|
|  | Människan har ett naturligt behov av att röra sig, särskilt barn som växer. Men vi stänger in dem och tjatar på dem att sitta still. Barn ska ut mycket mer, ut i naturen, säger Britt-Louise Theglander.
Evolutionsmässigt är människan fortfarande kvar på savannen med grässtrån mellan tårna, säger Britt-Louise Theglander, som efter 20 år som lågstadielärare utbildade sig till läkare och nu föreläser för pedagoger över hela landet.
Evolutionen är långsam och det dröjer mycket, mycket länge innan vi biologiskt har anpassat oss till att sitta stilla, åka rulltrappa och forslas runt i bil. Tills dess har naturen lagt ett stort behov i barnet att röra sig, testa och utmana. Att klättra, hoppa i vattenpölar och kuta omkring.
–Barn som växer behöver rörelse för att utvecklas motoriskt, få en välutvecklad muskelfunktion och ett fullgott nervsystem. För att de ska få en bra och stark kropp. Den grunden läggs när man växer och är det man har att ta av senare i livet.
–Men barnens egen rörelse prioriteras inte direkt. Inte den de hittar på själva. Hur många gånger varje dag tjatar vi inte på barnen att de ska sitta still?
När Pelle i samlingen börjar vrida sig hit och dit och det uppenbart ”kliar i benen” är det biologin som ropar ”nu räcker det, nu kan jag inte sitta still längre”. Det lilla barnet visar tydligt när det är nog – men det betyder inte att äldre barn eller vuxna är ”bättre” på att sitta still. De har bara lärt sig mer disciplin:
–De neurologiska lagarna är oberoende av ålder. När man är stilla får hjärnan färre impulser och det påverkar vakenhetsgraden. Efter sju-åtta minuter börjar dödsspiralen nedåt, och mer än tio-femton minuter ska man inte utmana om man vill ha en vaken mottagare.
Tänk på när du själv sitter på en föreläsning. Hur intressant den än är så börjar det efter en stund bli svårt att lyssna, och fast du försöker skärpa dig och se begåvad ut händer det att du nästan håller på att somna.
–Vi kan inte skylla på barnen och kalla dem ”okoncentrerade” och ”hyperaktiva” när de inte lyssnar. Neurologiska lagar går inte att styra med viljan.
Enda motgiftet är rörelse med jämna mellanrum. Det spelar ingen roll vad man gör, bara hjärnan får de signaler, stimuli, som kroppen skriker efter. Då höjs vakenhetsgraden igen.
–Och en vaken mottagare underlättar verksamheten.
Ändå har man på grund av tradition och kulturarv 45- eller 60- minuterslektioner i skolan. Och fortfarande är det så att man prioriterar teoretiska ämnen framför praktiskt/estetiska och rörelse. När integreringen förskoleklass-skola kom hoppades Britt-Louise att förskolans mindre traditionstyngda pedagogik skulle förändra detta:
–Men när jag gör en rent amatörmässig utvärdering av vad jag sett, så har jag en känsla av att vi har bitit oss i svansen. Det har blivit mer teoretiserande och stillasittande bland de små.
Det är en fara för hälsa och utveckling, men också för kunskapsinhämtningen: för att kunskap ska ”fastna” måste undervisningen vara rolig och lustfylld – får hjärnan för mycket teori och för lite praktiskt/estetiskt blir den överhettad.
–Som pedagoger har vi åtagit oss ansvaret att uppfylla de biologiska krav som behövs för barnens utveckling. Det är vår skyldighet att ge dem det de behöver, att göra allt som är möjligt för att de ska få en bra tillväxt både till kropp och själ!
Samtidigt som inget har förändrats i kroppen och människan fortfarande fungerar som under tiden på savannen, så har det samlade stimuliflödet ökat alldeles otroligt bara de senaste hundra åren: till exempel är det aldrig riktigt tyst omkring oss. Inte ens tystnaden; det finns alltid ett lysrör eller kylskåp som surrar, en dörr som slår.
–Vi har teknik som kan ta oss till månens baksida, men kroppen har ignorerat det. Den kropp som kan anpassa sig till det liv vi lever finns inte ännu.
Samhället bygger på att vi springer och jagar som skållade råttor, alltid effektiva och helst med fulltecknad almanacka. Man ”får” inte slösa med tiden, bara vara och göra ingenting. Och vi fostrar våra barn likadant, forslar dem från aktivitet till aktivitet och ska ha in dem i samma system, säger Britt-Louise.
–Barn idag får inte ha tråkigt. Men det är inte farligt att ha tråkigt, det befrämjar kreativiteten – man måste ju hitta på något att göra.
Diskrepansen mellan kroppens behov och miljön vi lever i skapar problem. Att det finns ett glapp i tillvaron som kroppen inte kan överbrygga är ett enormt stressmoment. Vi går på högvarv hela tiden och utsöndrar stresshormoner, som sliter på kroppen och på sikt kan leda till sjukdomar.
