UNG-BLOGGEN
Partiledardebatt
Skrivet av Ida Aspviken, 7 maj 2012, klockan 16:15
Igår var det dags för den första partiledardebatten med alla dessa nya partiledare, och jag satt så klart bänkad framför teven (nej faktiskt satt jag bänkad framför min iPhone, och med ett antal twitterfönster öppna på datorn). Föga överraskande var jag mest intresserad av att höra vad de skulle säga om skolpolitiken, men i två timmar satt jag klistrad framför debatten: politik är intressant!
Men till skolan då. Tre saker jag tänkte på:
-
Jan Björklund. Tragiskt men sant får jag alltid lite ont i magen när jag hör honom prata. Inget personligt Björklund, men jag känner alltid att du ska anklaga mig för att inte sköta mitt jobb ordentligt!
-
Tre partiledare räckte upp handen när frågan om vem som vill återförstatliga skolan kom upp. Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vilken udda kombo. Personligen tycker jag inte att det känns som någonting att prioritera, skolans problem löser man knappast genom en sådan åtgärd. Även om jag tycker det var fel att kommunalisera skolan från början, så lär det väl knappast lösa någonting att gå tillbaka till hur det var förr.
-
Gustaf Fridolin! Han vann nog många lärarröster igår. För det första visste jag inte att han själv var lärare, och det var bra hur han tog in lärarnas perspektiv i skoldebatten. Och att han fortsätter att undervisa trots sitt uppdrag som partiledare, fantastiskt! Plus att han var den enda som inte gnällde över att den andra sidan var att skylla för allting som gått fel i sammhället. Jag som ett tag övervägt att svika mitt hjärtas parti för Miljöpartiet... I say no more, men vi får se vad som sker 2014.
Svårt att sammanfatta alla sina tusen tankar om detta så här i ett blogginlägg, men ett tappert försök i alla fall...
Det ska bli intressant att se vad våra kära politiker säger om skolan framöver, när det börjar närma sig valtider.
9B och jag
Skrivet av Ida Aspviken, 30 april 2012, klockan 10:00
Betongarbetaren
Skrivet av Jacob Möllstam, 29 april 2012, klockan 10:25
Igår var jag ute med ett par kollegor och ett par av deras vänner. Det stod klart för mig att det här var ett gäng som pluggat tillsammans. Ett intressant och trevligt gäng. Men kanske det mest intressanta samtalet jag hade under kvällen var med en kille som när de andra pluggade vidare valde att hoppa av och börja jobba istället, i hans fall som betongarbetare.
Vanligtvis när jag möter personer som av en eller annan anledning valt att lämna läraryrket så finns det en underton av bitterhet och överdrivet fokus på allt som är fel med skolan. Så var det inte med den här killen. Han beskrev skolan som en kul arbetsplats där man har gott om möjligheter att göra stora saker och fortsätta utvecklas som person.
"Så varför slutade han!?" ekade i mitt huvud.
Precis innan vi skildes åt för kvällen kom så sista pusselbiten:
"Äsch, jag menar: När jag hoppade av fick jag en lön som är lika hög som en lärarlön. Jag har fler förmåner, slipper stressa och framförallt slipper jag ta med mig jobbet hem som jag såg att min handledare höll på med. Vem skulle inte vilja byta bort det om man ändå kan få samma lön?"
Det sista sa han med ett flin som i morse när jag vaknade fortfarande satt fast på näthinnan. Jag tror inte att skolan skulle vara bättre om vi slutade anstränga oss extra mycket. Men någonstans finns ett rekryteringsproblem i att man som lärare inte får ut en lön som motsvarar det arbetet man stoppar in.
Min kloka kollegas råd.
Skrivet av Jacob Möllstam, 22 april 2012, klockan 17:22
Min allra första termin som nyutexad hade jag ett vikariat som fritidspedagog i en klass där grundskolläraren var en äldre kvinna. Hon är fortfarande min kollega och fast att vi inte jobbar i samma grupp längre så tänker jag ofta på de många klokskaper som hon gett mig.
En av dem var den gamla lärarklychsan "Det man inte hinner innan påsk blir inte av."
