|
|  | Medveten rörelseträning kan handla om att bli uppmuntrad att gå i trappan eller snurra runt en lyktstolpe.
Vardagen bjuder på möjligheterna.
Runt, runt, runt rullar barnen utför backen. Glada tjut och skratt ackompanjerar resan ner genom de gula höstlöven. Upp igen! Strax rullar de ner igen, en del i full fart, andra lite försiktigare.
Berget är – i vuxna ögon – snarast en kulle, men erbjuder barnen en mångfald av upplevelser.
En bit bort balanserar några lite större barn på nedgrävda stubbar som slingrar sig fram i en oregelbunden bana. En treåring kämpar intensivt för att ta sig upp på en stor sten. På en slänt växer träd som det går bra att klättra i.
”Kom alla mina barn”, säger förskolläraren. ”Kom ålande som ormar!”
Det är rörelsesamling på småbarnsavdelningen. Barnen tar sig fram på många olika sätt. En del hasar med armarna, andra använder hela kroppen. ”Kom rullande som bollar!” fortsätter leken.
När de ska snurra har en flicka svårt att hitta balans i rörelsen och samtidigt koordinera synen. Ett halvår senare visar filmen att hon behärskar rörelsen och nu kan använda sin energi till att lära sig något nytt.
–Kärnan är att välja lekar som tränar grundrörelserna och att veta vad de tränar för då kan man välja lekar som är bra, säger Anna-Karin Söderström.
Anna-Karin Söderström var förskolechef i Bullerbyns förskola i Akalla utanför Stockholm i tretton år. Efter några år som rektor för förskola och skola är hon tjänstledig och arbetar som konsult med ledar/ organisationsutveckling och fortbildning av arbetslag.
1989 var hon med och startade ett rörelseprojekt i Bullerbyn. De fick signaler från skolan att barn hade svårt att koncentrera sig och började fundera på vad förskolan kunde göra för att förbereda och göra barnen bra rustade för livet.
–Vi visste att motoriken var viktig, men inte så mycket mer, minns Anna-Karin.
De började att, i lekens form, träna grundrörelserna: rulla, åla, krypa, hoppa och snurra.
Rörelserna måste automatiseras för att barn ska kunna göra fler saker samtidigt. Barn som har dem automatiserade kan frikoppla hjärnan till andra aktiviteter, förklarar Anna-Karin.
–Barns motoriska och intellektuella förmågor är ömsesidigt beroende av varandra. Ett barn som känner trygghet i sin kropp får bättre självförtroende och det sprider sig till andra utvecklingsområden. På så sätt ger det en positiv inverkan på inlärningssituationen. Dessutom kan det aldrig vara till skada att uppmuntra barn att leka, röra sig och ha roligt.
Det är viktigt att få känna att ”Jag kan!”.
–Jag har sett många glada barn som stått länge på ett ben till sången ”Tänk att storkar orkar” av Tomas och Jujja Wieslander.
När barn kan vill de hålla på nästan hur länge som helst. Ett barn som känner stödet från en vuxen kan ofta snabbt träna upp en förmåga:
–En kille ville inte alls röra sig och kunde inte krypa. När de vuxna tränade lite extra med honom så vågade han.
– Vi ser på filmerna att barnen tycker att det är roligt. Det är att ge förutsättning för utveckling.
Kunskap är A och O. Personal som får ökad kompetens väljer lekar som tränar grundrörelserna, förklarar Anna-Karin. Det resulterar också i att de låter barnen leka lekarna längre tid.
–Vet jag att materialet är bra använder jag det mer utifrån hur jag ser på barn och det gensvar med lust och energi jag får från dem.
–Det är viktigt att se vad de är motiverade och mogna för och inte komma med lekar de inte klarar av. Man måste titta på barn ur lärandeperspektivet och forma miljön efter det.
I början av projektet hade de ett rörelsepass i veckan, som efterhand utvecklades till ett medvetet avstämningspass där personalen såg vad barnen kan och inte kan. I stället för ett pass i veckan använde de alla dagar och varje barn fick ett mer personligt stöd för att ta tillvara vardagen. Kalle behövde kanske uppmuntran att gå i trappan. Någon annan behövde snurra.
Att snurra runt en stolpe, som många barn älskar, stimulerar balanssinnet – det vestibulära systemet.
– Då är det bra om jag vet att snurrar jag runt en lyktstolpe så gör barnen det också. Det är bra om det finns en snurrpinne på gården som man kan uppmuntra barnen att använda.
