|
|  | På Kullerbyttan ger man barnen tid att röra sig i vardagen. Dessutom har de organiserad rörelse
i åldersindelade grupper en gång i veckan.
Gymnastikens grundformer – krypa, åla, gå, rulla, springa, hoppa, klättra, hänga, stödja, kasta och fånga – finns hela tiden i bakhuvudet på dem som arbetar i
föräldra- och personalkooperativet Kullerbyttan i Boden. Alla åtta är medvetna om att rörelse är viktigt, och det är inte så konstigt: alla är aktiva eller har ett förflutet inom gymnastik, ishockey, handboll, bandy, simning och fotboll.
–Allt utgår från rörelse. När barnen kommer till skolan och ska lära sig läsa och skriva måste de kunna arbeta koncentrerat. Det är det svåraste som finns, det är många muskler som måste vara i balans för att klara det. Har jag medvetet fått röra mig har jag lättare för att sitta still, säger Marie Hedman, förskollärare.
Hon är gammal gymnast och aktiv gymnastikinstruktör, och när hon tar emot fem- och sexåringarna för veckans rörelsetimme i Bodens stora sporthall är det redskapsgymnastik som väntar. Förra fredagen var det handboll och nästa blir det innebandy.
Men i dag är det alltså ”gympa” och som uppvärmning sätter Marie på musik och uppmanar barnen att röra sig på så många olika sätt de kan.
Alla ställer sig med bakarna upp som om de skulle springa 100 meter innan ”startskottet” går: musik med rytmisk gå-puls. Den går bra både att springa, galoppera och snurra till.
Efter en stund byter Marie till rockigare musik med spring-puls och nu åker armarna ut som flygplansvingar, någon sparkar ut med benen och en annan gör hoppsasteg i zickzack. Tredje snutten är nästan disco – eller musik med hoppa-puls, som Marie säger:
–Att byta takt gör att barnen medvetet måste fundera över hur de rör sig till olika karaktärer av musik.
Visserligen är barnen lite andfådda vid det här laget, men uppvärmningen är inte slut. Nu blir det ”ormboet” – en stor tygorm med två rep fastknutna på mitten bildar ett rutmönster på golvet. I varje ruta lägger Marie en siffra – från 1 till 4.
–Nu ska vi spela musik med stopp, och när musiken tystnar ska ni titta vilken siffra ni står på och röra golvet med lika många kroppsdelar som siffran visar. Och ni får inte trampa på ormarna, då kan de bitas, förklarar hon.
Musiken sätter igång, alla springer runt runt, hoppar smidigt över ”ormarna”… stopp! De som hamnar på ettan försöker balansera på rumpan, eller stå med ett knä i golvet och hålla upp armarna och det andra benet.
Den här övningen tränar mycket utan att barnen är medvetna om det – auditiv och visuell perception, koordination och rumsuppfattning, säger Marie.
–Dessutom tränar den samarbete. De springer tätt men får inte krocka. Och koncentrationen – de ska ju hålla allt i minnet.
Barnen är vana vid att ”musik med stopp” betyder utmaningar. Redan som ett- och tvååringar sprang de runt till ”springtrumman” som först viskar och sedan tystnar efter ett ljudligt BOM. Då gällde det att sätta sig ner, eller kanske lägga sig med magen i golvet.
På Kullerbyttan har alla åldrar schemalagd rörelse en gång i veckan, indelade i tre grupper. Varje pass avslutas med avslappning före duschen och omklädningen.
De minsta barnen har gympa i ett litet rum:
–Tanken är att det inte ska vara för mycket intryck för de små. Successivt blir lokalen större och större, säger Marie.
De små brukar ha gympa direkt efter frukost när de är som piggast. För igenkänningens skull har de samma program ungefär en halv termin. Det kan vara en saga som ”springtrumman” berättar, eller de kan använda ett tjockt elastiskt band ihopknutet till en ring: trollsnöret. Kring det växer en saga fram, kanske hittar man en cykel eller en båt; trollsnöret kan bli både styre och åror.
–Eller det blir en pöl där vi hittar en groda, eller en jätteballong som vi blåser upp tills det kommer ett bi och sticker sönder den.
Lite längre fram på terminen blir det djungelgympa, när barnen får klä ut sig till olika djur och ge sig på äventyr i djungeln. I jakten på gorillor och elefanter blir det mycket krypa, klättra, hoppa, simma och åka kana. Ibland kommer djungelbjörnen Baloo och bjuder upp till svängig dans.
Första gången tittar hälften av barnen bara på, säger Marie. De är med i sitt huvud, men de rör sig inte. Nästa gång kommer någon mer med, och så småningom har alla fångat upp vad som händer och klarar att lyssna och vara med i rörelseleken.
–Skulle man byta program skulle de ju aldrig hinna vara med.
Rörelserna bygger på gymnastikens grundformer i alla tre gympagrupperna, men med nya utmaningar och svårigheter:
–Lite klurigt måste det vara så de får tänka till. Genom att känna sig trygg i sin motorik skapas en inre trygghet, som gör att barnen ”växer”. När de klarar ett nytt moment, vågar balansera på bommen högt upp, känner de en sorts lycka: ”Jag klarar det här!”.
Nu är det dags för fem- och sexåringarna att bygga en cirkusbana med sju stationer. Marie lägger ut en karta på golvet för att visa hur banan ska se ut, pekar och förklarar lite hur hon tänkt sig:
–Där ska trampetten vara. Om inte linorna funkar så får ni lägga mattan bakom. Tjockmattan ska ligga där, men inga volter utan händer, vi har ingen som passar där idag och man kan göra illa nacken.