Efter att ha spenderat flera timmar på att försöka hitta tid till ett sista matematikområde, denna gång med fokus på statistik, inser jag att det verkligen är så. De oavbrutna dagarna där jag har möjlighet att samla hela min klass är nästan så få att de går att räkna på en hand.
Ja ja, de lär väl sig något ändå. Fast att jag inte kan få in allt det stoff som det centrala innehållet vill att jag ska få in...
7 veckor kvar...
Skrivet av Ida Aspviken, 21 april 2012, klockan 23:30
Jag minns att det här hände förra året också.
Det blev påsklov och sedan kom jag tillbaka till jobbet och insåg hur lite tid det är kvar innan sommarlovet och hur mycket det är kvar att hinna med. Niorna ska snart ha sina slutbetyg och det ska vara rättvist och därför måste vi hinna med det ena med det tredje och det är nationella prov och uppsatser och redovisningar. Och så har man ju andra årskurser att tänka på också, de ska ju också ha det bästa av pedagogen som är jag och så ska ju elever vara lediga i slutet av terminen och då måste man ju fylla i ledighetsansökningar och ska man ju på möten, och planera temadagar, och läsa Skolverkets allmänna råd om utvecklingssamtal och just det, nämnde jag de nationella proven?
Det är såna tider nu.
Lovtider!
Skrivet av Ida Aspviken, 7 april 2012, klockan 00:12
Det som sitter i väggarna
Skrivet av Jacob Möllstam, 27 mars 2012, klockan 21:52
Jag jobbar på en skola som varit skola sedan 1839. Det är på många sätt en stor jäkla nackdel. Det finns inga grupprum och det finns ingen som helst möjlighet att göra någonting med det fysiska rummet. Det är lite som att vara fast i Bullerbyn, på riktigt.
Men då och då är det rätt trevligt. För mig brukar det vara stunden mellan 13.40, när mina elever slutar för dagen, och typ 14.00 när eftermiddagens konferenser brukar börja. Det är en stund då jag brukar gå runt i mitt klassrum och tänka på de som haft det före mig.
Jag har jobbat hos oss sedan 2009, ganska exakt 170 år efter att skolan byggdes. Det innebär att mitt klassrum har "bebotts" av någonstans mellan 10-30 generationer av lärare före mig, väldigt grovt räknat.
Här är en lista på saker jag ibland brukar tänka på:
- Hur var de första lärarna i mitt klassrum som lärare?
- Vilka arbetsuppgifter sågs på den tiden som "extra merarbete pålagt uppifrån", typ som skriftliga omdömen eller VAB-intyg?
- Hur har mina föregångare sett på sina samtida kollegor? Hur har de samverkat?
- Vilka elever har varit här? Och hur har det gått för dem sedan?
- Vad kan jag lära mig av lärarna som haft klassrummet före mig?
Det är i sådana stunder som jag brukar komma på att det är rätt gött att få jobba i en miljö som så kompromisslöst alltid har funnits till av en enda orsak: att lägga grunden för en bättre framtid.
Edcamp och Teach meet
Skrivet av Ida Aspviken, 20 mars 2012, klockan 23:31
Man behöver inte leta ihjäl sig för att hitta vägar till egen kompetensutveckling. Det finns många engagerade skolmänniskor som anordnar aktiviteter/diskussionsforum. I Partille och Göteborg blev det två sådana spännande kvällar på bara en vecka.
Förra veckan var det dags för Partilles allra första Edcamp. Edcamp är ju ett ganska nytt begrepp i Sverige, så om någon har missat kommer här en kort förklaring: Man kallar Edcamp "okonferens", dvs. inget ämne för diskussionerna är bestämt på förhand, utan innehållet bestäms helt och hållet av deltagarna själva. Edcampen börjar med att man skriver ett schema (vad vill jag/vi prata om?), sedan väljer man utifrån ämnena som dykt upp från deltagarna vilket bord man sätter sig vid, alltså vilket samtal man vill ge sig in i. Vi var kring 30 personer på detta Edcamp, och det blev intressanta diskussioner. (Och så träffade jag den unge bloggaren Jacob, för vi jobbar ju minsann i samma kommun)
Ikväll anordnade GR utbildning ett Teach meet, en sorts inspirationskväll om entreprenöriellt lärande (säg det snabbt några gånger!). Teach meet är också ett intressant koncept, där lärare delar med sig av goda exempel. Min kollega Therese berättade om hur hon använt Podbean i engelskundervisningen. Eleverna gjorde podcasts där de agerade nyhetsreportrar under viktiga historiska händelser, använde inlevelse och ljudeffekter, lärde sig mycket och hade roligt när de gjorde det. Mycket inspirerande!