Personalen i Bullerbyn blev mer och mer medvetna om hur de skulle utnyttja vardagens möjligheter. De började söka sådant de förut gick förbi.
Vägen till skogen är lika viktig som målet. Barnen får titta på det de möter, klättra över stenar och stockar.
–Vägen kan naturligtvis ibland vara en transportsträcka, påpekar Anna-Karin. Men promenad med vagnar är jag glad att jag slipper se! Det är en rolig utveckling att många lämnar dem hemma.
Det är bra att återvända till en plats så att barnen lär känna den, påpekar hon. Vet du det kan du ge barnen tid istället för att tycka att det är tjatigt.
–Då kan jag se vilka lärandesituationer som uppstår och vad barnen faktiskt kan.
Projektet började med grundrörelser och motorik men ledde till insikt om miljöns – både inom- och utomhus – betydelse för att stimulera barns sinnen.
Bullerbyns gård var platt och tråkig. Tillsammans med föräldrarna anordnades fixarkvällar. De grävde ned stubbar i marken, planterade buskar för att skapa avskilda rum, lade däck, fästa vid varandra med rep, på en kulle som barnen kunde klättra i, gjorde en vattenränna och borrade hål i bollplanket. Hyresvärden hjälpte till att bygga en kulle.
En skräphörna anordnades för alla fynd som barnen hittar under promenaderna. Att bygga kojor är roligt. Det är bra om det inte måste vara så fint överallt, tycker Anna-Karin.
–Barn älskar att samla, dra och släpa och måste få ta med sig grenar och annat de hittar till gården. Tänk vad bra att få använda sin kraft! Det ser inte tjusigt ut men barn älskar det! Barns lek måste få ge spår. Även i staden.
En del av de avsågade stockarna lämnades kvar så att barnen kan rulla dem.
–När du rullar tränas led- och muskelsinnet, det kinestetiska sinnet. Barn behöver använda leder och muskler för att orka bära upp sin växande kropp.
Lekstugor, som stimulerar annan lek, gjordes i ordning. Att tvätta dockkläder och hänga upp på streck blev mycket populärt.
Vatten på gården kan användas på många sätt. De små brukar ta hinkar, doppa penslar och måla på husväggar och mark.
– Arbetet blev också mer spännande för de vuxna. När de blir mer medvetna söker de i miljön och ser hur den kan bli mer utmanande och lockande.
När barnen ska byta avdelning går de vuxna igenom barnens rörelser så att verksamheten kan anpassas efter dem direkt.
– Då blir arbetet på småbarnsavdelningen betydelsefullt och nästa avdelning kan använda kompetensen.
De sökte sig fram och inspirerades av specialpedagogik. I början funderade de mycket på hur de kunde stödja barnen att använda de vestibulära, kinestetiska och taktila sinnena. Det resulterade bland annat i att alla avdelningar har hängmattor.
Den inre miljön har utvecklats genom åren. Här finns nu många paraplyer, trädgrenar, kristaller, handmålade blomkrukor, akvarier som föränderliga tittskåp och annat som är spännande att se på. Barnen har satt sin prägel på miljön genom att ta med sig fina saker som till exempel dockor från olika länder, tyger, knappar, stenar och snäckor.
På de fem avdelningarna inreddes också olika sinnesrum. Först fick småbarnsavdelningarna var sitt bollrum. Rummen ger taktil stimulering, beröringsstimulering, och tränar även led- och muskelsinnet, syn och hörsel samt ger många tillfällen till språklig stimulans.
Ett studiebesök i Balders hus i Norrtälje ledde till att personalen skapade ett vitt rum i förskolan. När de vuxna själva upplevde välbefinnandet ville de ge det till fler. En skrubb tömdes och målades vit. Här finns spotlights, discoboll och bandspelare med avslappnande musik.
I det vita rummet finns möjlighet att varva ner och vila i sig själv. Båda syskonavdelningarna har numera vita rum. Sist skapades ett havsrum som bland annat har ett bubbelrör att vila blicken på.
–Det är viktigt att både ge aktivitet och stimulans men också vila och stillhet. Barn översköljs av information. Det går inte att bara fylla på. Vi har ett jättestort ansvar att se hur vi ordnar miljön för barn. De behöver både stimulans och stillhet i sin ofta stressade vardag.
–Vi måste möta barnen och ge dem utrymme att reflektera över saker de varit med om. Genom att sätta ord på tankar och funderingar kan barnen bli medvetna om sitt lärande.
Fotnot/1996 fick Bullerbyns förskola Stockholms stads utmärkelse för god kvalitet.
Karin Björkman
(2001-09-18) |