använda mycket av det med utvecklingsstörda barn, om man är lyhörd för deras signaler och ger dem tid. Tänk också på att bara ha ett rörelsemoment åt gången och öka successivt med flera moment, allt efter barnets förmåga.
Annika Claesdotter
(2001-09-18) |