Tänk vilket utbyte man får av andra lärare. Sharing is caring, som man säger.
Så håll nu ögon och öron öppna så ni inte missar några teach meets och edcamps och allt vad det är, för även om man är trött efter jobbet så är man ganska nöjd när man åker hem efter att ha fått prata skola med ett gäng inspiratörer!
Lärardagarna!
Skrivet av Jacob Möllstam, 15 mars 2012, klockan 14:59
Idag öppnade anmälan till årets kanske bästa kompetensutveckling: Lärardagarna!
Det är en mycket trevlig konferens någonstans i Stockholmsområdet den 18-20 juni. Temat för årets upplaga är "Lust och leda".
Jag har varit på Lärardagarna under de senaste de tre åren. Först som lärarstudent och sedan som Ung Lärare. Det är alltid mycket givande och väldigt intressant. Dels föreläsningarna och dels utbytet. Som lärare uppskattar jag att få möta kollegor från andra verksamheter för att på så sätt få perspektiv på min egen verksamhet.
Mer information och anmälan hittar du här:
http://www.lararforbundet.se/larardagarna
Nyttigt beroende
Skrivet av Ida Aspviken, 7 mars 2012, klockan 17:03
Det är inte direkt någon hemlighet att jag både älskar och är beroende av sociala medier.
Det började med Lunarstorm för tusen år sedan, därefter Resdagboken när jag pluggade i Spanien, sedan otal bloggar, Facebook och till slut även Twitter. Till en början var de sociala medierna väl "bara" ett nytt sätt att vara social på. Men sedan jag blev lärare har jag hittat ett så mycket större syfte med detta.
Twitter är mitt utvidgade lärarkollegium. Tack vare Twitter utmanas jag ständigt i mina tankar om lärande och undervisning. Jag får ett sådant utbyte på Twitter att det knappt går att sätta ord på det.
Häromdagen skrev en high school-lärare i USA en tweet där han efterlyste länkar till spanska nyhetssidor. Jag skrev snabbt ner några, och 30 sekunder senare hade jag fått ett svar där han tackade å sina elevers vägnar. Tänk, idag kanske eleverna på denna high school i Wisconsin läst El País, och kanske för att jag tipsade om den tidningen. Och det gick på en minut från tweet till tweet. Jag tycker att det är ganska fascinerande.
I veckan har jag gjort en blogg till mina elever i spanska i årskurs 7. Där ska vi tipsa varandra om intressanta och roliga saker som har med spanska att göra. Jag ska blogga där, och mina elever ska blogga där. Vi ska kommentera varandras inlägg. Vi ska ta in verkligheten i undervisningen. Vi ska skriva och läsa om saker som intresserar oss, inte bara om vad fiktive Felipe äter till frukost och vilken tid fiktive Felipe går till skolan. Det känns jätteroligt, och jag hoppas att vi lyckas hålla bloggen vid liv och att den kan följa med tills det är dags att skiljas åt efter årskurs 9.
Efter att jag hade gjort vår nya blogg på spanska skrev jag lite snabbt om det på facebook.
Nu är ett utbyte med spansklärare tillika gammal universitetskompis i planeringsstadiet. Det visade sig att hon undervisar i samma årskurs, men på en skola ca 100 mil härifrån. Vi vore ju korkade om vi inte tog tillfället och lät våra elever interagera på spanska med varandra. Då tar vi ju in verkligheten ännu mer i klassrummet!
Sociala medier, you complete me.
Hur Anton Hysén inspirerar mig att bli en bättre lärare.
Skrivet av Jacob Möllstam, 28 februari 2012, klockan 17:45
För det vidare är en nationell kampanj (med bl.a. Lärarförbundet och Skolverket och ett par andra) för att få fler unga att vilja/våga bli lärare. Det är en bra sak som behövs. Ur ett samhällspolitiskt perspektiv kan jag förstå det. (Om inte de bästa av varje generation ägnar sig åt att lyfta nästkommande generation till nya högre höjde kommer vi förr eller senare hamna i en nedåtgående spiral, det säger sig själv.)