Receptet är tid för reflektion, avslappning och rörelse.
–Det är vårt ansvar som pedagoger att ge möjlighet till eftertanke. Både barn och vuxna behöver träna sig på att lugna ner sig, lära känna sig själv, reflektera. Att landa några gånger per dag. Den som inte kan stå ut med sitt eget sällskap har ingen bra grund att stå på när det gäller att bygga relationer med andra.
Det är lättare att slappna av när man varit i rörelse en stund. Man gör av med en hel del ”skräp” när man rör sig, säger Britt-Louise. Och det allra bästa är att göra det ute i naturen, eftersom den i ett evolutionsperspektiv är vår naturliga miljö. Det är där vi hör hemma, där varvar kroppen ner utan att vi behöver tänka på det.
–Naturen har en positiv inverkan på våra stresshormoner och en helande effekt. Vi stänger in barn för mycket, de ska ut mycket mer i naturen. De flesta barn tycker om att vara i skogen, där finns stor yta och stimulerande miljö. Barn har fantasi om man tillåter dem att ha det och skogen uppmanar till fri lek.
Leken har ett enormt värde, menar hon. I den finns en mängd möjligheter för barnen att lustfyllt tillgodose sitt behov av rörelse. Den ger också spelrum att utveckla fria tankar och fantasi, lära sig att lösa konflikter och träna socialt rollspel.
Utan lek blir barnen inte hela som människor, inte kompetenta vuxna. En del av pedagogens uppgift är att observera, men att inte alltid lägga sig i:
–Vi vuxna petar i allt, organiserar så det blir som kennelklubbens hopp och lek. Det är att bruka våld på barnet. Leken är deras. När de inte får behålla den, vad har de då? Vi vuxna har ett övertag över barn, vi har all makt. De har ingenting. Vi borde kunna vara generösa och respektera dem.
Det råder en brist på respekt för barn i samhället, tycker Britt-Louise. Eller snarare för själva livet. Hon blev nästan religiös under läkarutbildningen, säger hon, när hon insåg hur sinnrik den mänskliga kroppen och hjärnan är:
–Det mest perfekta som finns. Inget vi människor har konstruerat kan jämföras med vad vi själva är. Jag har en enorm respekt för livet i alla dess former. Varje barn är ett mirakel!
Det är en fråga om människosyn. Vad vi vuxna gör med barnen, vilket förhållningssätt vi har, påverkar dem med otrolig kraft. Det finns funktioner i hjärnan som ser till att ramverket kring normer och värderingar grundläggs de första åren.
–I mötet med oss får barnen sin första spegling av det officiella samhället, det de inte kan säga nej till. Beroende på hur vi speglar tillbaka bygger barnet på bilden av sig själv: Vem är jag? Duger jag eller inte?
I den speglingen byggs eller raseras självförtroendet – som är en förutsättning inte bara för barnet, utan också för pedagogen:
–Det är det vi ska stå på. Det spelar ingen roll hur stor begåvning någon har, den som inte har självförtroende att utmana sina resurser kommer ingenstans.
Många pedagoger vet egentligen detta, men oskrivna lagar, tradition och stressen att ”inte slösa med tiden” ligger i vägen, säger Britt-Louise.
–Då kan man bli beskylld för att vara en dålig pedagog som inte lär barnen så mycket som möjligt, och ingen vill bli beslagen med att göra ett dåligt jobb.
I förskolan finns mer flexibilitet än i skolan; dess historia är inte lika lång. Ju äldre företeelse, desto mer ”sitter det i väggarna”. Men också i förskolan kan det vara svårt med förändring, särskilt om det bara är en i arbetslaget som fått en idé och försöker driva den.
–Den som vill pröva något nytt blir ofta ifrågasatt och måste motivera sig in absurdum. De som gör som de alltid gjort behöver nästan aldrig motivera sig.
Det finns en massa kunskap i dag som skulle kunna leda till förändring. Men Britt-Louises intryck är att pedagoger hellre köper trender med hull och hår, vare sig de är utvärderade eller inte.
– Vi borde vara mer kritiska och kräva utvärderingar innan vi omorganiserar.
Nedskärningarna används ibland som ”syndabock” för att slippa förändra:
–Men vi kan åstadkomma mycket med de resurser vi har. Att inte ta till sig kunskapen om betydelsen av rörelse och att jobba efter det handlar inte om resurser utan om insikt.
Man kan bygga den mest fantastiska förskola eller skola och ha hur mycket resurser som helst, säger Britt-Louise. Det är ändå de som jobbar där som avgör hur verksamheten blir.
–Vi måste tillåta varandra att växa. Vi måste kommunicera och samarbeta. Sådant kan aldrig köpas för pengar.
Annika Claesdotter
(2001-09-18) |