Barnen tittar och lyssnar, innan de delas in i framplockningslag och myllrar iväg för att hjälpas åt att dra fram plintar, släpa tunga mattor, hissa ner bommar och dra fram linor. Några hinner ändå med ett litet provstuds på studsbrädan och en tjuvstart upp i linan.
–Det är en självklarhet att alla hjälper till. Med nya grupper gör vi hullerombuller-banor med så många redskap som möjligt, så de får veta vad de olika sakerna heter.
Det finns vissa finesser när man plockar fram redskap och vissa farligheter att tänka på. Var och en måste ta ansvar för det man gör.
–Ibland kan barnen få en arbetsuppgift, som att bygga en egen bana. De ska bestämma tre stationer tillsammans och bygga dem av redskapen. Det är viktigt att deras eget tänkande får finnas med hela tiden.
Kullerbyttans personal är inspirerad av människosynen i Reggio Emilias förskolor och jobbar medvetet med att ”barn kan”.
–Det är vår utgångspunkt. Då kommer man långt. Vi ser att barnen kan och tar tillvara deras kunskaper och tankar.
När hinderbanan är klar blir barnen cirkusartister. Vid varje station ligger en teckning på lindansös, trapetskonstnär, akrobater, jonglör, apa, enhjulingscyklist respektive clown. Vid teckningen är ett band fastknutet – olika färg på varje.
Samma färger finns i prickar på ”biljetter” som barnen hämtar i en låda – men i olika ordning. På så sätt blir det aldrig trängsel eller kö; barnen följer sin biljett och går till stationerna i tur och ordning tills den är slut. Då tar de en ny.
För de mindre barnen är biljetterna bra också för att det blir ett avbrott i aktiviteten, de blir medvetna om att det är olika stationer. Och så blir det lite kul samtidigt, säger Marie.
Ludvigs första prick är blå och han går bort till jonglörens bild. Där ska han stå på en balansbräda och samtidigt jonglera med bollar.
–Jag kan inte det, gnäller han.
–Det är roligt när det är lite svårt, då blir det en utmaning, säger Marie.
Det är nyttigt att stå i balans, gunga fram och tillbaka och samtidigt kasta och fånga. Det tränar många olika saker på en gång, säger hon:
–Det är grunder man måste ha för att kunna lära sig läsa och skriva. Det tränar koordinationen öga-hand, och att gunga handlar om att hitta sin egen jämvikt, det är en form av balans som är nödvändig för att kunna sitta still.
Till smattrande cirkusmusik fylls hela den stora motionshallen av barn som klättrar, klänger och balanserar. Marie och hennes förskollärarkollega Marie-Louise Silverplats finns till hands för att hjälpa till vid höga bommen och trapetsen, uppmuntrar och berömmer.
–Tjusigt, tjejen, vilken trapetskonstnär!
Organiserad rörelse i all ära, men på Kullerbyttan försöker man också utmana barnen att röra sig i vardagen.
–Människan har ett inbyggt behov av att röra sig, men den spontana rörelsen har försvunnit från vårt samhälle. Därför måste vi kanske lära barn i dag att hitta den, säger Marie.
Till exempel använder man aldrig barnvagn på Kullerbyttan. Också ettåringarna får gå själva. Det får ta den tid det tar, och utflykterna behöver inte bli längre än att de klarar att gå, menar pedagogerna.
– Hemma är man så tidsstyrd, men vi i förskolan behöver inte vara det. Vi ger barnen tid till rörelse som att hälla upp mjölk, skrapa tallrikar och klä på och av sig själva i lugn och ro. De får tid att dra cykelkärran eller vagnen till sopstationen. De byter inte blöja själva, annars gör de det mesta, säger Marie-Louise.
Det är vinter nio månader om året i Boden och då får man jobba med det, påpekar Bo Lundberg, förskollärare och förskolechef:
–Vi är ute mycket. Man ska inte glömma bort det som inte är så tillrättalagt. I skogen får alla plats att röra sig, braka in över stockar och mellan grenar eller balansera över en bäck.
Och så finns förstås snön att bygga snögrottor och pulkabackar av. Barnen på Kullerbyttan åker både skridskor och skidor. De har tagit med sig sina egna hemifrån, och går ofta själva och hämtar nyckeln till skidboden eller snörar på sig skridskorna.
På den stora gården finns ett skidspår och lagom stora backar som man skottat ihop – och alldeles utanför fönstret en skridskobana.
–Det är perfekt. De snörar på sig skridskorna inne och går rätt ut. De små orkar inte åka så länge, men de kan ju gå in efter tio minuter om de vill. De större barnen hjälper till att skotta banan om det snöat säger Lena Moberg, förskollärare.
Motoriken har man runt omkring sig, bara man är medveten om det. Rörelse, rörelsesånger och utevistelse är unikt för svensk förskola, säger Bo.
–Det ska vi vara rädda om.
Nu planerar Kullerbyttan ett temaarbete kring rörelse för hela förskolan. Allt det barnen upplever med sina kroppar under hösten ska leda till ett tema med frågeställningen ”Vad tycker du att rörelse är”?
–Då kommer barnen att få uppleva vad rörelse är också genom sin erfarenhet, sina olika upplevelser och sina tankar.
Annika Claesdotter
(2001-09-18) |