Samtidigt är det inte därför jag fastnar för klipp som detta, där fotbollsspelaren Anton Hysén beskriver sin gamla lärare Britt-Marie.
Nä, det som gör att jag fastnar (och som gör att jag vid det här laget har sett alla lärarklipp på För det vidare säkert tio gånger var nu) är att det påminner mig om vad det är för jobb jag själv valt. Det är lätt att bli lite hemmablind ibland. Att gå upp varje morgon och jobba till varje kväll utan att riktigt se vad det gör. Kanske är det ännu mer så när man inte jobbat så länge och därför inte har satt sina spår än?
Hur som helst gör den här typen av klipp mig otroligt glad. Och väldigt inspirerad. Väl värt att kolla på!
Att överanalysera
Skrivet av Ida Aspviken, 14 februari 2012, klockan 23:27
Jag har bloggat på ett eller annat vis i flera år, så har nog skrivit några tusen inlägg.
Därför tvekade jag inte en sekund när jag fick frågan om jag ville börja skriva i denna blogg. Det kändes och känns bara kul! Och nu har jag tänkt i flera dagar att det är dags att skriva något fyndigt och tänkvärt eller bara någonting överhuvudtaget. Och så stod det bara still. För vad har lilla jag egentligen att bidra med i en sådan här blogg? Jag som bara har jobbat som lärare i ett år, vad vet jag om att vara lärare?
Och så idag hände någonting.
Jag var på arbetsintervju.
Nej, jag ska inte sluta på mitt jobb, för jag gillar mitt jobb.
Däremot har jag sökt jobb som lärare på språkresa denna sommar, och idag var det dags för intervju.
Och vad hände då på denna intervju?
Jo, jag satt där i 35 minuter och jag kunde inte sluta prata om mitt jobb.
Varje fråga jag fick lyckades jag på något vis svara på genom att relatera till min vardag som lärare.
Hur känner du inför att ta ansvar?
Hur känner du inför konflikthantering?
Hur känner du inför planering?
Hur tänker du kring språkundervisnig?
Hur är en bra ledare?
Osv...
Jag var blixtsnabb på att svara på dessa och liknande frågor. (Hur just mina svar uppskattades vet jag dock ej)
För några år sedan var jag på en liknande intervju.
Tro mig, dessa frågor var inte lika lätta att svara på då. (Jag fick inte jobbet, men det hör inte hit) Med det inte sagt att dessa frågor är lätta, men ni vet vad jag menar...
Det måste betyda att jag lärt mig mycket under mitt första år som lärare.
Och kanske betyder det också att jag kan sluta ha prestationsångest, inse att jag faktiskt är lärare med vettiga tankar och skriva inlägg i denna blogg utan att överanalysera allting hela tiden.
"Du är vår riktiga lärare nu"
Skrivet av Jacob Möllstam, 6 februari 2012, klockan 20:40
När jag fick min första riktiga grundskollärartjänst så var det som vikarie för min fd handledare (som skulle vara tjänstledig för ett chefsjobb som han nu blivit kvar på). Just då kändes det riktigt rätt.
"Det blir en smidig övergång", tänkte jag. "VFUn gick ju bra, så varför skulle inte det här funka?"
Funka gjorde det också. Men det är svårt att fylla en gammal mentors skor, särskilt när det är oklart hur länge man blir kvar. Under en av de sista lektionerna min fd handledare höll så skrev han upp 7x7=49 i ena hörnet av tavlan. Den enkla minnesregeln kom med tiden att bli snudd på en helig relik för mina elever. Minnet Efter Martin.
Mer än ett år senare har någon flitig städare suddat rent tavlan, men eleverna är stenhårda på att jag absolut inte får ersätta minnesregeln med en ny. De är verkligen benhårda! (När de såg den nystädade tavlan övervägde de att böna och be min gamla handledare att komma tillbaka för att skriva dit den igen.)
Som jag ser det så är det ingen stor grej. Även om jag jobbar hårt på att etablera en egen roll i gruppen så går det inte att ersätta tidigare förebilder. Jag tror att det är lätt att fastna i den fällan när man kommer in som ny lärare, och det är inte särskilt framgångsrikt. Det tar tid för elever att släppa en gammal lärare. Eller så kan man se det tvärtom: Med tanke på vilken effekt vi har på våra elever så är det inte konstigt att man upplevs som stor/viktig även efteråt...
Med det sagt så ska jag ändå vara ärlig och erkänna en sak: Jag kommer för alltid minnas känslan, tidpunkten och tillfället när jag för första gången hörde en elev säga "du är vår riktiga lärare nu". Det är stort.
My first day.
Skrivet av Jacob Möllstam, 30 januari 2012, klockan 20:55
Hej på er!
Den andra nya UNG-bloggaren är alltså jag: Jacob, 24 år (vilket gör att jag är yngre än Ida! Ha!), relativt ny i läraryrket och sedan ett drygt år tillbaka klassföretåndare för en åldersblandad tre- fyr- femma vid en pytteliten skola i utkanten av Partille. Föreställ dig att jag jobbar i Bullerbyn så har du en ganska bra bild av min yrkesvardag.
Jag började på den här skolan som nybliven lärarstudent, någon gång i början på 2007. Det var min andra termin och jag hade precis börjat läsa min inriktning: matematik. Jag kan än idag minnas min första VFU-dag. Det var en januarimåndag och jag hade tagit en tidigare buss av rädsla för att inte hitta till skolan (som visade sig ligga drygt femtio meter från hållplatsen jag blivit tillsagd att gå av vid).
Utan att veta vilken av de fyra K-märkta 1800-tals byggnaderna som huserade personalrummet så tog jag sikte på det första huset (som även var det enda med tänd belysning). Innan jag ens hunnit över skolgården öppnades dörren av en nyfiken Nioåring som stack ut huvudet och undrade jag vad jag var för typ.
En dryg timma senare höll jag min första lektion som lärarstudent, med samma Nioåring på andra bänkraden (längst in mot väggen). Vad den lektionen handlade om kan jag inte minnas. Men bra var den nog inte...
Idag, drygt fem år och en ett par hundratusen CSN-kronor senare, har jag den stora förmånen att få jobba på min tidigare VFU-skola. Min gamla handledare har blivit min nya klassföreståndarkollega. Nioåringen är tonåring nu, och sedan länge borta. Lyckligtvis har hennes lillasyster hunnit fylla nio år, och är en av mina 30 elever.
Jag hoppas att mitt deltagande i den här bloggen ska fylla två syften:
1. Att sprida en bild av hur utmanande, utvecklande och underbart läraryrket är.
2. Att hjälpa till att forma en ny och modern lärarroll som kan tilltala både mig själv och andra nya/unga lärare.
Nu är jag här!
Skrivet av Ida Aspviken, 27 januari 2012, klockan 15:39
Nu är det väl ändå dags att presentera sig lite. Jag förstår ju att ni sitter som på nålar och väntar!
En av de nya UNG-bloggarna är alltså jag: Ida, 27 år, relativt nyexad lärare som just nu undervisar i spanska och engelska i åk 6-9 i Partille. Jag lyckades skaffa mig ett jobb där efter examen, så jag flyttade 130 mil söderut och jag ångrar inte det valet. Har jobbat där ett år nu och känner tack och lov fortfarnde att läraryrket är något för mig. "Every day is a school day!" - ett löjligt uttryck som funkar fint när jag pratar om mitt jobb: jag är ju på skolan varje dag och jag lär mig någonting nytt varje dag. Hoppas det fortsätter så resten av lärarkarriären!
Hoppas nu att jag inte tagit mig vatten över huvudet då jag tackade ja till att blogga här, utan att jag kan bidra med några intressanta funderingar då och då. Vi ses!
Nytt år, nya bloggare och nya UNG-träffar!
Skrivet av Charlotte Love, 23 januari 2012, klockan 17:04
Hej! Det är nya spännande saker på gång på UNG-sajten!
-
Två nya lärare kommer att ta över bloggen efter Anders och Matilda. De kommer att blogga om sin vardag, de utmaningar de ställs inför och de reflektioner och lärdomar de gör om läraryrket. Vilka är de? Första inlägget och presentation kommer inom kort, håll utkik!
- Okonferensen i Lärarnas hus den 15/11 blev en succé. Nu finns det chans att delta i regionala UNG-träffar, kolla om det finns några nära där du bor.
Har du själv funderingar kring läraryrket? Blev det som du tänkt dig? Har du ställts inför en situation där du undrar hur andra skulle göra? Har du ett superbra tips eller vill dela med dig av bra länkar? Ta då upp diskussionen och ställ frågor i Öppet forum.
-> Har du några förslag om Lärarförbundet UNG?
Lärare signalerar stor trötthet i sociala medier
Skrivet av Matilda Wärenfalk, 19 december 2011, klockan 11:43
Då närmar sig jul och några dagars välförtjänt ledighet. Jag följer en hel del lärare från olika håll i landet på twitter och så här års är det slående vilken trötthet och ibland uppgivenhet som råder. En twittrande förtroendevald beskriver lärarnas trötthet som "nära zombietillstånd". Är det rimligt att terminerna är så intensiva att man bara rasar ihop så fort det närmar sig ledighet? Själv brukar jag alltid bli sjuk, i år inget undantag. Lärares arbetsbelastning är något som verkligen behöver ses över på många håll.
Juluppehållet innebär även slutet på mitt uppdrag som ung-bloggare. Det har varit väldigt roligt att få vara med på resan med att bygga upp detta forum och sedan okonferensen som höjdpunkt på det hela. Jag vill tacka alla er unga lärare som med entusiasm har bidragit med era erfarenheter här på webben och irl.
God jul och gott nytt år och ett stort lycka till i framtiden önskar jag er alla!
Matilda Wärenfalk
Granskningen av skolan
Skrivet av Anders Forsell, 13 december 2011, klockan 09:23
Alla har en åsikt om skolan, eftersom alla har ju personligen gått i en. Idag är den svenska skolan under lupp i ett flertal medier på den senaste tiden - Aftonbladet, Sveriges radio och nu UR med serien ”Världens bästa skitskola” (http://www.ur.se/varldensbastaskitskola/). Och visst finns det problem. Och visst fokuserar man på problemen i granskningarna. Men finns det ingen balanserad motbild? Är allt nattsvart och oöverkomliga problem? Och hur ska man få unga människor att bli intresserade av ett yrke (och de som redan jobbar – att stanna kvar) som på senaste tiden blivit tämligen nedsablat i stort sett varenda mediekanal?
Personligen är jag fullkomligt trött på ständigt bevittna en tämligen ensidig bild av skolan, lärande och lärare. Är det inte dags att vi försöker återupprätta yrkesstoltheten, framtidstron och skapa visioner om hur vi ska skapa och utveckla förutsättningar för ett livslångt lärande? För att vara en organisation som styrs av politiker tycker jag det är märkligt tyst och märkligt fattigt på visioner och idéer från politiken. Eller sitter de och väntar på att det ska bli 2014 och ett nytt riksdagsval?
/Anders
Okonferens i Växjö i februari
Skrivet av Matilda Wärenfalk, 1 december 2011, klockan 11:01
Nu har det gått ett par veckor sedan vi sågt på okonferensen. Har du hunnit smälta dina intryck? Flera dagar efter okonferensen gick jag på små moln och tänkte tillbaka på alla unga, engagerade lärare jag mött och vilka spännande diskussioner jag fått ta del av. En av deltagarna kom fram till mig efteråt och sa att detta var den bästa kompetensutveckling, någonsin! Då känns det som att vi lyckades med våra intentioner med okonferensen.
Förhoppningsvis sprider sig konceptet nu ut i regionerna och du kan få möjlighet att träffa fler unga lärare som bor nära dig. I Växjöregionen planeras en Lärarförbundet/ung-träff den 3-4 februari, med en konferensdag och en okonferensdag.
Dela gärna med dig av dina intryck från okonferensen i forumet.
Hoppas vi ses snart igen!
//Matilda
Att dokumentera sitt arbete
Skrivet av Anders Forsell, 24 november 2011, klockan 10:36
Hej på er!
En av frågorna som diskuterades under ”O-konferensen” var den ständigt växande hög av arbetsuppgifter som ”går utanför” undervisningen, som t.ex. en ökande dokumentation. Ett tips kan vara att själv dokumentera vad ni gör som lärare, dvs. att man försöker ta sig tid och göra en detaljerad arbetsbeskrivning av allting som ni arbetar med på er arbetsplats, stort som smått.
Att ta den tiden kan faktiskt vara värdefullt i olika lägen. En sådan dokumentation kan fungera som ett bra underlag både för sig själv – att synliggöra allt man faktiskt gör, men också i ev. diskussioner med sin chef. Har du själv en dokumentation att visa upp, blir det också tydligare att påvisa vad man gör i sin lärarroll samt om man kommer i en sådan situation att man upplever en alldeles för hög arbetsbelastning - då kan man peka på konkreta saker som man kan behöva ”plocka bort” från sina arbetsuppgifter. Är allting verkligen nödvändigt att göra?
/Anders
Gästinlägg: Reflektion från Ellen
Skrivet av Ellen van Lokhorst, 17 november 2011, klockan 15:39
Igår var jag på okonferens med unga lärare. Egentligen förstod jag inte riktigt vad jag anmält mig till, men eftersom jag själv om bara två veckor blir för gammal för att räknas som ung tänkte jag att jag hakar på. Begreppet okonferens betyder helt enkelt att ämnena bestäms på plats.
Att ämnena för konferensen inte var bestämda i förväg kan ju tyckas lite suspekt, har man inte haft råd att anlita vettiga föreläsare, eller har man inte orkat planera upp dagens innehåll? Så visade det sig inte alls vara. Efter en kort presentation av deltagarna, som kom från både förskola, skola, kulturskola, kommunal och privat verksamhet och dessutom med geografisk spridning från Trelleborg till Kiruna var det dags för diskussioner. Strukturen för dagen var klar och tydlig, enligt modellen Open spaces. Open spaces är en modell som tillkommit efter insikten att iband händer det bästa på en konferens faktiskt i kaffepauserna, det är då man får chans att diskutera det man verkligen vill. Formen är tydlig och ämnena bestäms av oss deltagare. Fyra priciper gäller: vilka som än deltar är det rätt personer, vad som än händer är det det som ska hända, när det börjar så är det rätt tid och när det är slut så är det slut. Dessutom gäller en lag: använda fötterna, dvs när du fått ut tillräckligt av en diskussion går du vidare till nästa.
Under förmiddagen satt jag med i diskussioner kring vitt skilda ämnen: Vad är egentligen kunskap? Får man vara positiv? Hur använder vi it i skolan? Jag fick höra många berättelser från engagerade och nytänkande unga lärare, som inte är rädda för att synas och höras och ifrågasätta varför man gör på ett visst sätt. I it-diskussionen fick jag se exempel på en väl fungerande lärplattform, (med det göteborgs-vitsiga namnet Hjärntorget) och exempel på fördelar med att använda den när man gör prov. Du kan avkoda namnen när du ska rätta arbeten, du kan ha självrättande prov där eleven direkt ser resultatet och det rätta svaret. Jag fick också höra andra lärare berätta om hur de använder bloggar i undervisningen och fördelar med det, till exempel att det blir lättare för elever som är sjuka att jobba hemma. På Kulturskolan där jag arbetar kommer vi under våren göra en it-satsning och igår fick jag med mig många idéer och goda exempel på vad man kan göra. I kunskapsgruppen var vi inte lika konkreta utan hamnade i en diskussion kring vad kunskap egentligen är och svårigheten i att mäta kunskap i ämnen som musik och bild. Vi pratade förändrad kunskapssyn och hur viktiga faktakunskaperna är eller inte är i dagens samhälle. Alla grupper antecknande på blädderblock och under eftermiddagen kunde vi på så sätt ta del av varandras diskussioner. Vi fick även miniföreläsningar och lärares yrkesetik, kollektivavtal och om hur det är att arbeta som arbetsplatsombud.
Det talas om att för få studenter väljer lärarutbildningen, så att de lärare som utexamineras inte är bästa tänkbara, men när det gäller gänget jag träffade igår råder ingen tvekan. Jag mötte duktiga, initiativrika, intresserade lärare som jag är övertygad om gör ett bra jobb ute på sina arbetsplatser.
Diskussionerna från igår kommer att fortsätta, delta du också, eller på twitter #unglarare.
/Ellen van Lokhorst
